Birgit80

Jag vet inte om jag skriver i rätt tråd elr så men jag testar.
Jag var medlem för ca ett år sen, skrev då om mitt och min sambos mer elr mindre destruktiva förhållande, jag gick på en föreläsning med Jonas och skrev sen ett inlägg här.
Jag fick råd om hur vi skulle kunna skapa ett bättre förhållande genom några grundregler. Mitt problem idag, ett år senare är att efter 6 års sjukskrivning pga ätstörningar försöker jag skapa mig ett liv, bli mer självständig.
Jag har börjat studera och jobba mycket med min självkänsla.
Min sambo arbetar runt om i världen och har just nu varit borta i en månad, jag trodde att jag skulle sakna honom, få ångest och bara ligga och vänta på att han ska komma hem.
Men istället satt studierna igång samtidigt som han åkte (på distans), vilket gjort att jag fokuserat på dom.
Jag har pluggat enormt hårt samtidigt som jag tagit golflektioner för att överaska min sambo (han är en typiskt inbiten golfare).
Jag har inte vart så aktiv på många år och har verkligen älskat det!
Jag bor med honom i hans hemstad, jag flyttade alltså ifrån mina vänner och familj, 20 mil för att starta ett liv med honom.
Jag har under den större delen av tiden varit i min hemstad och det är där jag hållt mig så aktiv, jag är nu tillbaka här "hemma" i väntan på honom. Jag pluggar givetvis fortfarande och känner att jag blivit mycket starkare under den här månaden.
Nu är mitt problem följande, han kommer hem om några dagar och jag är så fruktansvärt rädd att han kommer genom att vara sitt vanliga jag (kort stubin, elaka kommentarer osv) sänka mig igen och det jag byggt upp, det har redan börjat känner jag.
Vi hade ett samtal bara igår där han var riktigt elak helt utan anledning, han skriker, svär åt mig och behandlar mig minst sagt väldigt respektlöst.
Det ledde till att jag fick tillbaka min ångest, satt med ont i magen i timmar, kunde inte plugga elr göra någonting mer än sitta och älta och må dåligt, jag mådde så illa att jag var tvungen att ta sömntabletter för att sova.
Jag hoppades idag på att han skulle ringa och be om ursäkt, men det enda han säger är att jag är si jag är så, och det gör honom så arg.
Det känns som jag fått en distans från honom och det betendet han kör med under den här månaden, så när han nu betedde sig elakt så kände jag bara att det där är inte ett normalt beteende och jag ska inte behöva ta emot sånt, jag vart chockad trots att han mer elr minder alltid vart så mot mig.
Jag säger inte att jag är en ängel, men blir jag sur elr grinig så ber jag alltid om ursäkt och inser att jag gjort fel.
Han har givetvis bra sidor också men han är rätt omogen och vill så att säga leva ett ungkarlsliv, men med mig. Som han sagt tidigare, jag vill leva ett kravlöst förhållande där var och en får göra vad dom vill, inga måsten osv. Vad jag skulle vilja ha nu är råd, jag vill så hemskt gärna fortsätta må bra, men jag vill samtidigt få vårat förhållande att funka. Jag vill inte vara ett offer längre.
Tacksam för svar!
Mvh Birgit80

jagochmig

Har er relation blivit bättre?
Har du i ralationen mått bättre?
Har din sambo gjort framsteg och minskat på ex. elaka kommentarer?
Hur kommer det bli om några år, kommer det gå framåt eller bakåt?

Birgit80

Jag har mått bättre sista månaden, men då har han inte vart här.. Han har inte minskat på elaka kommentarer och om jag ska vara helt ärligt tror jag aldrig att han kommer det. Önskar verkligen han ska vakna upp och inse hur han beter sig, men det han själv säger är att han vet att han kan vara elak, men att det helt och håller beror på mig.
Men den perrson han är när han inte är på det viset är jättefin.
Det är inte förräns nu när jag haft den här månaden för mig själv jag mår riktigt bra, kan ärligt säga att jag har inte mått så bra på många år..
Sen om det kommer ras nu när han kommer hem vet jag inte..
Jag kan inte se det hela objektit för jag har så väldigt stakra känslor för honom, och jag önskar verkligen det ska vara vi, men givetvis då på ett sunt sätt. Sen jag skrev för ca ett år sen så har det faktiskt varit något bättre nu när jag tänker efter, men han kan fortfarande såra mig värre än någon någonsin kunnat..

jagochmig

Du har starka känslor för honom men han kan såra dig värre än någonsin. För att göra en metafor: När du trampar en hund på tassen av misstag så kan reaktionen efter gnyendet bli att hunden springer efter dig och ger intrycket av att dyrka och älska dig mer än någonsin.

