Mobbad i skolan - får ångest av det.

kamraten · 2008-05-20, 18:49

Hejsan, jag vet att det är en ganska låg nivå på kränkning och att finns mycket värre som kan hända t.ex. våldtäkt.

Jag är 18 år och går på gymnasiet.
Men iaf, så är jag mobbad i skolan av mest två personer. Det hände för ungefär en månad sen en händelse, då de hånade mig enormt och kränkte mig vid ett tillfälle. Då sa jag till en lärare om detta. läraren sa till de. Jag går inte in mycket på detaljerna. Men iallafall efter det tillfället då jag sa till läraren. Så hånar de mig mycket, förlöjligar mig m.m. aldrig direkt till mig i ansiktet. Bara högt till andra i klassrummen, men de vet att jag hör och vill att jag ska känna mig illa till mods. De kastar även saker på mig ibland, när jag har huvudet ner så jag inte ser vem som kastar Osv. så här är det, de ser mig som en tjallare och hatar mig för det. Under en hel månad har det varit så här nu (sedan jag sa till läraren om att jag kände mig kränkt/mobbad). Min taktik har varit och är fortfarande att ignorera totalt, med mål att de ska tröttna. Och säga till en lärare om att jag mår så här dåligt, löser ingenting. Bara förvärrar som jag märkt. Synd att det är så, och ifall jag säger att jag känner mig kränkt vet jag att det är deras plikt att förstöra mobbningen mot mig. Så de kan inte låta bli, och situationen kommer förvärras.

Jag är mycket väl medveten om att det är dom det är fel på, inte mig. De är osäkra osv. Alltså ska jag inte må dåligt. Men tro det eller ej jag gör det ändå. Hela dagen, grubblar jag på det från att de sagt nåt till mig som kränkt mig. Ifall de säger nåt vid 10:00 tänker jag på det hela skoldagen, hela tiden hemma. Ända fram tills jag ska sova. Och ibland kommer det upp i tanken direkt när jag vaknar. Egentligen är det så små saker som att de säger något men jag är så känslig som person.

Jag har kompisar som är riktigt schyssta, det är inte så att jag är helt övergiven. Men istället för att tänka på de jag älskar när jag blivit mobbad så fäster jag tanken på mobbarna. Vilket gör mig olycklig. Jag pratar ut med vuxen om hur jag känner vad de gjort mot mig osv. Jag håller det inte helt inom mig själv.

Jag vet inte vad jag ska göra för att inte må dåligt över att DE mobbar mig, finns det något att göra överhuvudtaget? Jag tar tacksamt emot alla råd. Vad som...

liten26 · 2008-05-20, 19:27

mobbing är allvarligt
och jag tycker det är bra att du tar upp det
(har själv varit utsatt för det, i många år och det har fått verkliga konsekvenser för mig)

skriver ett längre inlägg då jag har tid

2008-05-28, 18:12

Hej.

Jag tror jag förstår dig precis. Jag vet hur det känns att vara mobbad, att inte ha någon att vara med, att ingen bryr sig om en eller att man helt enkelt inte passar in. Jag vart själv mobbad genom 6-9, var en tung period för mig de där. Var utanför gällande allt nästan under den perioden. Jag måde aldrig bra utav det, men jag är en sådan där människa som oftast gräver ner mig i mina problem. Jag hade väldigt svårt att erkänna mina problem för mig själv, och jag gillade och gillar idag fortfarande inte att prata med andra om mina problem. Så jag lät allting bara växa och växa i mig under alla åren.

Jag trodde alltid att det var mig det var fel på när jag vart mobbad, hade AALLTIID ÅNGEST över saker. Men sen en dag när jag började gymnasiet insåg jag att det inte alls var mig det var fel på! För där var det helt annorlunda människor, ett helt annat umgänge och man kände sig mycket mer välkommen och kände sig mer normal lixom, och jag fick en massa nya kompisar.

Sen är tiden väldigt viktig också, man känner sig alltid bättre efter några år och inser att det var dom idioterna som höll på som hade det keffa självförtroendet osv. .. Vet inte om det var så bra skrivet men hoppas det hjälper dig något iallafall

Lycka till!

pinus · 2008-05-28, 22:10

Citat:

Ursprungligen postat av kamraten

Hejsan, jag vet att det är en ganska låg nivå på kränkning och att finns mycket värre som kan hända t.ex. våldtäkt.

