Nadiya

Det är jag det. Det vanligaste är kanske att man är rädd för behandlingen och tycker att tandläkaren är ok. För mig är det båda känner jag. Och jag har en hel del som måste lagas i munnen.

Mellan år 2000 och 2005 var jag inte hos tandläkare alls pga rädslan, men 2005 hade jag så ont att jag helt enkelt tog mig dit. Fick en kvinnlig tandläkare som jag kände förtroende för ganska fort. Lugn, snäll och det gjorde inte ont när hon lagade. Att få den där sprutan var dock fruktansvärt, men jag vågade inte be om bedövningssalva, som man ju kan få. Spruträdd är jag inte, så länge det INTE gör ont....Tyvärr blev det många avbokade tider och uteblivanden från min sida och antagligen gjorde det min tandläkare irriterad för hon började alltid med att skälla på mig och upprepa att det är mitt eget fel att jag har så stort behandlingsbehov. Vid sista besöket hos henne hade en av mina tänder gått sönder och enligt henne hade det inte hänt om jag kommit när jag skulle. Jag fick två sprutor som tyvärr inte tog, men hon fortsatte ändå att rensa bort nerverna ur tanden och sa att jag fick skylla mig själv att hon var tvungen att göra det. Då låg jag kvar med tårarna rinnandes, men struntade sedan i att boka ny tid hos henne ( detta var i augusti 06). Tyvärr torterades jag i onödan för jag har fortfarande känsel i tanden
I februari i år var det ohållbart igen och jag tvingade mig att gå till en tandläkare. Det är en han och han är faktiskt jättebra, väldigt lugn och försiktig. Jag har varit där 5 gånger, med då akutbesöket och undersökningsbesöket, alltså 3 gånger för att laga tänder. När jag hade så ont så jag gick på akutbesöket så kändes det lättare att gå dit än vad jag gör nu. Nu är det några dagar kvar till mitt 6: e besök där och jag är såklart nervös, rädd och jag kommer att vara halvt hysterisk alldeles precis innan jag ska gå in där! Jag kommer att stå och vela vid dörren och känna mig alldeles iskall och ha svårt för att andas.....
Men varför blir det värre? Borde det inte vara tvärtom?
Jag är inte så rädd att jag inte går dit ( jag har inte samvete att utebli och jag har telefonfobi så jag kan inte ringa och avboka), jag gråter inte eller ber om pauser. Däremot tittar jag inte på tandläkaren ( jag vet nu hur golvet ser ut där.....men inte hur HAN ser ut), jag pratar inte med honom (det blir ett hej och så skaka på huvudet vid nej och nicka vid ja och så lite prata som möjligt). Det är inget fel på människan alls; han är gift och har barn, är skicklig på sitt yrke och artig och trevlig alltid, men jag vågar inte förmå mig att prata med honom!
När jag är där så känns det som om paniken är alldeles intill, jag behärskar mig stenhårt för att inte tappa kontrollen över mig själv, men för varje besök blir det värre och värre. Nu sist gjorde sprutan ont trots bedövningssalva, som enligt honom är en självklarhet att jag ska få, men han sprutar in bedövningen lååååååångsamt för att det ska göra mindre ont så det kändes inte lika hemskt som det gjort hos den andra. Jag har ändå igen blivit räddare för sprutan och tankar som "tänk om det gör ont"tänker jag hela tiden där. Jag vet att jag kommer att vara skiträdd för sprutan nästa gång jag ska dit, det enda jag tänker på är om det kommer göra ont då med.
Jag har i helgen bitit sönder en visdomstand och jag anar ju vad han vill göra med de bitarna som är kvar av tanden. Jag är hysteriskt rädd för att dra ut tänder, har tyvärr 4 visdomständer + då den trasiga tanden som ska dras ut. Han har redan berättat att de ska dras ut men fokuserar på att laga mina hål först, så länge jag inte har några besvär. En trasig, ilande visdomstand kan man väl kalla för besvär? Jag antar att jag kommer att berätta det för honom, om han nu inte ser det själv och jag är verkligen rädd att han ska dra ut den då istället för att laga som vanligt. Som om inte det räcker så trilskas visdomstanden på andra sidan också, så mycket att jag måste ta värktabletter för det. Jag måste få hjälp mot värken i de två tänderna men det enda som hjälper är ju att dra ut dem och det kommer jag inte att klara av. Jag har nog aldrig fått riktig panik, vilket är skrämmande i sig, men jag paniken känns inte långt borta just nu och på fredag när jag ska dit lär den vara ganska närvarande.
Och jag kan inte prata med honom om det här! Han har nog fått intrycket av att jag är mest nervös och lite orolig, för jag behärskar mig väldigt bra ( om jag nu får säga det själv ), för att det inte ska märkas hur rädd jag är...?
Att gå till tandläkaren är som att gå till elektriska stolen och vänta på att dö.

