kelda

Jag är uppväxt i ett för mig incestiös familj! hela min uppväxt präglades av det........min mor tittade på mig med konstig blick redan när jag var fem år! förskräckt spydde jag rätt ut på golvet!!!!det var inga moderliga blickar jag fick.......jag minns det än idag ( 57 år!!).Min far var min idol och han såg jag upp till men han hade nog svårt med gränser ty jag låg hos honom i sängen vid 25 års ålder.Jag tydde mig till honom som ett litet barn och satt ofta i hans knä långt upp i åldern........det var så mycket närhet och ändå var han frånvarande annars när han jobbade mycket eller höll på med något.Min bror tog mig mellan bena när jag var 18 år och jag sprang skräckslagen därifrån!!!!! förträngde händelsen tills jag var 30 år.........då jag kom i terapi.

Det som jag tycker är jobbigast nu är att jag levt i en relation under lång tid utan närhet eller sex och tyckt om det, tills för ca fem år sedan då jag mötte en man som bekräftade mig som vuxen! inleddeett förhållande med honom och njöt att vara kvinna äntligen.

Problemet för mig blir att jag söker mig till närheten och skyr den (får ibland panik).Vill ibland helst vara dett lilla barnet utan sex.......och ibland träder kvinnan inom mig fram........och då söker jag mig till de som ger mig bekräftelse igen.......
Denna s k spiral klarar jag inte att leva med längre och jag står inte ut med separationer heller så jag är noga med att hålla kvar mina relationer!!! Ofrihet blir koncepten av detta och jag känner att VAR finns jag i allt detta!!! har jag ett SJÄLV eller är dessa män mina förlängda armar......

Är så rädd att aldrig få en relation där det finns helhet och trygghet på lika villkor.Känner mig väldigt ensam i detta!!!

Tacksam för hjälp! eller råd/info.......