Lojsen

Hej!!

Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, men tänkte att jag i alla fall kunde prova att skriva till er. Då alla här verkar omtänksamma och hjälpfulla och att man inte borde behöva skämmas över det man skriver. Ska försöka göra en lång historia kort…

Jag vet att jag blivit sexuelltutnyttjad när jag var lite, har minnen från 3-4 års ålder och de slutade upphöra när jag var ca 10 år. Jag mår mycket dåligt över det, vilket inte är något konstig. Jag har sökt hjälp för detta och efter många om och men och många turer fram och tillbaka har jag fått en jättebra kurator att prata med. Jag tycker om honom väldigt mycket. Mitt problem är dock att jag verkligen inte kan prata om övergreppen, hur mycket jag än vill, för att kunna bearbeta det hela, så går det inte. Det sitter fast inom mig och det är en kamp varje gång jag ens ska säga ordet ”övergrepp”. Allt känns liksom så pinsamt, hur pinsamt som helst. Jag vet att jag inte borde tänka så eller ska känna så, då det inte var mitt fel (hur många ggr har man inte hört det?) Jag blir liksom arg och frustrerad över mig själv och det känns inte som om att min kurator eller någon i min omgivning (de få som finns kvar i min omgivning min familj har övergett mig efter de att jag berättade om övergreppen för ca 1 år sedan) förstår vilket problem det är och hur jobbigt allt är för mig. Vi har pratat lite ytligt om övergreppen 1 gång och det kändes okej. Efter det kände jag att ”visst detta var väl kanske inte så farligt.” Jag klarade ju av att i alla fall prata ytligt om det. Men efter den gången har jag fått allt fler mardrömmar och min PTSD har bara blivit värre. Och det dyker upp nya saker hela tiden…och på något sätt vet jag ju att det jag ser kan vara sant, samtidigt som det känns som att jag liksom hittar på allt. Som om bara för att jag vet att en sak har inträffat så börjar min hjärna av sig själv hitta på nya händelser(?!). Jag har svårt att säga detta till min kurator. Då jag är rädd för att det ska bli ännu värre med mardrömmar och att fler händelser ska plåga mig varje dag/natt. När min PTSD blir allt för jobbig kan jag inte kontrollera mig själv utan gör allt för att få slut på bilderna, filmerna, ljuden, lukten, smaken ja you name it. Jag är ganska självdestruktiv vilket ofta blir den enda ”utvägen” när alla minnen blir för påtagliga och intensiva. Jag har varit självdestruktiv sedan jag var ca 9 år. Ibland har det gått så långt att jag råkat bryta tummen på mig själv. Jag skadar mig alltid där folk inte kan se det t.ex. låren, magen, höften. Detta har heller inte kunnat tala om för min kurator då jag tycker det är så jäkla pinsamt. Då jag redan vet att det är fel! Hur ska man säga liksom ”just det, det var en sak till….jag brukar skada mig själv” det funkar liksom inte. Samtidigt vet jag att jag borde tala om det för att han ska ha en chans att kunna hjälpa mig. Men hur ska man säga? Och hur ska jag kunna prata om övergreppen överhuvudtaget? Hur ska man börja liksom? Jag kan inte ta det ifrån början, som man ofta får höra, då jag inte har någon början eller slut allt är ju bara som en jäkla äcklig och rutten ihop blandad fruktsallad i mitt huvud. Känns som om jag aldrig kommer att ta mig igenom denna skiten + all annan skit jag varit med om. Vägen känns oerhört lång och jag önskar att jag hade fått hjälp tidigare och inte behövt vänta tills jag var 18 innan jag fick en samtalskontakt som fungerade för mig. Någon som har några bra råd/tips? Kanske någon annan befunnit sig i samma situation som jag gör nu?

Det blev ganska långt i alla fall, men tack för att ni läste.

