Gigha

När jag började i åttan blev relationen mellan min pappa (Egentligen kallar jag honom vid hans förnamn men vill inte göra det här) och min otroligt dålig. Den gick från fin vänskap till en sorts psykisk hackande. Jag fick skulden för allt, fick höra att det var något fel på mig att jag var sjuk i huvudet och vi hade otroligt mycket gräl. Jag var inte den lättaste tonåringen att ha och göra med, det vet jag själv. Jag fick under hela min uppväxt höra att jag var lik min pappa i sättet. Envis, självständig med lite aggresiva tendenser. Till saken hör det till att han själv haft en ganska hård barndom med en pappa som bl.a. misshandlade honom och hans mamma. Han har aldrig direkt tagit hand om det.
Men efter dem där första åren med våra bråk eskalerade det i sådana mängder att jag blev deprimerad, fick någon smäll titt som tätt och han bara drog åt sina regler och blev mer strikt med mig än tidigare. Alkohol var total förbjudet, märkte han av att jag vart berusad blev han ursinnnig. Sova över hos vänner var det knappt på tal om, han skulle veta var jag var, vem jag var med,vad de var för personer och vad jag gjorde hela tiden. Det kanske låter som en vanlig föräldrar-oro, men han drog det till extrema längder. Svarade jag inte på frågorna blev det utskällning och stor bråk. Nu i efterhand minns jag inte riktigt varför vi blev sådna ovänner. Han var väldigt överbevakande och svartsjuk, både mot mig och mamma. Det är väl lite det som legat i grunden.
Men hans beteende puttade mig över gränsen så att jag gjorde idiot grejer för att kunna hantera det. Min första fylla var bl.a. triggad utav honom.
Tidigare på dagen hade vi bråkat och han hade smällt mig i väggen ett par gånger så att jag sprang iväg och söp mig otroligt full, för att komma bort från det som hänt. Våra bråk var både psykiska och fysiska. Det tog lika hårt oavsett vad. Efter ett tag hamnade vi i slagsmåls liknande bråk. smällde han till mig, smällde jag tillbaka. Jag sa ifrån och ville inte ta mer skit, men det gjorde ju bara situationen värre.
Ju mer åren gick desto mer aggressiv och manipulativ blev han. Han var som värst när mamma var bortrest och jobbade. Men konfronterade man honom total nekade han det. Och gör det än i idag.
Jag gick hos kurator på och av under hela tiden och hon sa till mig att inte käfta tillbaka och bara vara tyst när han bråkade. Men det förvärrade situationen och jag fick bara höra hur korkad, omogen och barnslig jag var då. Det var alltfrån manipulativa dumförklarningar, kommentera mina matvanor, till att t.ex. slå hål i dörren på mitt rum och anklaga mig för det, dra upp eller ner mig för trapporna och hot. Men varje gång jag konfronterat honom i efterhand har jag fått höra att det bara är påhitt, att det aldrig hänt. Efter ett tag började jag tveka på min mentala stabilitet, trodde seriöst att det var något fel på mig. Men hade mina vänner som ibland hört bråken i telefon samtal så försäkrade mig om att det hade hänt. Jag har till och med förträngt en hel del händelser, som mina vänner än en gång påmint mig om. Kuratorn drog in min mamma i situationen och pratade ofta med henne, en gång nämde hon att hon kanske behöver dra in socialen om han inte skärper sig. Då blev hela min familj instabil. Min faster ringde och skällde ut mig, sa att jag ljög och min mamma blev nästan deprimerad. Det värsta var att jag inte visste om att det nämts förräns min faster ringde och sa till mig.
Jag kom ofta sent till skolan pga bråk på morgonar, skolkade ofta för att jag satt och grät någonstans istället, söp mycket, tog droger ibland, satt kvar i skolan för att fördriva tiden för att slippa gå hem...jag levde någon sorts dubbelliv samtidigt som jag försökte få mig själv att se helt okej ut. Att jag va okej. Det var inte alltför många som förstod att jag var i den situation jag var i.
När jag var 18 flyttade jag hemifrån till nåra kompisar. Jag gick kvar i gymnasiet samtidigt som jag jobbade för att ha råd med mat och hyra. Jag höll bara kontakten med min mamma och inte min pappa. Mina betyg gick upp, lärarna märkte en skillnad både på beteendet och betygen. Men efter gymnasiet flyttade jag igen till stockholm och då började han ta upp kontakten igen. Vi blev vänner och allt blev som bortglömt. Men nu är jag tillbaka i min hemstad, nära familjen och jag blir bara så förvirrad. Den mannen som jag hatat så, som fått mig att må så dåligt utan att ens ge en riktig ursäkt, ska jag helt plötsligt acceptera?
Jag är så avundsjuk på dem som fått en ordentlig uppväxt med normal ostämja med sina familjer, men ändå fått det förtroende och respekten utav sina föräldrar. Jag känner mig snuvad på mina tonårs år, känner att jag fick växa upp lite för snabbt. Min mamma och mormor har alltid funnits där, men mamma vågade aldrig direkt säga ifrån. Eftersom hon själv fick ta en hel del skit då.
Jag vill kunna förlåta och lämna det bakom mig, men nu dras det upp igen. Jag vet itne hur jag ska gå tillväga då han tror att allt är okej nu. Han total förnekar allt fortfarande och tycker att vi ska vara trevliga mot varandra och upprätthålla far-och-dotter-relationen. Jag är rädd att detta ska hämna mig när jag blir äldre. hur kan jag reda ut detta med mig själv?

