pluttan73

Hej!

Jag går i terapi sedan några månader tillbaka. Det terapin från början handlade om har övergått i annat. Jag har antagligen börjat "öppna dörrar" i samband med terapin.

Jag har levt väldigt destruktivt under flera år av mitt liv. Jag utsatte mig för upprepade sk one-night-stands. Dessa framkallade en oerhörd ångest och skam hos mig. Mycket beroende på att jag gick med på saker som jag inte egentligen ville.. Man skulle kunna säga att jag underkastade mig.

Jag är numera gift och har en bra sexuell relation med min man. Men nu har minnena "sprungit ifatt mig", kan man säga. Jag har inte tänkt på den här perioden i mitt liv på väldigt länge. Och nu kommer allt tillbaka igen...
Det känns jobbigt att prata om det. Men jag gissar att jag borde ta tag i det och börja berätta.. Men det är så motigt! Jag vill ju inte kännas vid dessa år av mitt liv. Är det någon som känner igen sig?

Jag tycker det känns pinsamt att berätta om dessa obehagliga sexuella händelser för min psykolog. Jag känner att jag skäms för det jag gjorde under dessa år. Hur kommer jag över det?

pluttan73

Ja, jag antar att jag måste få det ur mig på ett eller annat sätt.
Tack för ditt inlägg!

Anders A

Jag tror att du måste acceptera det som har hänt och inte slåss emot det. Förstår att det är skamfyllt att tänka på det men det är ju inte den personen du är idag! Har djup respekt för dig att du tagit dig såhär långt och blivit som en ny person nästan, som det låter. Tror att det kan hjälpa att berätta om det bara för att få det ur sig. Men jag tycker att du skall fundera på ditt egna sätt att berätta det. Kanske kan du skriva ned dem för dig själv först och berätta sedan (förstöra kopiorna om du vill). Eller kanske lämna kopiorna till psykologen, så vet den ju redan och ni kan prata om det.
Att slåss emot sig själv tror jag är en förlorande kamp, eller iaf en kamp som bara kräver en massa kraft i från en enda person och det är du. Samtidigt som du kommer att vinna, dock med massa kraft förlorad. Om du kan förena de olika sidorna av dig, acceptera dem, så kan du gå vidare. Detta innebär ju inte på något vis att dessa gamla sidor av dig är starkare och mer du än den personen du är idag. De bara är där liksom, "förenas med din skugga".
Jag skall inte förringa din känsla inför detta. Men är inte lite pinsamheter ett förhållandevis litet pris att betala för att må så mycket bättre inom dig själv i din vardag idag?

Hoppas detta hjälpt dig något. Väl mött

Sebastian

Hur skulle det kännas för dig OM du lyckades berätta om dem?

Vad hos dig är det som känner att du skäms för att berätta?

Vem skäms du mest inför din psykolog eller inför dig själv?

Kom även ihåg att berätta är att ta mental distans till det som hänt du kan därför uppleva att du när du berättar tar avstånd till det som hänt dvs att det inte längre påverkar dig på samma sätt.

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov, relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

pluttan73

Hej Sebastian!

OM jag skulle lyckas berätta så tror jag att det skulle bidra till att jag mår mycket bättre.

Det är svårt att avgöra exakt vad det är hos mig som känner skam inför att berätta. Men jag antar att det handlar om att jag i ett sånt läge blottar mig själv på nåt sätt.

Jag tror att jag skäms allra mest inför mig själv, men även för psykologen... Eftersom detta upptar mina tankar så oerhört mycket så kommer jag att försöka göra allt jag kan för att våga berätta...

Tack för stödet!

psykfallet

jag har själv tagit upp saker som hänt tidigare, jag valde att skriva ned, å då ge till min läkare, som läste efter att jag gått, men förmodligen av den anledningen att hon i princip frågade om det handlade om en viss sak, å ja svara ja.. (om än tystlåtet) å kanske det är ett sätt för dig att börja, genom att skriva, å sen lämna till din psykolog. så kan ni avgöra lite granna, hur ni kan gå vidare för din egen skull. för även om du tar upp det, men om du sen "låser" dig så vethan/hon vad som hänt, men får personen inte veta hur du mår, å tänker å känner om dig själv under perioden, då kan ingen hjälpa dig att ta dig vidare, å helt kunna lägga det bakom dig.
var rädd om dig!!!
kramar om

pluttan73

Hej!

Jag har nu vågat ta steget att börja berätta för min psykolog! Det känns fantastiskt skönt att kunna "lasta av" dessa jobbiga upplevelser. Jag är inte i mål ännu, men har i alla fall tagit första steget!

Tack för allt stöd!
Kram!

Dopa minen:)

.....eller inför din make?

För övrigt är jag lite kluven till det här med att gräva i det förgångna. En del saker mår man bättre av att ha nedgrävt i det förflutna. Nu är det dock uppgrävt, och då får man se det positiva i att om det behandlas på rätt sätt så får du en "undermedveten tagg" mindre, och kan komma att må bättre än innan. Viktigt bara att man inte gräver upp mer än man hinner bearbeta, för då är det bättre att slänga spaden...