Ha det gött! // Lojsen

madde255

sitter här ensam och läser din historia och känner igen mig.
precis som du säger vill man ha hjälpen men att fråga eller ens våga skulle vara som att "erkänna" för indirekt är det att blottlägga "skuld" frågan som tyvärr alltid hamnar på oss tjejer..
som om vi valt detta..jag finns här om du vill..
tyvärr gör inte alltid samhället det

Lojsen

Tack madde255 för att du läste och svarade mig. Det kändes jäkligt skönt när jag läste att du känner igen dig. Man vet att man inte är ensam om detta, men ändå så känns det nästan alltid som om man är helt ensam i dessa tankar och i situationen...man behöver ibland få kontakt och prata med de som vet hur det är på riktigt, då det ofta känns som de man snackar med inte alls fattar vad det handlar om...men att få kontakt med någon kan vara svårt också. Allt är inte så jäkla enkelt och trots att man bestämt sig för att bearbeta och prata om detta går det inte att genomföra det bara sådär, men det är inte många som kan förstå det. Tack för att du i alla fall finns, då sammhället gärna sviker en.

madde255

Ja precis du kan inte bestämma över hur du känner eller reagerar för vissa saker.Ingenting är så svårt som detta faktiskt är..och många av oss finner inte styrkan inom oss att "berätta"
Men glöm ALDRIG skulden ligger inte hos dig!
Du är stark som berättat för andra om än så lite..så är det ganska mkt för
mig..du är stark och du kommer klara av detta de ser jag i din text..
du är på väg tillbaka ge inte upp nu!vi ska visa dom att det går!
kram

Lojsen

Tack! Det är nästan så man sträcker lite på ryggen när man läser det du skriver, klart vi ska visa dom att det går! Jag har inte tänkt att ge upp den biten, i alla fall inte just nu. Men jag önskar att man kunde få fram i vårt samhälle vilket handikapp det är att må psykisktdåligt och vilket handikapp det är att lida av PTSD. Det är ju inget som syns på utsidan, men ändå ett så stort handikapp. Tänk om kan kunde byta kropp med någon, få någon annan att känna på hur det är att vara t.ex. mig en dag. Undra om samhället skulle kunna förstå hur svårt och jobbigt allt detta faktiskt är.
Vi får forska på det Tack i alla fall för att du skrev till mig. Det betyder mer än vad man kan tro. Kram!

Anneli

Hej Lojsen!

Det är ett väldigt bra initiativ från din sida att börja skriva på terapisnack om du har svårt att tala om de övergrepp du varit utsatt för!

Jag håller med om att det hade varit önskvärt att du fick hjälp mycket tidigare, men nu är du där du är och måste utgå ifrån det. Du har fortfarande mycket kvar av livet :-)

Jag tänker att det kanske generellt skulle vara lättare för dig att skriva om dina upplevelser, din rädsla, dina tankar och din ångest. Du verkar i dina inlägg ha lätt att uttrycka dig i skrift! Kan du till exempel föreslå för din kurator att du skulle vilja att en del av er kontakt ska ske via mail ? Jag tror absolut inte du behöver "börja från början", ta det precis i den ordning det pockar på att komma ut.

Att du skadar dig själv är verkligen sorgligt, men inte konstigt! Det är en mycket tydlig signal på hur dåligt du mår psykiskt och det är bra att du tar det på allvar! Även detta kanske är lättare att skriva om än att prata till att börja med. Då kan du kanske få hjälp med andra tillvägagångssätt för att lätta på ångesten.

Vet inte var du bor, men bor du i Stockholmstrakten kan jag rekommendera dig att höra av dig till Vasa BUP, de arbetar uteslutande med sexuella övergrepp på barn och är superduktiga. Vad jag vet har de tidigare haft grupper för unga vuxna som varit utsatta för övergrepp som barn.

Kramar,
Anneli

Lojsen

Hej Anneli!

Tack så jättemycket för ditt svar.

Jag tror att det är som du säger att det skulle vara lättare att skriva om mina upplevelser, min rädsla, mina tankar och min ångest. Då jag har lätt för mig att uttrycka mig i skrift. Jag har provat detta tidigare och allt går att skriva om förutom just själva övergreppen, vad som hände och så, samma spärr kommer som när jag ska prata om det.



Jag och min kurator har jobbat en del med skriftliga saker, men mest att jag ska skriva ”brev” till de i min familj och andra i min omgivning, för att få sagt det jag skulle vilja ha sagt till dom. Men det med mail har jag aldrig riktigt tänk på. Kanske skulle kunna prova det. Problemet kommer nog att vara att jag ändå kommer ha svårt för att prata om det jag skrivit, och kommer inte att våga skriva det jag egentligen vill, med risk för att jag måste ”försvara” det jag skrivit. Men jag vet inte. Det kan vara värt att prova i alla fall. Man har ingenting att förlora på det. Tack för tipset!

