Katten Karin

Hej,

Jag befinner mig i den jobbiga sitsen att jag "tror" att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp som liten, men jag har inget konkret att basera detta på, inga tydliga minnen eller något annat. Jag har några få "stillbilder" av underliga situationer i huvudet och några korta återkommande kroppsförnimmelser, men inget av detta är kopplat till några tydliga känslor eller direkta personer eller platser. Att jag tror att något hänt beror delvis på dessa bilder men mer på någon slags känsla, samt på hur jag mår och har mått och hur jag reagerar på vissa saker. Jag har och har haft en del psykiska problem, dålig självkänsla, svårighet att säga nej och hålla gränser (särskilt om någon är sexuellt intresserad av mig), jag är rädd för män framförallt äldre, och jag hade redan i mycket tidig ålder våldtäktsfantasier där det centrala var att våldtäkten blev någon slags "positiv" bekräftelse - någon vill ha mig (sjukt, jag vet...).
Jag har gått ganska många år i terapi och jag och min terapeut har till och från jobbat ganska mycket med frågan om övergrepp, men jag sitter fast, kommer varken framåt eller bakåt i frågan om något hänt eller inte. Jag känner mig någonstans som om jag ständigt är på flykt från mig själv, ständigt rädd, och detta gör det periodvis mycket svårt för mig att orka med vardagen.

Jag har funderat på hypnos för att försöka hitta fram några minnen eller "bevis", men är samtidigt rädd - när man läser om det så sägs det så ofta att det inte är bra att tvinga fram minnen, att man behöver sina försvar så länge man har dem. Skulle gärna vilja höra om det finns någon annan som har erfarenhet av en liknande situation och kanske har testat t ex hypnos? Och vad säger Johanna eller någon av de andra experterna?

/Katten Karin

Hallon73

Har inga svar direkt men ville ändå säga att jag känner igen mig precis i det du skriver.
På ett sätt vill jag inte minnas om det hänt nåt men ändå, för jag vill veta... Och jag tror kanske att det påverkar mig ändå, oavsett om jag vet vad som hänt eller inte.

En terapeut som jag talade med sa att det kan ha hänt nåt väldigt tidigt och hon sa att det kan vara "småsaker" också som gör att man mår dåligt, det måste inte vara fullbordad sex utan kan vara att man som liten blivit fingrad/tafsad på, eller att nån äldre släkting rört vid en på nåt sätt, som sätter spår...

Vet inte vad ni andra säger om det...

Trasdockan

Hej,

Nej, jag har inte heller några svar till dig, men jag känner igen mig väldigt i det du skriver. Jag tror att det är viktigt att börja nysta i det för att så småningom kunna sätta punkt och gå vidare. Även om sanningen kanske är jobbig och skrämmande, så tror jag det är värre att aldrig få några svar.

Funderar också på hypnos.. Är det någon som testat?

Johanna.H.

Hej KattenKarin,

Tack för din intressanta fråga!

Man kan säga att det aldrig kommer en tid i livet då det kommer att kännas "bra" att lyfta fram den här typen utav minnen. Det är en smärtsam upplevelse för de flesta och ofta så blir känslorna mycket mer påtagliga efteråt. Däremot så kommer din hjärna även i hypnos inte att släppa fram mer än vad du klarar av. Det man också kan säga är att om dessa känslor och minnesbilder är mycket påträngande och du känner att du VILL börja nysta i det, så har du inget att förlora på att prova.

Detta är så individuellt. Jag har mött klienter som verkligen känner ett stort behov av att ta reda på och försöka minnas allt som hänt, medan det finns de som tycker att de känner till tillräckligt, och vill släppa det och jobba med att gå vidare. För vissa så kan dock att veta allt vara det som gör att de känner att de skall kunna gå vidare.

Detta kan bara du veta och avgöra. Men låt inte dina rädslor stoppa dig från att göra det som du tror är bäst för Dig!

Om du är intresserad av att pröva hypnos eller EMDR så utövar jag båda.

Vänliga hälsningar, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

Katten Karin

Tack jättemycket för svaren, det är skönt att höra att man inte är ensam. Det är också skönt att höra att man även i hypnosen har sina försvar kvar, även om jag antar att man kan hjälpa fram minnena lättare där. Jag får fundera (lite till) på vad jag vill göra...

Lojsen

Hej!!

Jag känner igen mig i det du skriver, men har för ett litet tag sedan kommit fram till att det har hänt...vilket både är skrämmande men på något sätt skönt.

Jag provade på hypnos i somras och som gav mig ganska mycket faktiskt. Jag kunde dock inte släppa på min spärr och berätta saker som jag hade önskat, men jag kunde förstå mig själv bättre. Jag grät tydligen väldigt mycket under hypnosen, och kanske det gjorde att jag fick släppt på första "spärren"... Jag var ganska skeptiskt för hypnoser innan jag själv provat, och var väldigt rädd för vad som skulle hända under själva hypnosen. Men även om det var jobbigt så kändes det oerhört skönt efteråt (dock väldigt trött efter allt gråtande, men sånt går ju över) Prova på hypnos om du känner att du vill....det kan faktiskt ge dig något!

Ha det gött och lycka till

-Lillan-

Jag misstänker att något liknande har hänt när jag var liten.. Har heller ingen person eller tid som jag kan relatera till utan snarare en känsla, då jag när jag tänker på mitt gamla flick-rum, bara kan tänka på mitt svart/vit randiga överkast på sängen som aldrig fick vara en enda skrynkla på! Jag märkte direkt när någon varit inne i mitt rum eller hade flyttat på något. Hade tidigt ganska mkt kontrollbehov av ordning och reda, allt skulle vara som jag lämnat det. Och jag var i 7-8 års åldern, och det kan ju knappast ha varit ett normal beteende då heller..

Denna pedanthet har följ mej ända fram tills idag, vet inte varför jag har ett sådan behov att ha ordning på saker. Kanske pga att det är kaos inuti mej...
Vet inte om det egentligen spelar någon roll om vad som hänt eller varför, och om det är lönt att försöka nysta i det. Men känslan kommer till mej mer och mer att det är något jag glömt och förträngt, något jag inte kan sätta fingret på...