Dopa minen:)

Normalt sett skulle jag vilja säga att han är en genomrutten ond person. Men det finns något mellan raderna som jag upplever att han har mer empati än han klarar av att visa upp. Känns som det förekommer en del dåligt samvete hos honom, där han önskar att han vore annorlunda men liksom dras in i sitt invanda negativa beteende. En person som har jättesvårt att be om ursäkt och sedan ändra sig. Så långt han kan sträcka sig är att få en tyst överkommelse om att det som varit har varit för att sedan försöka vara en bättre människa. Detta är dock inget du kan acceptera rakt av. Du skulle behöva tala med honom tillsammans med en kunnig person som kan öppna upp hans tillknäppta känslor så ni får prata ut om det som varit. Du är villig att förlåta honom och lägga det bakom dig, men det ligger hos honom om han kan släppa sitta pansar och visa empati och förståelse för vad han orsakat dig.

Jag är ju inte ens säker på att han har denna empati inom sig, men ifall han har det och inser att det inte är en svaghet, ett misslyckande, att mjukna och be om förlåtelse. Då tror jag ni skulle kunna ha en framtid med ett ganska normalt förhållande med viss respekt och kärlek. Men det beror ju liksom på...

__________________
Hobby-filosof...

MentalPanic

Va rak på sak mot din far och fråga honom varför han har tagit upp kontakten med dig igen. Låt inte det bli "bortglömt" Du söker svar och han är den som borde kunna ge dig svar på varför det varit så här. Vill han inte det då tycker jag inte att han söker upp dig för att ha en schysst kontakt och reda upp det som varit.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Jonas

Hej Gigha

Tack för ditt långa mail

Citat:

Den gick från fin vänskap till en sorts psykisk hackande. Jag fick skulden för allt, fick höra att det var något fel på mig att jag var sjuk i huvudet och vi hade otroligt mycket gräl.

Kan bero på att han hade egna problem. Vi hör ofta jag att i en relation är vardera part ansvarig för 50 % Jag tycker inte det. En förälder är ansvarig till 80-90% för att se till att relationen är bra.

Citat:

Till saken hör det till att han själv haft en ganska hård barndom med en pappa som bl.a. misshandlade honom och hans mamma. Han har aldrig direkt tagit hand om det.