Tyvärr bor jag inte i Stockholm, utan hör hemma i Göteborg. Vet inte om det finns något liknande här, men på BUP är jag tveksam om det finns i alla fall, och om det gör det är jag nog inte välkommen med tanke på att jag nyss fyllt 19 och är vuxen eller ska vara i alla fall. Där ifrån vart jag mer eller mindre utkastad när jag fyllde 18. Men kanske att det finns något annat… ingen aning, men det borde ju gå att ta reda på.

Take Care!
Kram

Johanna.H.

Hej Lojsen,

Precis som du själv skriver så är det inte alls konstigt att du mår dåligt. Det är heller inte konstigt att du har svårt för att prata om övergreppen. Dels för att, precis som du själv beskriver, så kommer de svåra känslorna närmare när du pratar om det (en reaktion som är helt normal och bra för att du skall kunna jobba med just de jobbiga känslorna, men ack så smärtsam) och ofta så är det just att berätta som förövaren förbjudit en att göra. Sedan så plågas man av både skam och skuldkänslor inför det som hänt, vilket gör att det blir ännu svårare att kunna öppna sig. Det som jag tycker att du skall fundera på är vad du har för behov. På vilket sätt hjälper det dig att prata om det? Du vet varför det skulle vara bra för dig eller hur? Du har tagit beslutet att ta itu med detta, och du försöker just nu att hjälpa dig själv på alla sätt du kan. Så vad skulle din positiva intention med att berätta vara? Om du kan sätta fingret på det, och väga det mot "nackdelarna" (skammen, de jobbiga känslorna) så kanske du finner det lättare att "motivera" dig själv. Tro mig jag förstår att det inte handlar om brist på motivation, utan om enormt svåra blockeringar och känslor, men för att komma vidare så behöver du hitta något som "väger tyngre" för att prata än det som väger för att vara tyst. Förstår du hur jag menar?

Det här med det självdestruktiva beteendet är också mycket vanligt. Det som jag brukar säga till mina klienter är att de skall tänka på VEM det är de skadar. När du får minnesbilder och alla de jobbiga känslor som följer där, och sedan skär dig, så är det barnet som blev utsatt inom dig, som du skadar, och åter tvingar att vara tyst. Det låter kanske som ett hemskt sätt att formulera det, men sanningen är den att alla de känslor som kommer fram idag är de känslor som du inte tilläts uttrycka DÅ, när det hände. O då vill jag att du frågar dig själv vad du tror att det barnet skulle behöva i form av tröst istället? Hur kan du hjälpa dig själv utan att kväva känslorna?

Angående kommunikationen med din kurator så tror jag definitivt att ett bra sätt kan vara att skriva ned, om du känner att det skulle vara ett tryggare sätt. Precis som du själv skriver så är det inte nödvändigt att börja i någon slags kronologisk ordning, och det är inte ens nödvändigt att det är 100% konkret och "rationellt" berättat, det viktigaste är att du får ur dig det du vill berätta, och att du får en möjlighet att börja förlägga denna smärtan utanför dig själv - på pappret.

Jag hoppas verkligen att du hittar det stöd du söker här på sidan och hos din kurator!

Hör gärna av dig om du vill ha ytterligare stöd!

Vänligaste/Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

Lojsen

Hej Johanna!

