ladyoflothlorien

Jag tar det från början.

Jag blev lämnad på ett barnhem när jag var liten för min mamma har en psykisk sjukdom (vissa säger Hasch psykos vissa säger nåt helt annat) och min pappa var också psykiskt sjuk.
När jag var några månder gammal så kom jag till en fosterfamilj.
Min riktiga pappa har alltid funnits vid mig under min uppväxt men inte mamma, så fort hon kom och hälsade på så skrek hon och slog mig, till slut blev jag rädd för alla kvinnor och så fort det kom en i närheten så gall skrek jag..
När jag var mindre så var jag ofta mobbad.

På högstadiet så var jag deppig och mådde dåligt, hade mycke tankar på självmord.. Det var nog på högstadiet som mitt självhat började, jag hatade mitt utseende och det gör jag fortfarande även om jag har accepterat mig mer nu.. Vissa dagar gick jag inte till skolan för att jag tyckte att jag var så ful, detta fortsatte även in på gymnasiet. Den enda kommentaren jag fick av min foster mamma var: Du är otacksam.

När jag gick på gymnasiet för ca 5 år sedan blev jag våldtagen av en kille på ett disco.. efter det så började jag dricka mer och mer och var ute varje helg och strulade runt.. de känndes som att det kvittade vad jag än gjorde.. jag gick knappt till skolan för att jag skämdes så mycket och kände mig så äcklad varje gång jag såg honom.. jag började hata mig själv mer än jag gjorde innan..
På en fest i slutet av gymnasiet så bröt jag ihop och berättade allt för 2 av mina närmre kompisar.. jag kommer inte ihåg ett smack av det, det är helt svart.. Min relation med min foster pappa blev oxå värre, varje gång han skulle krama mig så fick jag panik, ja kände att ja inte litade på honom.. och jag vet inte varför.. jag har alltid varit pappas flicka..
Men jag har aldrig berättat för mina fosterföräldrar vad som hänt.
Jag skrev ett brev om hur dåligt jag mådde och som jag skulle skicka iväg till en liknande sida som denna men mina foster föräldrar såg det innan jag fick iväg det.. Dom pratade inte med mig så mycket utan skickade iväg mig till en psykolog..

Jag var tillsammans med en kille i slutet av gymnasiet som jag älskade av hela mitt hjärta. Men han började kontrollera mig mer och mer och var fruktansvärt svartsjuk.. jag fick inte ens träffa mina kompisar.. till slut började han slå mig. Då sa han t.o.m att han tyckte att det var bra att jag blev våldtagen.. Allt var upp och ner och jag mådde så sjukt dåligt och jag visste att jag var tvungen att ta mig ur det. Jag gjorde slut, sa åt honom att flytta ut från min lägenhet, sprang ner till bilen och åkte till mina föräldrar. Väl hemma sa jag bara att jag gjort slut, jag har aldrig berättat vad som hänt..

Min riktiga pappa gick bort för 3 år sedan och då var jag först i ett chock tllstånd i några dagar (knappt åt el drack) och sen bröt jag ihop.. men jag pratade knappt med nån om det.. jag grät mig till sömns i 2 år.. jag skulle åka till hans grav för några dagar sen men ja bröt ihop och kunde inte åka dit..
Ett år efter så tog min kompis livet av sig.. jag blev otroligt deprimerad och kännde att jag själv inte vill leva..
Året efter det gick min mormor bort och jag blev återigen deppig..

Förra sommaren bröt jag nästan ihop när jag stod och duschade och fråga då min fostermamma vart jag skulle vända mig men hon tyckte inte att jag mådde så dåligt.. men ja fick ett nummer till en präst som ja inte kunde prata om allt med..

Det är väldigt ofta som jag tycker att min fostermamma hatar mig, ja vet inte om det beror på att hon var borta under nästan hela min uppväxt, om det är för att min riktiga mamma hatar mig och de har nåt me de å göra, el om ja bara inbillar mig.. aja jag kan skriva om min dåliga realtion med min fostermamma en annan gång..

Just nu känner jag mig väldigt deppig, de känns inte som att jag har någon kraft kvar.. detta kommer i omgångar..
Jag hade även nattskräck när jag var liten och jag är fortfarande livrädd för att sova med släckt lampa, när jag har helt släckt så drömmer jag mardrömmar och vaknar och tänder lampan.. Men jag kan sova när det är släckt om någon sover brevid.

Ja jag ville bara skriva av mig om allt som hänt mig.. för jag klara inte av att bära det inom mig längre..

ladyoflothlorien

ingen som vill säga nåt? el ge mig några tips? vart ska jag vända mig?

Lessen

vad ska man säga, är också deppad.
fast av andra anledningar.
livet suger...helt enkelt..

darkangel

hej!
jag vet lite hur du känner. jag blev utsatt för sexuella övergrepp och jag har haft relationer som varit konstiga. jag hatar mig själv och mitt utseende.
jag har kommit över mycket av det här, men har andra problem.

jag tror att du behöver hitta någon som du kan lita på. en psykolog, vän, läkare. ja någon som du kan prata med och som kan hjälpa dig att komma ur det här.

det är många i din närhet som har dött. har du haft tid och ork att bearbeta detta?
Kram!

Danni

Lilla hjärtat!

Vad du har fått gå igenom. Lider så med dig. Har oxå haft det väldigt
jobbigt i mitt liv, men du har det värre. Skulle jag kunna skulle jag bara
vilja komma och hjälpa dig och krama om dig.