Men om vi nu byter ut hunden mot dig och människan mot din sambo så är reaktionen väldigt lika.

Varför hundar gör såhär är kan vara ett tecken på stark underlägsenhet, de accepterar den.

Det spelar ingen roll vad din sambo gör mot dig, han kan såra dig mer än någon annan, du älskar honom ändå och försvarar honom med hans "goda sida".

Det din sambo gör mot dig är olagligt och eftersom du inte har en tydlig förbättring mellan då och nu...

Skulle råda en vän att fortsätta i ett förhållande som innehåller samma destruktivitet som erat?

(Förlåt för ett ev. jobbigt inlägg. Men ert förhållande är som du säger inte bra för dig)

Birgit80

Tack för svaret, det var väldigt insiktsfullt..
Bör kanske tillägga att jag tidigare varit i väldigt destruktiva förhållanden, där jag både blivit psykiskt och fysiskt misshandlad..
Vill inte jämföra det här med dom förhållandena, för han har aldrig slagit mig och skulle aldrig göra det. Dock vet jag att det han gör med elaka kommentarer, nedvärdernade och respektlöst sätt ät nästan lika illa.
Jag försöker bita ifrån när han blir elak, men skadan är redan skedd så att säga. Att jag mått bättre senaste tiden kan kanske vara ett tecken på att jag är starkare utan honom?
Usch jag låter verkligen patetisk, klart jag borde förstå och göra det bästa för mig själv men jag kan bara inte ge upp än..
En del av mig vill åka till min hemstad redan ikväll (han kommer hem imorrn), den andra delen vill vänta och se ur det känns..
Jag känner mig lite dum som ältar det här, och är fruktansvärt tacksam att nån lägger ner energi på att svara!
Finns det aldrig några lyckliga slut i såna här relationer? Och i såna fall vad krävs av mig för att få det?

//B

Line

Hej Birgit!

Det här säger allt om honom och vilken syn han har på er relation. Och det är verkligen inte sant. Det är han som har problem som han borde ta itu med, inte du. Och det verkar definitivt som du är starkare och mår mycket bättre utan honom.

Mitt råd är utan tvekan att du åker hem redan idag. Vad har du att förlora? Han är elak mot dig utan anledning, nedvärderar dig, skriker och svär och behandlar dig respektlöst. Jag tror inte att du är kär i den personen som behandlar dig så utan du är kär i den personen som du önskar att han vore, och som han antagligen är nån gång ibland, när det passar honom.

Inse att du klarar dig själv, du har gjort enorma framsteg!!! Att "börja leva", vara aktiv och orka och vilja ta itu med pluggandet efter sex års sjukskrivning för ätstörningar är otroligt strongt gjort av dig!! Låt inte honom förstöra det.

Åk hem och lev ditt liv som DU vill. Och
Och ifall killen vill återuppta relationen så ska det ske på DINA villkor. Det finns ingen anledning för dig att ta emot skit och bli nertryckt av honom. Det är inte så en relation ska vara.

Det här är min reaktion på det du skrev men du ska naturligtvis avgöra själv hur du ska göra. Om du stannar kvar så försök iaf stå på dig, säg ifrån direkt om han börjar med sina elakheter att du inte kommer att acceptera att bli behandlad på det viset längre. Att han har problem med sin självkänsla/aggression är inte ditt fel.

Jag håller tummarna för dig!!
Line

jagochmig

Bra att du gjort den kopplingen. Det är sant. Ofta är psykiska kränkingar värre.

Eftersom jag inte vet vad som rör sig i hans huvud kan jag inte säga det, men faktan kvarstår: Du mår bättre utan honom!

Ge upp... Det beror på helt hur man ser det.

Du skulle kunna kämpa för att hitta "personen i ditt liv". Jag är övertygad om att det finns människor där ute som aldrig skulle komma på tanken att säga saker som sårar dig. Jag skulle aldrig komma på tanken.

Att ge upp i det här läget är att låta tiden gå och fortsätta hoppas på en förbättring. Du försöker nu överleva, men när ska du börja leva?

Se hur det känns... "Han är jätte snäll egentligen, han kan förändras." Jag fördömer inte att du har tro i att människor kan bli bättre, det är bra. Men i ert förhållande så tror jag inte att din sambo kommer söka hjälp eller förbättra sig.

Varför tror du din sambo fortfarande är tillsammans med dig?

Jag gör mitt bästa, det finns många som vill hjälpa.