Visst, och det finns värre saker än våldtäkt som kan inträffa också men det är inte relevant här. Du mår dåligt av kränkningarna och det är skäl nog för att ta itu med dem. Om någon berättade för dig att hon/han blivit våldtagen, skulle du då säga åt personen att vara glad för att hon inte blev utsatt för en skenavrättning i stället, eller fick se sina syskon bli torterade. En kränkning är en kränkning och systematiska kränkningar är ännu värre.

Citat:

Så hånar de mig mycket, förlöjligar mig m.m. aldrig direkt till mig i ansiktet. Bara högt till andra i klassrummen, men de vet att jag hör och vill att jag ska känna mig illa till mods. De kastar även saker på mig ibland, när jag har huvudet ner så jag inte ser vem som kastar Osv.

De osynliggör dig alltså, genom att tala till andra om dig. De använder även fysiskt våld mot dig genom att kasta saker. Är de 18 som du räknas de ju som vuxna i lagens bemärkelse.

Citat:

så här är det, de ser mig som en tjallare och hatar mig för det. Under en hel månad har det varit så här nu (sedan jag sa till läraren om att jag kände mig kränkt/mobbad). Min taktik har varit och är fortfarande att ignorera totalt, med mål att de ska tröttna.

Och än har de inte tröttnat och du mår sämre och sämre. Det finns ju också möjligheten att de märker att du mår sämre även om du försöker att inte visa det och då blir det ju ännu roligare för mobbarna.

Jag kanske låter rå när jag säger så här men jag vill att du skall förstå att det du är utsatt för skall inte inträffa och att du är skyldig dig själv att göra något åt det!

Citat:

Och säga till en lärare om att jag mår så här dåligt, löser ingenting. Bara förvärrar som jag märkt. Synd att det är så, och ifall jag säger att jag känner mig kränkt vet jag att det är deras plikt att förstöra mobbningen mot mig. Så de kan inte låta bli, och situationen kommer förvärras.

Helt korrekt, det är lärarnas uppgift att ta itu med mobbningen och se att till att den upphör. Du har sagt till en lärare en gång och det blev visserligen temporärt värre, men om läraren inte vet något kan det inte heller upphöra.

Citat:

Jag är mycket väl medveten om att det är dom det är fel på, inte mig. De är osäkra osv. Alltså ska jag inte må dåligt. Men tro det eller ej jag gör det ändå. Hela dagen, grubblar jag på det från att de sagt nåt till mig som kränkt mig. Ifall de säger nåt vid 10:00 tänker jag på det hela skoldagen, hela tiden hemma. Ända fram tills jag ska sova. Och ibland kommer det upp i tanken direkt när jag vaknar. Egentligen är det så små saker som att de säger något men jag är så känslig som person.

Jag vet inte vad jag ska göra för att inte må dåligt över att DE mobbar mig, finns det något att göra överhuvudtaget? Jag tar tacksamt emot alla råd.

Du far alltså illa av det, så kämpa för dig själv, det är du värd! Jag tycker inte lösningen överhuvudtaget är att försöka låta bli att må dåligt av psykiska och fysiska trakasserier, jag tycker du skall försöka se till att det upphör. Prata med läraren igen, om inte det hjälper så prata med rektorn. Hjälper inte det så be om hjälp av dina föräldrar. Det börjar ju också komma fler och fler mobbningsfall i rätten där kommuner blir åtalade för att de inte skött mobbningsärenden korrekt. Även om det är jobbigt så kämpa för dig själv!

kamraten · 2008-06-05, 23:50

Tack för era inlägg. Jag finner det extremt intressant att läsa era åsikter/råd om min situation. Jag är evigt tacksam.

Säga till lärare/rektor ytterligare en gång - De kommer inte sluta ändå. Det finns liksom ingen gräns för dom. De mobbar bara mer. Sedan så är de trakasserierna de säger inget klockrent jag kan säga "detta elaka säger de till mig". Då de oftast förlöjligar gången då jag sa till. Typ "jag säger till lärarn". Självklart är det en satir av mig och målet de vill uppnå när de säger så är att såra mig. Det är inget jag kan säga till lärare om. Det blir liksom "De hånar mig för att jag sa till." Det är inte mycket att gå på... Och det med att de kastar saker på mig det är jag 100% på att de kommer förneka. Vid det (stora)första tillfället när jag sa till så förnekade de först. Fast då kunde det bevisas att de ljög. Här däremot går det inte bevisa att de vid ett tillfälle kastat saker på mig.