HUR ska jag göra för att klara av att gå dit? Hur ska jag få mig att inte vara så rädd?

Rädslan för honom tror jag beror delvis på att han är man, och sånna har jag nästan enbart negativa erfarenheter av på flera olika sätt. Under barn- och tonåren hade jag kvinnliga tandläkare och tandhygienister och jag hade aldrig hål, så att laga hål är relativt nytt samt att ha en manlig tandläkare är ovant.

Eftersom jag vill klara av allt själv och inte hasta i väg till en psykolog, finns det inga bra tips på hur jag själv kan försöka ta mig ur det här? Eller är det något jag inte klarar av på egen hand?

Tacksam för råd

Mitt första inlägg här, och det blev visst lite långt...!

Jonas

Hej

Tack för ditt mail.
Besöket skall vara på dina vilkor. Berätta vad du känner du dig det minsta osäker försök hitta en kvinnlig även ok d et innnebär att du måste åka.

Hur skall en tandläkare kunna möta upp dina känslor och hjälpa dig när du inte är ärlig med vad du känner.

Om du vil kan jag hjälpa dig ta bort din fobi det tar en eller två sessioner

Hälsningar

Jonas Gåde
Comunicera

Tags: Tandläkarskräck, fobi, rädd för tandläkaren

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Nadiya

Skulle en kvinnlig tandläkare hjälpa mig eller skulle det bara få mig att "fly" från problemet? Det har jag faktiskt funderat på.
Jag har svårt för nya människor och vågar inte byta av den anledningen också. Samt delvis också att det är så långa köer till tandläkare här och tid har jag ont av då jag har så stort behandlingsbehov, risken att jag kommer få rejält med tandvärk innan alla mina tänder är hela och fina är, enligt min tandläkare, ganska stor.

Jag har inte känt att jag är oärlig med om vad jag känner, jag har bara försökt att inte gripas av panik. Och så är jag så rädd för att prata med honom, jag förstår verkligen inte varför! Jag är så undergiven när jag är där, också en känsla jag inte förstår varför jag har.

Hur gör man för att ta bort min rädsla? Är det svårt?

Nadiya

Usch! Så här dagen innan besöket hos tandläkaren har jag nerverna mer på utsidan än insidan! Ska dit om 1 dygn och känner mig alldeles darrig redan nu, har ont i magen och är skitskraj. I natt vaknade jag av en mardröm, jag minns inte nu exakt vad den handlade om mer än om just tänder, minns bara några få "bilder" och så då själva känslan av drömmen. Det var ingen trevlig dröm i alla fall och jag vaknade halvt hysterisk och vågade inte somna om igen. Jag brukar ta propavan på kvällen för att kunna somna och slippa vakna 300 gånger per natt men i går kväll blev det så sent att jag inte ville ta eftersom jag skulle upp 5:00 senast och om jag tar tabletterna efter kl 23 så är jag som en klubbad säl kl 5 på morgonen.

Jag hoppas att han blir sjuk ( usch vad elak jag är....förlåt!) eller att jag blir det så jag slipper gå!
Det kan inte vara nyttigt att må så här, det börjar ju flera dagar innan besöket. Jag går en gång i månaden och ungefär i en veckan efter kan jag låta bli att stressa upp mig om nästa besök, men efter den veckan är det som en nedräkning och nervositeten bara stiger för varje dag. Han sa en gång att jag ska hålla fast vid det positiva, att det gjorde ju inte ont när jag var där. Men för att det inte gjorde ont en gång betyder ju inte att det INTE gör ont nästa gång! Som jag ju fick bevisat under förra besöket då sprutan gjorde ont. Jag var inte beredd på det, hade intalat mig själv att den gör inte ont, för det har den aldrig tidigare gjort ( hos honom då). Och så gjorde det ju det ändå! Det var hemskt!!
Jag har inte ont i visdomstanden i dag, det måste ju betyda att han inte behöver dra ut den i morgon, jag har hellre kvar den och får en hemskt infektion och dör än drar ut den!

Ingen vill ringa och avboka min tid och mamma ska köra mig dit.... jag lär ju inte kunna smita undan ju.

Jag vill bara gömma mig under täcket och aldrig någonsin komma fram mer!

poetryGirl

jag är också rädd, före jul måste jag beställa en tid igen. Jag har två plomber som fallit ut och jag tvekar o tvekar att ringa. Kanske skulle det gå bättre på folktandvården, har en privat tandläkare men jag tycker inte om henne. hon blir otålig när hon ser min rädsla, ändå ska hon vara specialist och tar betalt därefter!

Nadiya

Min förra tandläkare var en på folktandvården. på något vis vill jag nog ursäkta henne med att hon var mycket stressad vid tillfället när hon skulle rensa bort nerverna i min tand. Dock tycker inte jag att hon gjorde rätt för det, hon borde ha insett att det inte skulle funka att fortsätta när det gjorde ont.