Det är tråkigt men det ursäktar inte att hans beteende

Citat:

Men efter dem där första åren med våra bråk eskalerade det i sådana mängder att jag blev deprimerad, fick någon smäll titt som tätt och han bara drog åt sina regler och blev mer strikt med mig än tidigare.

Fysiska kränkningar är inte ok och att det påverkar dig och din självkänsla
Nedan finner du lite material från Terapisnacks föreläsning som kommer den 30 Aug

Det första vi måste göra är att definiera vad ett fysiskt övergrepp är.
Nedan följer några exempel på fysiska kränkningar som vi stött på i vår terapi:

·En mamma slog sin dotter med baksidan av skorna och drog dottern i håret.

·En far bestraffade sina barn genom att slå dem.

·En mamma tvättade munnen på sin son med tvål.

·En pappa plågade sina barn med att felaktigt använda lavemang på dem.

·Ett barn blev slaget med bälte.

·Tvingad att sitta i kallt vatten i badkar i flera timmar.


Det finns naturligtvis massvis med olika varianter. De här är bara några exempel.
Övergrepp av det här slaget med fysiska kränkningar, kan i många fall följa dig ända fram till vuxen ålder. Det är dock inte längre den fysiska handlingen med smärta som följd i sig som skadar dig då – utan de tankar och föreställningar som du utvecklat som ett resultat av det. Det kan t ex ta sig form i att du har svårt att umgås med ”hälsosamma” människor eftersom du inte kan förstå eller läsa in deras signaler. Det kan innebära att du drar dig till människor som fortsätter att kränka dig.

För att du skall kunna komma tillbaka, krävs att du gör en utvärdering av vad som hände och vilka saker du bestämde dig för, när övergreppet skedde. Gör interaktiva programmet helst hela har du inte krediter så maila så fixar jag det annars är det session 11 12 ev 13 1 4

Citat:

Alkohol var total förbjudet, märkte han av att jag vart berusad blev han ursinnnig.

Han kanske såg sitt eget missbruk i dig detta är vanligt

Citat:

Men varje gång jag konfronterat honom i efterhand har jag fått höra att det bara är påhitt, att det aldrig hänt.

Jag har stött på detta i terapin och har en liten teori om det. För en del personer som upplevt kränkningar så är historien mycket svår att bära en form av förnekande
De saknar helt enkelt förmåga att se bakåt allt som har hänt idealiseras

Citat:

Jag vet inte hur jag ska gå tillväga då han tror att allt är okej nu. Han total förnekar allt fortfarande och tycker att vi ska vara trevliga mot varandra och upprätthålla far-och-dotter-relationen. Jag är rädd att detta ska hämna mig när jag blir äldre. hur kan jag reda ut detta med mig själv?

Nedan finner du en artikel som jag skrev för ett tag sen kan bra till lite hjälp


Din pappas karaktär och hans relation till dig påverkar ditt val väldigt mycket. Det påverkar din förmåga till att älska och känna tillit, samt till en hälsosam sexualitet och självbild. Vi har upptäckt att det faktiskt är pappor som verkligen kan hjälpa en dotter med ätstörningsproblem bättre än vad mamman kan. Din relation till din mamma påverkar många aspekter av din karaktär och emotionella liv, men skillnaden med hur din pappa påverkar dig är den effekt han har på din identitet, och den makt han har att förbättra ditt självförtroende och ditt sätt att se på dig själv.<br><br>

En dotters absolut första anknytning till någon man är den med sin egen pappa, och det färgar henne så starkt att alla senare relationer med män är filtrerade genom den erfarenheten. Vi upprepar ofta det vi ”känner till” snarare än vad ”vi vill ha” - vi behöver ”igenkännlighet”, även om det är ohälsosamt. Vi dras omedvetet till en man som behandlar oss så som vår pappa behandlade vår mamma, eller oss själva. Så om din pappa på något sätt skadat dig, kan du komma att dra dig åt ohälsosamma relationer.<br><br>