Förövrigt fattar jag inte hur de åker hålla på... Nu så är det ett år kvar i samma klass som de sedan är jag helt fri från dem. Och möjligen, så minskar mobbningen efter ett långt sommarlov, Kanske. Så att bara stå ut och undvika de så gott som möjligt hade jag tänkt satsa på. Låter det som en bra eller dålig idé? Jag har ju en del andra vänner i skolan som jag kan vara med. Och jag kan prata med vuxna hemma om mobbningen.

Låter bra eller?

pinus · 2008-06-12, 19:59

Citat:

Ursprungligen postat av kamraten

Tack för era inlägg. Jag finner det extremt intressant att läsa era åsikter/råd om min situation. Jag är evigt tacksam.

Säga till lärare/rektor ytterligare en gång - De kommer inte sluta ändå. Det finns liksom ingen gräns för dom. De mobbar bara mer. Sedan så är de trakasserierna de säger inget klockrent jag kan säga "detta elaka säger de till mig". Då de oftast förlöjligar gången då jag sa till. Typ "jag säger till lärarn". Självklart är det en satir av mig och målet de vill uppnå när de säger så är att såra mig. Det är inget jag kan säga till lärare om. Det blir liksom "De hånar mig för att jag sa till." Det är inte mycket att gå på...

Om de systematiskt hånar och förlöjligar dig i syfte att såra är det likafullt mobbning och det är lärarnas plikt att göra något åt.

Citat:

Förövrigt fattar jag inte hur de åker hålla på... Nu så är det ett år kvar i samma klass som de sedan är jag helt fri från dem. Och möjligen, så minskar mobbningen efter ett långt sommarlov, Kanske. Så att bara stå ut och undvika de så gott som möjligt hade jag tänkt satsa på. Låter det som en bra eller dålig idé?

Möjligen minskar mobbningen, möjligen inte. Vet inte hur många år under mina skolår som jag fick höra att mobbningen skulle minska efter sommaren då mobbarna blivit äldre och förståndigare. Jag slutade tro på det efter några år...

OM mobbningen fortsätter, vilka skador får du då? Då menar jag främst psykiska. Är det värt att du blir deprimerad och hamnar i ett tillstånd där du tycker att "det är egentligen inte så farligt och egentligen förtjänar jag det"? Nu behöver det ju inte gå så illa, men överväg noga vilka skador du får mot det andra alternativet, att kämpa för att få slut på mobbningen.

Citat:

Jag har ju en del andra vänner i skolan som jag kan vara med. Och jag kan prata med vuxna hemma om mobbningen.

Låter bra eller?

Det låter mycket bra!

ChuckieCharles · 2008-06-12, 22:56

Det bästa, och svåraste, du kan göra är att stå upp emot dem. Tänk så mycket onödig smärta, ledsenhet och oro de här personerna orsakar hos dig. Vad känner du när du tänker på det? Vad känner du inför det faktum att de utnyttjar dig för sitt eget nöjes skull? Använd den ilskan du känner inför det och slå tillbaka mot dem. Få dem att inse att nu är det sista gången de trakasserar dig.

Stå upp för dig själv. Släpp ut din ilska mot dem.

kamraten · 2008-06-13, 12:35

Citat:

Ursprungligen postat av ChuckieCharles

Det bästa, och svåraste, du kan göra är att stå upp emot dem. Tänk så mycket onödig smärta, ledsenhet och oro de här personerna orsakar hos dig. Vad känner du när du tänker på det? Vad känner du inför det faktum att de utnyttjar dig för sitt eget nöjes skull? Använd den ilskan du känner inför det och slå tillbaka mot dem. Få dem att inse att nu är det sista gången de trakasserar dig.

Stå upp för dig själv. Släpp ut din ilska mot dem.