Ser vi det från din sambos perspektiv så kan en separation funka som en väckarklocka.
För din del så mår du bättre utan honom, du har blivit fri från ätstörningar och börjat plugga, du kan få börja om.

(rätta saker om jag har fel, det är bra att du skriver och försöker tänka kring det här)

all lycka
/jagochmig

Malena

Jag tror att det är på grund av honom du mår dåligt för som du säger när han inte är där så är du glad och lycklig kan plugga, jobba ha kul, spela golf. Ingen kan vara "normal" när man är med någon som trycker ner en och säger elaka saker...

__________________

Nadiya

Det låter väldigt jobbigt att ha det som du har det just nu. Jag förstår absolut din känsla av att åka i väg innan han kommer hem!

Jag har svårt att råda dig egentligen, men jag vill bara berätta att även jag har varit i destruktiva förhållande, det senaste tog slut "officielt" i januari 2007, men i mina ögon tog det slut samma dag vårt barn föddes i december.

Det är så oerhört tufft att älska någon, att förhållandet inte funkar och att veta innerst inne att man borde göra slut. Det är som en process inom sig som man går igenom. En dag vaknar man och känner som du gör nu, efter en tid vaknar man en morgon och bestämmer sig för att lämna honom.

Det är bra att du "pratar" om det här, det visar ju på att du börjar inse att du är värd så mycket mer än en elak sambo som inte ser ditt värde.

I mitt fall började han tjaffsa om att han skulle ta dottern i från mig, att jag var en dålig mamma och en hemsk människa osv och det höll på i ungefär 6 veckor och var det som till slut fick bägaren att rinna över. Jag mådde hemskt dåligt och tvingades skriva på om gemensam vårdnad om barnet- jag vågade inte låt bli även om det var exakt vad jag egentligen ville. Han hade verkligen mig i ett rejält grepp. Att fatta beslutet om att det var slut mellan oss för gott var svårt, men EFTER jag fattat det beslutet kände jag bara lättnad! För varje dag efter det har jag bara blivit starkare!

Det tror jag också att du kommer att bli, du har ju redan nu den här månaden utan honom känt dig mycket bättre än när du är med honom, det tycker jag är ett starkt bevis på att du kommer att fixa det här!

Det är inte lätt, det är det inte, men du är värd att satsa på dig själv istället för ett liv med honom! Och när du sedan har lämnat honom och börjat förstå ett och annat om ert förhållande så kommer du ( precis som jag gör med mitt förhållande) undra varför du inte tog det här steget tidigare och undra HUR du ens kunde vara tillsammans med honom.

Jag önskar dig lycka till! Du är värd någon bättre!

Birgit80

Tack så hemskt mycket för svaren, varje svar jag fått har fått mig att fundera på det här på ett djupare plan. Jag har en bit kvar tills jag kan känna en sån styrka att jag bara kan vända mig om och gå.
Men tack vare att ni skrivit och gett eran syn på det hela så känner jag att det är inte bara jag som anser att det här är fel.
Min första tanke när jag läste vad ni skrivit, var att jag kanske överdrivit, kanske så är han inte så hemsk, tänk om jag säger allt det här men har fel, det kanske visst beror på mig, men jag är för dum för att se det?
Det slog mig nu efter jag haft en dag full med tankar och minst sagt ångest, att det är inte ok. Ett förhållande där det sällan är nån uppmuntran, snälla, kärleksfulla ord, utan mer ett "arbete" där jag försöker prestera mitt bästa för att arbetsgivaren ska se mig som en tillgång.
Det här låter kanske sjukt, men i början av vårat förhållande så förklarade han att anledningen till att han vart elakare och elakare när jag vart ledsen var för att han skulle lära mig att inte vara så känslig, jag kan inte ta åt mig så mycket av allting, jag tänkte till en början att det kan väl inte vara rätt, men sen kom tanken, det kanske är så att det i längden är bra att bli "härdad", han kanske vet nåt jag inte vet?
Han menade att om han kramar om mig när jag blir ledsen, elr be om ursäkt så kommer jag använda mig utav det när som jag vill ha någonting, elr få min vilja igenom?
Nej, jag ska tänka intensivt kommande dagar, och jag kan säga att ni fått mig se det hela ur ett annat perspektiv, varför ska jag uppfostras elr skulpteras om i en ny form, jag har kämpat hela mitt liv och vill bli accepterad nu, omtyckt för den jag är och blivit...
Jag har beslutat att stanna hemma när han kommer hem imorrn, men jag vet inte hur jag ska bete mig, säga elr vara.. Jag ska känna mig glad och förväntansfull, men det enda jag känner är rädsla, för att falla tillbaka i ett liv med ångest..