Enda anledningen till att jag fortfarande sätter min fot på folktandvården är att mina barn går där eftersom min tandläkare inte har tid åt dem.

Tandläkaren jag har nu är alltså privat, inte speciellt dyrare än folktandvården har jag förstått, men gräsligt fullbokad.

Jag tycker att du ska byta tandläkare fast inte till folktandvården. Det skulle jag bara göra om jag fick något akut problem och ansåg att självmord och att gå till någon tandläkare var lösningarna jag hade att välja mellan för att få slut på smärtan......

Jag förstår att du tvekar! Det är hemskt att se när en tandläkare suckar och verkligen sänder ut signaler om att " gud vad jobbig du är, det är ju inte farligt". Jag vet liksom, det är inte farligt, men nog 17 är jag rädd ändå, hade jag kunnat hade jag struntat i att vara rädd för det är jobbigt att vara rädd.

Nadiya

Nu har jag varit där!
Jag överlevde... fast det kändes inte så när jag svimmade typ. Det kändes som om jag höll på att drunkna, gled liksom bort och hörde svagt att tandläkaren pratade med mig och kunde inte förmå kroppen till att vakna- obehagligt! Har hänt en gång innan. Han berättade att sprutan ev. kunde göra ont denna gången ( Åh nej!!!!) och det gjorde den så jag fick panik och fäktade bort honom, jag klarar inte av den sortens smärta! Att föda barn är en bagatell i jämförelse! Och det har jag gjort tre gånger så jag vet hur det känns!

Det är så skönt när jag får gå, känns som om jag inte kan komma därifrån fort nog. Jag är alldeles darrig och svag, känns som om jag skulle kunna sova en vecka nu. Om en månad är det dags igen. Jag vill inte gå dit!

Nu efteråt har jag så ont i någon tand, vet inte vilken, så jag nästan gråter! Jag tål inte värktabletter pga astman och kan bara ta alvedon så jag känner mig rätt desperat just nu. Överväger att ta treo trots att jag inte tål det, för så ont gör det! Vilket är värst tro.. .att få astmaanfall, nässelutslag och grym hjärtklappning eller att ha tandvärk.

Fan, jag förtjänar inte detta! Och inte hjälper det att gråta heller!

Fröken Fräken

Jag förstår precis hur du känner inför besöken.
Själv är jag så hysteriskt rädd att jag börjar gråta och blir alldeles kall, darrig och illamående bara någon nämner ordet tandläkare (ja jag är seriös med det jag skriver). När jag väl var hos tandläkaren förut stortjöt jag, glömde andas när det var lagningsdags och sedan svimmade jag av i stolen. Rena mardrömspatienten med andra ord så mina tandläkarbesök tar ett tog eftersom de inte fortsätter laga när man svimmat.

Dock har jag börjat försöka tänka f-ö-r-b-i tandläkarbesöket. Försöker dra mig till minnes hur lättad, glad och stolt jag brukar känna mig när jag gläntar på dörren och tandläkarbesöket är klart. Försöker hålla i tankarna hur underbart lättad jag kommer vara när jag väl klarat av det besök jag har framför mig. Sen har jag börjat upprepa ett mantra för mig själv "smärta är övergående, smärta sitter bara i huvudet". Det har inte gjort mig mindre rädd men jag har lärt mig att se lite mer realistiskt på besöken och numer svimmar jag inte av hela tiden eftersom jag vet att belöning kommer efteråt i form av en enorm egotripp. Jag har ännu inte lärt mig att själv fokusera på min andning men däremot har jag sagt till sköterskan att hon måste påminna mig med jämna mellanrum. Att jobba med sin inställning och dessutom vara öppen mot sin tandläkare brukar ge utdelning.
Du kanske kan försöka hitta ditt mantra med och kanske försöka hitta den där känslan av lättnad du med som du kan lägga ditt fokus på istället för den där rädslan.

Fröken Fräken

ops såg nu att detta tydligen var ett expertforum. Jag är ingen expert, bara ny här på furomet så ursäkta om jag klampade in helt fel =)

Nadiya

När min andra förlossning startade så fann jag lindring i att ha en våt och iskall handduk över pannan och vandra runt och upprepa " det gör inte ont, det gör inte ont". Handduken gjorde liksom att smärtan stördes, samma med vandringen och att tjata om att det inte gjorde ont hjälpte mig att inte gripas av panik, som var nära. Kanske ska testa nåt liknande hos tandläkaren? Funkar det? Man kan ju inte vandra runt och inte prata och jag lär inte kunna ha en våt handduk över skallen heller:s

I dag kunde jag faktiskt prata lite grann med honom, berättade tex att jag vet hur många lysrör han har i taket och hur många pinnar det är i gallret över dem.... Jag vågade dock inte titta på honom, jag vet inte varför men det är obehagligt!

Tack för ditt tips, har inte tänkt på att man kan ha ett mantra att upprepa!