Då trappas det väl endast upp? Hat kan endast stillas av icke-hat. Eller? Och hur menar du att jag skulle stå upp mot dom? Skrika argt tillbaka? Jag tror endast de får känslan av att de lyckats knäcka mig då. De njuter nog av att se mig få "utbrott".

ChuckieCharles · 2008-06-13, 20:25

När man är ensam kan det vara extremt svårt att stå upp för sig själv. Det blir lättare om man har kompisar omkring sig. Om du är med dina kompisar i klassen blir du inte ett lika lätt offer att hacka på, samt att du kanske känner dig stärkt av gemenskapen med dem.

Vad är det som ska trappas upp? Det är ju redan upptrappat så mycket att du mår psykiskt dåligt av det dagar i sträck. Kan det bli mycket värre?

Jag tror att du måste få dem att förstå att du inte kommer tolerera deras trakasserier. Om du hittar och använder de känslor inom dig som talar om för dig var dina gränser går kommer det bli lättare. Det handlar inte så mycket om hat kontra icke-hat, det handlar om att de har hittat ett lämpligt mobbobjekt som de använder för egen tillfredställelse.

2008-06-13, 22:42

Jag hoppas bara inte att Vägverket får reda på att du har varit mobbad nu när du håller på att ta körkort!

Jag klassades som en trafikfara och potentiell våldsbrottsling efter att Vägverkets läkare och professor hade snokat reda på händelser jag varit med om när jag mådde psykiskt dåligt pga mobbning i högstadiet! Följden blev att Vägverket avslog min begäran att få tillbaks körkortet, vilket togs ifrån mig efter en mindre trafikolycka den 13:e juli 2007.

Läs mer här -

Straffad med fortsatt återkallat körkort pga att man var mobbad under högstadiet

Stämplad som potentiell våldsbrottsling av Vägverket

(De 20 ÅR GAMLA) händelserna i min journal Vägverket har använt för att motivera sitt beslut att inte ge tillbaks mitt körkort inträffade när jag hade tonårsproblem och mådde psykiskt dåligt pga mobbning i högstadiet och inte fick ett piss hjälp av skolpersonalen med att stoppa mobbningen!

Mitt råd till dig är att INTE kontakta psykiatrin med dina problem!

Allt du säger till psykiatrins "läkare" antecknas och sparas. När du sedan skall ta körkort eller får körkortet indraget pga något litet problem pga en trafikolycka i framtiden kan Vägverket snoka reda på och använda uppgifterna om din psykiska hälsa under din tid i skolan för att klassa sig dom olämplig för körkortsinnehav och avslå din begäran att få tillbaks körkortet!

Det var åtminstone vad jag råkade ut för!

Citat:

Ursprungligen postat av kamraten

Hejsan, jag vet att det är en ganska låg nivå på kränkning och att finns mycket värre som kan hända t.ex. våldtäkt.

Jag är 18 år och går på gymnasiet.
Men iaf, så är jag mobbad i skolan av mest två personer. Det hände för ungefär en månad sen en händelse, då de hånade mig enormt och kränkte mig vid ett tillfälle. Då sa jag till en lärare om detta. läraren sa till de. Jag går inte in mycket på detaljerna. Men iallafall efter det tillfället då jag sa till läraren. Så hånar de mig mycket, förlöjligar mig m.m. aldrig direkt till mig i ansiktet. Bara högt till andra i klassrummen, men de vet att jag hör och vill att jag ska känna mig illa till mods. De kastar även saker på mig ibland, när jag har huvudet ner så jag inte ser vem som kastar Osv. så här är det, de ser mig som en tjallare och hatar mig för det. Under en hel månad har det varit så här nu (sedan jag sa till läraren om att jag kände mig kränkt/mobbad). Min taktik har varit och är fortfarande att ignorera totalt, med mål att de ska tröttna. Och säga till en lärare om att jag mår så här dåligt, löser ingenting. Bara förvärrar som jag märkt. Synd att det är så, och ifall jag säger att jag känner mig kränkt vet jag att det är deras plikt att förstöra mobbningen mot mig. Så de kan inte låta bli, och situationen kommer förvärras.