Tack för ditt svar. Det fick mig att verkligen tänka och fundera över mig själv. Jag kom fram till att anledningen till att jag känner att jag behöver ta tag i detta och prata om det är att jag faktiskt inte kan ha ett ”normalt” liv utan att jag fått bearbetat det hela. Jag är liksom 19 och har skit svårt för ens låta en kille få krama mig. Det är ju nu livet ska sätta fart och jag har inte lust att förlora fler år än vad jag redan gjort av mitt liv. Jag vill också kunna vara glad och lycklig få ut något positivt av livet. Jag vill också kunna skaffa man, barn, familj, hund och bo i radhus med stora lån och köra runt i en Volvobil precis som alla andra, utan att det ska kännas hur obehagligt och skräckinjagande som helst. Vilket jag känner att jag absolut inte kan göra i det skicket jag är nu. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Det känns som om de där jävlarna liksom tagit de ifrån mig, och nu vill jag vinna tillbaka det. Trots att jag känner såhär är det sjuktjobbigt att få prata om skiten ändå. Men kanske är det så att jag vill för mycket…vill få sagt allting med en gång på ”rätt” sätt så att det sedan ska vara över. Jag måste nog tänka om på den biten, låta det ta tid (så bråttom är det inte med man och barn och mitt liv lär jag ju få tillbaka så småningom ändå) Sen är det ju så att det finns inget rätt eller fel med det jag så småningom kommer berätta, då det är mina upplevelser, mina känslor som det handlar om ingen annans. Men samtidigt är jag rädd att det ska bli så fel, men mest rädd är jag nog för hur jag själv kommer att reagera när jag säger saker och ting (har man inte satt ord på det, så existerar det ju inte) På något underligt sätt är det faktiskt så eller ja känns så i alla fall. Sen är jag rädd för att inte bli trodd, då det aldrig är någon som trott på mig tidigare, inte ens när jag berättade om övergreppen när jag var liten. Och så känner jag ofta att tänk om detta inte är sant tänk om jag ljuger ihop allt? Och tänk ifall min kurator då skulle genomskåda det hela, Pinsamt om nått. Men jag vet ju egentligen att det är sant, men kanske är det så att jag önskar att det inte vore sant helt enkelt.

Sen med mitt självdestruktiva beteende. Jag har aldrig tänk på att det faktiskt är det lilla barnet inom mig som jag skadar om och om igen…och som jag då omedvetet trycker ner mina känslor ännu längre ner. Känslor jag inte fick ha då, som jag får ha nu, men inte kan ha då det är ”fel”. Men vilken tröst som skulle behövas vet jag inte. Eller då när det hände och när saker och ting kom upp till ytan var det ju min mammas tröst jag ville ha. Men som jag inte fick och aldrig kommer att få. Hur jag ska trösta mig själv på ett bra sätt vet jag inte faktiskt…jag får filura vidare på det antar jag. Hade jag haft min familj bakom mig som stöttade upp mig när jag gång på gång faller så hade det varit mycket enklare att fixa allt detta. Nu finns ingen annan där som stöttar upp mig när jag behöver utan jag får på något konstigt och jobbigt sätt vända ut och in på mig själv och försöka stötta mig själv så gott det går. Min kurator är bra och stöttar och peppar mig under våra samtal, men sen efter samtalen står jag lika ensam igen.

Som sagt du fick verkligen igång mitt tänkande på ett positivt sätt. Tack igen!

Ha det gött!

Lojsen

__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.

matzsamtalstjänst

Hej Lojsen! Tack för att du är så modig och öppen med dina tankar. Hur svårt du än upplever att det är att "ta tag" i det som påverkar ditt liv så mycket, så är det att gå framåt även om du upplever stor smärta. Det handlar om att våga / kunna sätta ord på något man knappt kan säga. Att du ibland är osäker på vad och kanske tilloch med ibland om saker har hänt, handlar om människans överlevnadsstrategier. När man är med om saker som är så traumatiska som sexuella övergrepp, stänger psyket av ibland. Man kan " lämna" sin kropp se saker hända men inte känna något då, det är som ett " stand by " läge. Det kallas på fackspråk för dissociation, man sönderdelar informationen istället för att som vanligt försöka sammanlänka, skapa förståelse för vad som händer. Detta är ett skydd som inträffar för att man inte skall gå under i en traumatisk situation. Det är troligen därför du inte alltid riktigt vet vad som hänt eller inte då du troligen var "avstängd" under perioder. Förlåt mig om jag verkar snusförnuftig i det jag skriver. Det är jag inte, men i mitt arbete som terapeut med utsatta människor är detta i bland min verklighet. Det är aldrig ett barns fel i en övergreppssituation. Det är ALLTID den vuxnes ansvar, vilket du givetvis vet eller har hört. Men skall du våga tro det måste du troligen gå betydligt djupare än en kuratorskontakt. Hoppas du har möjlighet att söka en mer djup och strukturerad terapi i samråd med din kurator. Är lite förvånad över att han inte har hänvisat dig vidare redan. Det finns goda förutsättningar och möjligheter för dig att bearbeta och omstrukturera dina upplevelser och dina framtidsdrömmar. Det du längtar efter är fullt möjligt och uppnåligt. Börja med att be om råd hos kuratorn, sätt ord på det som känner, och fortsätt din påbörjade vandring mot en efterlängtad inre frid utan skam eller skuld. DU HAR REDAN BÖRJAT. Varma tankar. Matz M