Lojsen

Hej Matz M!

Tack för ditt svar. Är verkligen glad över att folk verkligen engagerar sig i det jag skrev och faktiskt svarar mig : ) Det betyder mycket.
Hmmm…våran kropp är väldigt ”smart” ändå om man tänker efter. Jag förstår mig själv lite bättre efter att jag läst det som du skrev. Det kanske är just därför jag aldrig ser mina övergrepp från mitt perspektiv utan alltid från någon annans. Märkligt, men ganska förståligt. Jag funderar lite på vad du menar med ”gå betydligt djupare än en kuratorskontakt”? Det har varit många turer fram och tillbaka då det inte har varit någon som velat ta tag i mig och hjälpa mig ordentligt förrän nu. Jag kom till BUP akuten när jag var 17 år och 9 månader. När jag fyllde 18, tre månader senare fick jag inte vara kvar där utan slussades vidare till vuxenpsykiatrin, där jag fick en terapeut som enbart fokuserade på mina övergrepp redan från första mötet. Jag ville inte och kunde inte prata om dom, speciellt inte med en person som jag knappt visste vem det var. Han gjorde mig arg, ledsen och upprörd och när jag var som mest hysterisk på samtalen så sa han ”vi kanske ska avsluta här, det finns ett större väntrum en våning ner där du kan lugna ner dig” Jag tappade all lust för att gå dit igen. Efter ett tag fick jag byta till en psykolog som var väldigt underlig. Hon kunde inte prata. Av de 45 min som vi hade samtal så pratade vi kanske sammanlagt 10 min. Sen var det hon satt och grät på våra samtal och det kändes inte riktigt bra. Jag fick inte byta igen och jag vägrade gå på samtalen. Läkaren proppade i mig medicin efter medicin och jag ville verkligen inte bara ha en massa tabletter. Men hon ”hotade” mig gång på gång att om jag inte åt tabletterna skulle de behöva lägga in mig. Men någon samtalskontakt fick jag inte. Jag försökte på alla sätt kunna komma någon annanstans men det var ingen som ansåg att de kunde ta emot mig då min ”problematik var för svår”. Men efter många om och men kom jag till ungdomsmottagningen och fick en jättebra kurator där och det är jag glad för. Ja, det var bara en väldigt lång parantes, men ville bara tala om vilken resa det varit innan jag faktiskt fick denna kurator. Men jag undrar liksom på vilket sätt ska man kunna gå djupare in på det hela med någon annan än just en kurator? Och tror du att det skulle fungera att gå djupare in på det när man som jag just nu knappt kan prata om övergreppen? Vad för slags terapi skulle fungera tror du och vart ska jag vända mig i sådana fall? Gå till någon privat har jag inte råd med, speciellt inte nu när jag är en sjukskriven student. Men är nyfiken på vad du som terapeut hade tänkt? Jag vill just nu inte lämna min kontakt med min kurator, men kanske man kan kombinera min samtalskontakt med honom tillsammans med någonting annat? Oj, vad många frågor det blev helt plötsligt. Tack ännu en gång för ditt svar.

Vänligen
Lojsen

__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.

matzsamtalstjänst

Hej igen Lojsen! Jag menade inte att du kanske skulle lämna din kurator.Men en terapeut har oftast mer utbildning och en djupare kunskap om människans psyke specifikt. Din kurator verkar vara en trygg person som du äntligen kan ha tillit till, något som du längtar efter vad jag förstår. Det är olyckligt att du mött flera personer som inte har kunnat möta dig där du är. Att inte ha för bråttom som terapeut, att inte först bygga upp en tillit och ett förtjänat förtroende och låta klienten ta upp saker i sin egen takt är fel. Det borde vara det vanliga och det naturliga utifrån MIN synvinkel. Jag är en sån där privat terapeut som inte är knuten till psykiatri eller landsting. Det kan också vara så att vi blir lite mer fria och lyhörda inför mötet med våra klienter. Vad gäller tabletter har jag för dålig kunskap själv, men vet att ibland är det nödvändigt att äta medicin som en hjälp att hantera vardagen. En del av oss har högt blodtryck andra diabetes och någon annnan är förkyld i själen. Det borde inte vara konstigare att äta medicin för det ena eller det andra. Förövrigt hade jag inte direkt tänkt något, men vet att det finns många duktiga terapeuter som är oerhört lyhörda i sitt möte med människor med övergreppsproblematik, även om vi alla har vår unika upplevelse och historia. Det var inte min mening att röra till det för dig vad gäller din kuratorskontakt. Min intention var att förmedla ett hopp om att det faktiskt finns möjlighet att bearbeta och lära sig hantera livet med de upplevelser du har. Det är svårt att möta det som gör så ont och som har fått ligga och förpesta ens tillvaro över tid. Men jag är övertygad om vinsten med att FÖRSÖKA sätta ord på det som känns och de ev bilder som dyker upp i samtal. Det är oftast så att de små svarta trollen som finns i en har svårt att överleva när vi plockar fram dem i ljuset!!
Må solen skina på dig. Matz M

Jonas

matzsamtaltjänst du belönas med 100 krediter för dina bra och stödjande inlägg här på forumet. Keep up the good work.
Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Lojsen

Hej Matz M!!

Jag tror jag förstår vad du menar och tar till mig det du skriver. Och jag håller med om att terapeut oftast har mer utbildning och större kunskaper. Eller det borde ju vara så i alla fall. Tyvärr har jag ju haft lite otur när de gäller de kontakterna och är därför glad att jag nu i alla fall har en person som det känns bra med och som jag mer och mer får så kallad tillit till som ja, är väldigt viktigt för mig. Jag måste bara komma på ett bra sätt att kunna prata om det som gör mest ont att prata om. Sen vet jag ju inte om hans kunskaper är tillräckligt stora för att kunna hjälpa mig hela vägen, men det hoppas jag att han själv i sådana fall inser och då hjälper mig vidare. Sen håller jag med om att man ibland måste äta mediciner för att man är som du så fint utrycker det, förkyld i själen, men jag tycker det är fel att ”lösa” problem med att enbart medicinera och när inte det fungerar så medicinerar man ännu mer. Jag knaprar tabletter nu också, men nu är det inte i den omfattningen som tidigare och jag har kunnat diskutera med min läkare om det hela och har själv, tillsammans med läkaren, fått komma fram till att det kanske är bra om jag medicineras just nu. Det är skillnad på att medicinera och medicinera liksom, var mest det jag menade. Sen menade jag inte alls med mitt förra inlägg att vara kritisk eller få fram att du råkat ”röra till det” med min kuratorskontakt.Och är ledsen om du uppfattade det så. Jag var mest nyfiken och väldigt glad över att du hade skrivit ett givande inlägg, och att du verkar ha stor kunskap inom det hela, men som gav mig en del frågor. Vilket för mig kan ses som positivt. Tack igen för dina svar…och du är väl värd de 100 krediter som Jonas gav dig.

Harre gött!

Lojsen

__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.