Jag är mycket väl medveten om att det är dom det är fel på, inte mig. De är osäkra osv. Alltså ska jag inte må dåligt. Men tro det eller ej jag gör det ändå. Hela dagen, grubblar jag på det från att de sagt nåt till mig som kränkt mig. Ifall de säger nåt vid 10:00 tänker jag på det hela skoldagen, hela tiden hemma. Ända fram tills jag ska sova. Och ibland kommer det upp i tanken direkt när jag vaknar. Egentligen är det så små saker som att de säger något men jag är så känslig som person.

Jag har kompisar som är riktigt schyssta, det är inte så att jag är helt övergiven. Men istället för att tänka på de jag älskar när jag blivit mobbad så fäster jag tanken på mobbarna. Vilket gör mig olycklig. Jag pratar ut med vuxen om hur jag känner vad de gjort mot mig osv. Jag håller det inte helt inom mig själv.

Jag vet inte vad jag ska göra för att inte må dåligt över att DE mobbar mig, finns det något att göra överhuvudtaget? Jag tar tacksamt emot alla råd. Vad som...

2008-05-20, 18:49	#1 (permalink)
kamraten Junior Member Nykomling Reg.datum: Jan 2007 Inlägg: 5 Krediter: 59	Mobbad i skolan - får ångest av det. Hejsan, jag vet att det är en ganska låg nivå på kränkning och att finns mycket värre som kan hända t.ex. våldtäkt. Jag är 18 år och går på gymnasiet. Men iaf, så är jag mobbad i skolan av mest två personer. Det hände för ungefär en månad sen en händelse, då de hånade mig enormt och kränkte mig vid ett tillfälle. Då sa jag till en lärare om detta. läraren sa till de. Jag går inte in mycket på detaljerna. Men iallafall efter det tillfället då jag sa till läraren. Så hånar de mig mycket, förlöjligar mig m.m. aldrig direkt till mig i ansiktet. Bara högt till andra i klassrummen, men de vet att jag hör och vill att jag ska känna mig illa till mods. De kastar även saker på mig ibland, när jag har huvudet ner så jag inte ser vem som kastar Osv. så här är det, de ser mig som en tjallare och hatar mig för det. Under en hel månad har det varit så här nu (sedan jag sa till läraren om att jag kände mig kränkt/mobbad). Min taktik har varit och är fortfarande att ignorera totalt, med mål att de ska tröttna. Och säga till en lärare om att jag mår så här dåligt, löser ingenting. Bara förvärrar som jag märkt. Synd att det är så, och ifall jag säger att jag känner mig kränkt vet jag att det är deras plikt att förstöra mobbningen mot mig. Så de kan inte låta bli, och situationen kommer förvärras. Jag är mycket väl medveten om att det är dom det är fel på, inte mig. De är osäkra osv. Alltså ska jag inte må dåligt. Men tro det eller ej jag gör det ändå. Hela dagen, grubblar jag på det från att de sagt nåt till mig som kränkt mig. Ifall de säger nåt vid 10:00 tänker jag på det hela skoldagen, hela tiden hemma. Ända fram tills jag ska sova. Och ibland kommer det upp i tanken direkt när jag vaknar. Egentligen är det så små saker som att de säger något men jag är så känslig som person. Jag har kompisar som är riktigt schyssta, det är inte så att jag är helt övergiven. Men istället för att tänka på de jag älskar när jag blivit mobbad så fäster jag tanken på mobbarna. Vilket gör mig olycklig. Jag pratar ut med vuxen om hur jag känner vad de gjort mot mig osv. Jag håller det inte helt inom mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra för att inte må dåligt över att DE mobbar mig, finns det något att göra överhuvudtaget? Jag tar tacksamt emot alla råd. Vad som... Senast redigerad av kamraten den 2008-05-20 klockan 18:52.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-05-20, 19:27	#2 (permalink)
liten26 Senior Member Guldmedlem Reg.datum: May 2008 Inlägg: 205 Krediter: 224	mobbing är allvarligt och jag tycker det är bra att du tar upp det (har själv varit utsatt för det, i många år och det har fått verkliga konsekvenser för mig) skriver ett längre inlägg då jag har tid