Både döttrar och pappor ogillar tanken på att de inte kan förstå varandras tankeprocesser. Förvänta dig inte att de skall överensstämma med ditt sätt att tänka så som de skulle om det var en annan kvinnas tankemönster. Vi ser till att våra makar och pappor misslyckas för att vi vill att de skall reagera med empati så som en flickvän eller mamma skulle, men de kan inte det. Trots detta kan vi dock ha nära relationer till dem. Män förstår kärlek och tillit, självrespekt och intimitet. De uttrycker det bara annorlunda.<br><br>

Det viktigaste för dig är att relatera till din pappa som en vuxen till en annan. Om du objektivt kan se din pappa som en man som, av någon anledning, inte kunde älska dig eller kommunicera väl med dig, och möta honom som en vuxen människa, så kan du ta dig till honom mer. Du måste kunna se och erkänna din egen smärta, snarare än begrava den, men du måste också sluta förvänta dig eller önska att din pappa skall läka dina sår. <br><br>

Detta är mycket svårt. Det finns de män, som på grund av sina egna livserfarenheter har stängt ned. Om du sträcker ut en hand mot din pappa, och han inte ger någon respons, försök att tänka ”Detta handlar inte om mig, detta är min pappas saker”. Det finns en punkt då du måste kunna säga, ”Det finns inget mer jag kan göra.”. Det är en smärtsam erfarenhet då många kvinnor inser att deras fäder inte är kapabla att ha en sund relation. Om så är fallet måste du ta det, och sörja det som en stor förlust i ditt liv. För trots att du är vuxen, så kan du inte förändra din pappa.

OK. Det handlar om att se vilka behov som blev tillfredsställda och inte, av din pappa. Du måste erkänna det som saknades, och hitta element i andra relationer - som får dig att känna dig hel.

Om du som kvinna känner dig bekväm med dig själv, kommer du välja en partner som du kan kommunicera med och som respekterar dig som individ och bygger upp din självkänsla. Om du inte tycker om dig själv tillräckligt så kan det finnas risk att du förstärker dina förställningar om dig själv. Om du är öppen för äkta intimitet och vågar visa din sårbarhet, är det inget som du kan göra med en "bad guy". Intimitet är svårt att uppleva tillsammans med någon som är självcentrerad.

Du kan fortfarande få ett rikt liv- trots att du levt med en pappa som var långt ifrån perfekt.

Kul om du kunde komma på Terapisnackshelgen i GBG 30/8 31/8

Hälsningar

Jonas

P:S Vad har hänt som gör att din pappa ändrat sig har ha gått i terapi har blivit religös vilken ny information har tillkommit människor ändrar sig inet så lätt

Tags. föräldrarelation, hackande, misshandel, skulden för allt, skolka, förtroende, respekt

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Gigha

tack för ditt svar. det gav faktiskt en del klarheter i mitt liv. nu måste jag bara arbeta mig igenom det på något vis.
varför han slutade vet jag faktiskt inte riktigt. Han håller på med sina diskussioner titt som tätt men inte alls i samma utsträckning som tidigare.
Men jag flyttade hemifrån och bröt kontakten med honom. Min mamma ville inte att jag skulle flytta, och hon visste orsaken varför. Mamma har nog haft ett antal diskussioner med honom. Jag misstänker också att släkten hoppat in och sagt ifrån, bl.a. mormor, morfar men även min faster också. Men ärligt talat så har jag inte något svar på frågan.

gren81

Jag kan känna igen vissa delar i det som du skriver. Min relation med min pappa var inte heller den bästa. Det tråkiga är att en del personer aldrig kan erkänna för sig själv att felet ligger hos dom själva och inte i sitt barn. Min pappa har förstört mycket för mig och svikit mitt förtroende väldigt mycket. Ibland så känner man att ett enkelt litet förlåt hade betytt så mycket. Jag önskar bara att han skulle förstå att han har sårat mig. Det jag vill säga att jag kan förstå till viss del hur du känner dig.
Jag hoppas att du får hjälp eller löser detta på något sätt, alla har rätt att må bra och få sinnesro.

mvh // Gren81