Possetivt är att du har en inre styrka som du säkert inte vet om du har.
Det är att du avslutade det hemska relationen med den killen du älskade och behövde. Du stod upp för dig själv. Det är duktigt, kan jag säga.
Efter din bakgrund är det så lätt att finna sig kvar i såna destruktiva
relationer för man behöver ngn så mycket. Bra tjejen, tummen upp för dig.
Du har någonstans i dig själv att du är värd bättre och det är så bra.

Så sorgligt allt du behöver gå och bära inom dig. Tycker verkligen att du
ska ta till hjälp. Antingen av kyrkan eller gå till vårdcentralen och berätta
så du kan få hjälp. Du behöver det. Hitta någon som du får förtroende för.
Ge inte upp, det finns nån där ute för dig med. Det ska kännas bra med
den du pratar med, annars byter du. Du bestämmer över din egen behandling.

Blir besviken på din fostermamma, som inte hjälper dig i det här.
Hon har ju mer problem än du. Som vuxen hjälper man någon som
säger att du mår dåligt. Hon tar inte dig på allvar. Blir bara arg
jag läser det.

Hon måste väl för sjutton förstå att du behöver hjälp efter all du fått upplevt. Kanske är hon rädd att det ska komma fram att hon
inte hjälpt dig med kärlek och omvårdnad som man ska.
Strunta i det, det är hennes problem.

Finns medeciner oxå, som kan hjälpa dig på traven.

Var inte rädd att be om hjälp, du är verkligen inte ensam om det.

Tycker du är en strong tjej och jag tror med hjälp kommer du kunna få
ett bra liv. Tänk på dig själv först och lita på din instikt och magkänsla.
Det som känns fel för dig så är det så.

Hoppas detta gav dig lite extra kraft och sänder dig massa varma kramar.
Det finns människor där ute som vill hjälpa, jag lovar. Gäller bara att finna dem. Ta väl hand om dig nu och lita på dig själv. Lycka till på din inre resa!

Mahonki

Hej tjejen,

Jag tycker absolut att du ska söka hjälp. Mitt tips är att du vänder dig till din vårdcentral och berättar just det som du skrivit här. Säg att du vill ha en samtalskontakt, i ditt fall skulle jag rekommendera samtalsterapeut eller psykolog - för du har varit med om mycket och behöver hjälp inom flera områden.

Det jag tror du behöver mest hjälp med är din självbild (självkänsla), relationen till dina fosterföräldrar (framför allt till din fosterfar för han verkar vara den "bra" föräldern), samt att bearbeta dina hemska minnen... men ta ett steg i taget. Kanske du ska börja med att be om hjälp att förbättra relationen till dina fosterföräldrar? Det vore ju underbart om de kan stötta dig genom det här.

Det är inte konstigt att du mår dåligt, men du ska veta att det kan bli bättre. Fortsätt vara stark - att du finns kvar i livet och klarade av att göra slut med killen är stora bevis på det! Var snäll mot dig själv och sök hjälp...

Massor med kramar.

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

ladyoflothlorien

ok men hur kom du över det? gick du till en psykolog och pratade då?
Jo men om jag går till vårdcentralen så måste jag väl prata med dom för att få en remiss till en psykolog och jag vet inte om jag vill öppna upp mig så mycket för en typ sköterska... el räcker det å säga att man vill prata med någon?
Bearbetat att dom gått bort har jag nog egentligen inte gjort.. vet inte hur jag ska göra det heller.. har bara försökt acceptera att dom är borta men det är inte så enkelt..
tack för att du gav mig tips
kram

ladyoflothlorien

ja en kram skulle va bra
ja de va konstigt att jag ens orkade säga ifrån då.. var jag fick styrkan ifrån vet jag inte..
Jag blev skickad till en präst av min foster mamma en gång men henne kunde ja inte prata med.. men kan jag bara gå till vårdcentralen och be att få prata med en psykolog? eller måste jag berätta allt som hänt för att få en tid?
ne jag vet inte varför hon inte tar mig på allvar.. var likadant när min foster pappa såg att jag hade ät störningar, då viftade hon bort det å sa att de har jag inte alls..
vad finns det för mediciner som kan hjälpa?
tack så jätte mycket för alla råd och tips

changeable

Du kan nog bara gå till din lokala vårdcentral och berätta att du behöver prata med en psykoterapeut.. Du behöver inte dra hela din histoira för att få en tid.. När du väl är där så kommer ni tillsammans att välja vad du vill prata om.. Självklart är det ju bra att du berättar så mycket du kan när du väl har tid, men det finns ingen tidspress och terapeuten kommer inte att tvinga dig att säga något.. Tanken är ju att ni tillsammans i din egen takt ska kunna prata om det som känns jobbigt så du behöver inte vara orolig för att boka tid. Gör det ändå..det kan bara bli bättre!

Danni

Precis som tidigare inlägg säger är det bara att ringa vårdcentralen.
Du kan bara säga att du behöver en läkartid för du mår så psykiskt dåligt och vet inte hur du ska gå vidare. För du bokar en tid med en i receptionen när du ringer. Behöver inte säga mera.
Sen när du kommer till läkaren så är det han som har kunskapen att
hjälpa dig och du säger bara det du vill säga. Det har även tystnadsplikt, som innebär att ingen annan person kan få reda på vad du säger.
Det är hur normalt som helst, att folk börjar den vägen.

Annars kan du ringa psykmottagningen på din hemort. Men nästan bäst att
läkaren hör lite på din historia så skickar han en remiss till en psykolog eller vad som känns bäst för dig?

Tänker på dig, ska du veta.