2008-05-28, 18:12	#3 (permalink)
eagle Inlägg: n/a Krediter: 0	Hej. Jag tror jag förstår dig precis. Jag vet hur det känns att vara mobbad, att inte ha någon att vara med, att ingen bryr sig om en eller att man helt enkelt inte passar in. Jag vart själv mobbad genom 6-9, var en tung period för mig de där. Var utanför gällande allt nästan under den perioden. Jag måde aldrig bra utav det, men jag är en sådan där människa som oftast gräver ner mig i mina problem. Jag hade väldigt svårt att erkänna mina problem för mig själv, och jag gillade och gillar idag fortfarande inte att prata med andra om mina problem. Så jag lät allting bara växa och växa i mig under alla åren. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på när jag vart mobbad, hade AALLTIID ÅNGEST över saker. Men sen en dag när jag började gymnasiet insåg jag att det inte alls var mig det var fel på! För där var det helt annorlunda människor, ett helt annat umgänge och man kände sig mycket mer välkommen och kände sig mer normal lixom, och jag fick en massa nya kompisar. Sen är tiden väldigt viktig också, man känner sig alltid bättre efter några år och inser att det var dom idioterna som höll på som hade det keffa självförtroendet osv. .. Vet inte om det var så bra skrivet men hoppas det hjälper dig något iallafall Lycka till!

2008-06-05, 23:50	#5 (permalink)
kamraten Junior Member Nykomling Reg.datum: Jan 2007 Inlägg: 5 Krediter: 59	Tack för era inlägg. Jag finner det extremt intressant att läsa era åsikter/råd om min situation. Jag är evigt tacksam. Säga till lärare/rektor ytterligare en gång - De kommer inte sluta ändå. Det finns liksom ingen gräns för dom. De mobbar bara mer. Sedan så är de trakasserierna de säger inget klockrent jag kan säga "detta elaka säger de till mig". Då de oftast förlöjligar gången då jag sa till. Typ "jag säger till lärarn". Självklart är det en satir av mig och målet de vill uppnå när de säger så är att såra mig. Det är inget jag kan säga till lärare om. Det blir liksom "De hånar mig för att jag sa till." Det är inte mycket att gå på... Och det med att de kastar saker på mig det är jag 100% på att de kommer förneka. Vid det (stora)första tillfället när jag sa till så förnekade de först. Fast då kunde det bevisas att de ljög. Här däremot går det inte bevisa att de vid ett tillfälle kastat saker på mig. Förövrigt fattar jag inte hur de åker hålla på... Nu så är det ett år kvar i samma klass som de sedan är jag helt fri från dem. Och möjligen, så minskar mobbningen efter ett långt sommarlov, Kanske. Så att bara stå ut och undvika de så gott som möjligt hade jag tänkt satsa på. Låter det som en bra eller dålig idé? Jag har ju en del andra vänner i skolan som jag kan vara med. Och jag kan prata med vuxna hemma om mobbningen. Låter bra eller?

2008-06-12, 22:56	#7 (permalink)
ChuckieCharles Member Silvermedlem Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 88 Krediter: 323	Det bästa, och svåraste, du kan göra är att stå upp emot dem. Tänk så mycket onödig smärta, ledsenhet och oro de här personerna orsakar hos dig. Vad känner du när du tänker på det? Vad känner du inför det faktum att de utnyttjar dig för sitt eget nöjes skull? Använd den ilskan du känner inför det och slå tillbaka mot dem. Få dem att inse att nu är det sista gången de trakasserar dig. Stå upp för dig själv. Släpp ut din ilska mot dem.

2008-06-13, 20:25	#9 (permalink)
ChuckieCharles Member Silvermedlem Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 88 Krediter: 323	När man är ensam kan det vara extremt svårt att stå upp för sig själv. Det blir lättare om man har kompisar omkring sig. Om du är med dina kompisar i klassen blir du inte ett lika lätt offer att hacka på, samt att du kanske känner dig stärkt av gemenskapen med dem. Vad är det som ska trappas upp? Det är ju redan upptrappat så mycket att du mår psykiskt dåligt av det dagar i sträck. Kan det bli mycket värre? Jag tror att du måste få dem att förstå att du inte kommer tolerera deras trakasserier. Om du hittar och använder de känslor inom dig som talar om för dig var dina gränser går kommer det bli lättare. Det handlar inte så mycket om hat kontra icke-hat, det handlar om att de har hittat ett lämpligt mobbobjekt som de använder för egen tillfredställelse.