Att komma över Trauma

2007-09-03, 13:04

Hej!

Är snart 50 år men har fortfarande inte kommit över dom sexuella övergrepp jag utsattes för som barn. Har jobbat jättemycket med detta, men det dyker på mig när jag minst anar det.
Trodde jag förlåtit och lagt det bakom mig, men inte då.
Går på terapi varje vecka, har gått KBT bl.a, och när jag tror att det är över, kommer tankarna tillbaka..
Varför kan inte detta släppa greppet om mig?
Har levt totalt ensam i över 20 år nu, för av naturliga orsaker klarar jag inte av närhet.

Min mor visste om dessa övergrepp, men hon förnekar vetskapen, och tror att det är en efter rekonstruktion... Från vad undrar jag då?
Hon i sin tur kastade ut mig som 12-åring, så det är många saker som smärtar mig..
Men just detta med dom sexuella övergreppen o alla kränkningar dom medförde blir jag inte kvitt.

Vad ska jag göra..
Tacksm för råd.

Calm

Smurfelina · 2007-09-12, 22:50

"Min mor visste om dessa övergrepp, men hon förnekar vetskapen, och tror att det är en efter rekonstruktion... "

Jag tror detta är en stor bov i dramat till anledningen att du fortfarande mår dåligt. Det sårar väl nästan mer än själva övergreppen i sig?

Min mamma visste oxå vad som hände, men hon var likgiltig till det hela. Ett tag försökte jag tom intala mej själv att det bara var mardrömmar för att jag ville det, men det gick såklart inte, och dessutom hade vi samma könssjukdom alla tre...

Jag förstår fortfarande inte, varför min mamma inte bryr sig?
Men jag tror, att skammen är för svår. Sedan träffade jag en tjej på internet med samma bakgrund som mej, fast i hennes fall var det hennes styvpappa och inte biologiska. Och hennes mamma visste oxå vad som pågick, men var likgiltig. Än idag är mamman likgiltig.
Att hitta en jämnlika betydde jättemycket för mej. Det påverkar ens personlighet Så mycket, mer än bara på det sexuella planet. Vi hade samma humor, samma tvångsbeteenden, fungerade lika som barn mm
Då förstod jag att jag inte var galen, utan att man kunde reagera så efter en sådan bakgrund. Det räckte att prata ut med henne i vecka, hon förstod, och avslutade mina meningar, till skillnad från kuratorerna. Sen var min ångest borta, och idag mår jag så mycket bättre.
Förut Hatade jag min mamma, men det gör jag inte längre. Jag har bara accepterat hur det är, att vara frustrerad och gå runt och längta efter en upprättelse som aldrig kommer är endast tärande.

2007-09-03, 13:04	#1 (permalink)
Calm Inlägg: n/a Krediter: 0	Att komma över Trauma Hej! Är snart 50 år men har fortfarande inte kommit över dom sexuella övergrepp jag utsattes för som barn. Har jobbat jättemycket med detta, men det dyker på mig när jag minst anar det. Trodde jag förlåtit och lagt det bakom mig, men inte då. Går på terapi varje vecka, har gått KBT bl.a, och när jag tror att det är över, kommer tankarna tillbaka.. Varför kan inte detta släppa greppet om mig? Har levt totalt ensam i över 20 år nu, för av naturliga orsaker klarar jag inte av närhet. Min mor visste om dessa övergrepp, men hon förnekar vetskapen, och tror att det är en efter rekonstruktion... Från vad undrar jag då? Hon i sin tur kastade ut mig som 12-åring, så det är många saker som smärtar mig.. Men just detta med dom sexuella övergreppen o alla kränkningar dom medförde blir jag inte kvitt. Vad ska jag göra.. Tacksm för råd. Calm

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2007-09-12, 22:50	#2 (permalink)
Smurfelina Junior Member Nykomling Reg.datum: Sep 2007 Inlägg: 8 Krediter: 56	"Min mor visste om dessa övergrepp, men hon förnekar vetskapen, och tror att det är en efter rekonstruktion... " Jag tror detta är en stor bov i dramat till anledningen att du fortfarande mår dåligt. Det sårar väl nästan mer än själva övergreppen i sig? Min mamma visste oxå vad som hände, men hon var likgiltig till det hela. Ett tag försökte jag tom intala mej själv att det bara var mardrömmar för att jag ville det, men det gick såklart inte, och dessutom hade vi samma könssjukdom alla tre... Jag förstår fortfarande inte, varför min mamma inte bryr sig? Men jag tror, att skammen är för svår. Sedan träffade jag en tjej på internet med samma bakgrund som mej, fast i hennes fall var det hennes styvpappa och inte biologiska. Och hennes mamma visste oxå vad som pågick, men var likgiltig. Än idag är mamman likgiltig. Att hitta en jämnlika betydde jättemycket för mej. Det påverkar ens personlighet Så mycket, mer än bara på det sexuella planet. Vi hade samma humor, samma tvångsbeteenden, fungerade lika som barn mm Då förstod jag att jag inte var galen, utan att man kunde reagera så efter en sådan bakgrund. Det räckte att prata ut med henne i vecka, hon förstod, och avslutade mina meningar, till skillnad från kuratorerna. Sen var min ångest borta, och idag mår jag så mycket bättre. Förut Hatade jag min mamma, men det gör jag inte längre. Jag har bara accepterat hur det är, att vara frustrerad och gå runt och längta efter en upprättelse som aldrig kommer är endast tärande.