Skrotan

Hej,
fick diagosen utmattningsdepression för snart 1 år sedan och har varit sjukskriven sedan dess. Lider av panikångest, darrningar, svettningar, minnesstörning och spänningshuvudvärk. Jag tappar fokus, har svårt att koncentrera mig och överhuvudtaget svårt att tänka en enda vettig tanke, känns som hjärnan ständigt går i baklås.
Jag har en trasslig bakgrund med en mamma som missbrukat alkohol under en lång period men nu är nykter och vår relation är fantastisk.
Jag har en son på 5 år men ett missfall för 2 år sedan och ett utomkvedshavandeskap för 3 månader sedan.
Dessutom lider jag av ett väldigt dåligt självförtroende och har ingen självkänsla alls. Allt är just nu kaos i mitt inre och livsglädjen tunnas ut mer och mer för varje dag. Jag känner likgiltighet inför det mesta och kan sitta apatisk i timmar utan att kunna ta mig för någonting.
Jag har provat antidepressiva mediciner, men slutat vid min senaste graviditet som då slutade i ett utomkvedshavandeskap. Jag går i KBT-behandling hos kurator för min "utbrändhet" och min panikångest.

Nu till min egentliga fråga -

mår jag dåligt för att jag är "utbränd" eller är jag "utbränd" för att jag mår dåligt i själen?
Jag vet verkligen inte vilken form av terapi jag ska ta hjälp av eller i vilken ända jag ska börja nysta?! Ska jag börja med min självkänsla/självförtroende eller ska jag fortsätta KBT-behandlingen? Vilka alternativ finns?
Jag fick min första panikattack och de första arbetsrelaterade stressymptomen för ca 10 år sedan, men har gjort allt för att förtränga dessa och bara jobbat på mer och mer. Samtidigt har jag då även kämpat med frågan "vem är jag"?, men aldrig lyckats att besvara den. För 1 år sedan gick det inte längre. Nu vill försäkringskassan att jag ska börja arbeta igen fast jag inte har blivit ett dugg bättre, snarast sämre. Känner ett desperat behov av hjälp men vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill bara må bra igen och kunna börja glädjas lite åt livet.

Från ledsen och rädd.

En Annan

Hej skrotan och välkommen hit!
Det låter som om du gått och samlat på dig mycket under lång tid.
Du frågar om du mår dåligt för att du är utbränd eller om du är utbränd för att du mår dåligt. Att ge ett klart och enkelriktat svar på det går naturligtvis inte. Ofta är det en interaktion mellan flera olika orsaker och verkningar. Det är lite som en förkylning som bryter ut när man är mer mottaglig för den, även om man kanske länge haft den i kroppen.

Du skriver att försäkringskassan vill att du skall börja jobba igen trots att du inte mår ett dugg bättre. Vad säger din läkare om det? Har ni haft ett rehabiliteringsmöte? Det är du själv som bäst känner din egen begränsning och dina egna behov. Ibland kan man dock behöva en allierad inom försäkringskassan eller psykiatrin (helst på bägge ställena). Om ni inte haft ett rehabliteringsmöte kanske det vore en möjlighet att begära det, för att göra upp en rehabiliteringsplan. Ett dylikt möte kan ibland ge öppningar till större förståelse från försäkringskassans håll, trots de nya föreskrifterna de har att gå efter. När allt kommer till kritan är de också bara människor.

En Annan

__________________

jagochmig

Kropp och själ hänger ihop. Det kan vara både det ena och det andra.
Det du vet är att du är utbränd och har psykisk ohälsa, det är det viktiga.

Jag tror inte det spelar någon roll vad det började med. Man mår dåligt när man är utbränd och man blir utbränd om man mår för dåligt.

Jag tror det är viktigt att du ser dig själv i centrum och inte dina problem. Du är inte dina problem. Identifierar du dig själv med dina problem så är det lätt att få dålig självkänsla.

KBT har hjälpt många, men självklart inte alla.

Trivs du med din terapeut?

Du har all rätt att må bra och kunna glädjas av livet.

Säg(skriv) om något känns oklart!

/jagochmig

frango

Har du testat något SSRI som citalopram? Du verkar ju inte svara bra på terapin och ditt liv verkar ju snarare blivit sämre. Jag tycker det är jättebra att du går i terapi och du bör nog fortsätta med det. Speciellt försöka förändra dit liv i en positiv riktigt. Ibland kan man dock behöva lite hjälp på traven. För mig blev Citalopramen den verkliga vändningen. Är den evigt tacksam.

Skrotan

Hej En Annan!

Jag har ett rehab-möte inplanerat nästa vecka. Men som jag har förstått av min läkare och kurator ska jag förbereda mig på att gå tillbaka till mitt arbete just pga de nya föreskrifterna. Kuratorn sa - "f-kassan lyssnar inte ens på vad läkaren säger".
Det värsta är att jag inte själv riktigt vet om jag kan gå tillbaka. Det kanske blir bättre av att jobba några timmar om dagen? Å andra sidan är det just jobbet som tog mina sista krafter. Jag har som sagt svårt att tänka riktigt klart och att ta beslut som gäller mig själv känns jättesvårt. Det är också nåt jag måste jobba med - att ta kontroll över mitt eget liv - just nu är det lättare att låta någon annan ta besluten åt mig. Jag känner mig så vilsen.

Men jag är glad att jag hittat hit till denna sida. Och Tack för att Ni svarar och bryr Er! /Skrotan.

Skrotan

Hej jagochmig! Tack för fina och tänkvärda ord!

Jag trivs ganska bra med min kurator. Dock tycker jag inte att KBT har hjälpt mig speciellt mycket, än iallafall.
Jag är inte rädd för mina panikattacker. Jag blir bara så arg på dom!!
Jag har fått läsa massor om vad en panikattack är, om hela händelseförloppet från tanke till attack etc, etc. Men jag har inte hittat nåt sätt att stoppa dom. Nån som har några tips?

Skrotan

Hej frango!

Vad är SSRI? Min medicin heter Mirtazapin. Bytte till den då Zoloft inte hjälpte, men då jag blev gravid fick jag sätta ut den. Jag hann inte äta den tillräckligt länge för att se om den hjälper. Är i valet och kvalet om jag ska börja igen.

jagochmig

Har din Terapeut inte gett dig några tips?

I och med att du har läst om panikattacker så vet du troligtvis vad som kan utlösa: Vissa platser, situationer, negativa förväntningar (ex. tankar om panik) och känslor. Detta leder till ett undvikande av platser, situationer, personer och aktiviteter - det är så personen med panikångest försöker lindra. Men det blir sällan en framgångsaga, alltså inget jag rekomenderar.

Det finns panikattacker som slår till utan förvarning, sedan finns det dem som kommer krypande. En panikattack som slår till är svår att stoppa "direkt", man får helt enkelt försöka lugna andningen och låta ångestkurvan löpa ut.

Panikattacker som kommer krypande går att stoppa, i alla fall till en viss nivå. Det gäller att få tankarna fokuserade på något: man prata med någon (ev. ringa), skriva, måla. Sedan finns det olika andningsövningar, som att andas i en triangel eller kvadrat/rektangel. Räkna också varven, då kan jag lova att du får mycket att göra