Psykfall

Hej!
Jag har skrivit en hel del på expert forumet för ätstörningar. Efter många svar från er här på TP vill jag nu berätta mitt li, då allt kanske blir lättare för er att förstå...
Jag har dock ingen aning om vart jag ska skriva om detta så jag valde här.
(skicka ut mig om jag är helt ute och cyklar =P )

Jag föddes 19 maj 1987 så jag är nu 21 år gammal. Jag har tre syskon, en storasyster, en storebror och en lillasyster.
Alla har vi samma mamma men bara jag och min bror är "helsyskon".

Min mamma är psykiskt sjuk, vad hon har för diagnos vet jag inte ty att hon skulle erkänna att hon är sjuk kommer aldrig hända.
Från det att jag var liten misshandlade hon mig, både psykiskt och fysiskt.
När jag var tre år stängde hon in mig i en bagagelucka på bilen där hon lämnade mig lite över ett dygn (kanske är därför jag har "cellskräck" idag).
Jag och min bror bodde på heltid hos vår pappa och hans nya, som kom att bli min styvmamma i 15år.
Jag och min bror fick tidigt börja gå på PBU, anledningen var att pappa och Eva (nya frun) var oroliga för hur jag och min bror mådde då mamma ofta
ställde in de helger vi skulle vara hos henne för att hon inte orkade mm.

När jag började skolan kom nya problem, först gick jag två (6årsverksamheten inräknad) år på Mariaskolan, där hade jag en vän men blev mobbad av resten pga att jag hade glasögon. Sen flyttade vi till större lägenhet (uppvuxen på söder i sthlm) och då fick jag byta skola till Katarina södra eftersom det var två minuter hemifrån.
Redan dag ett i min nya klass blev jag mobbad. De gick bla förbi och höll för näsan för "jag visste tydligen inte vad tvål och vatten var". Det var ständigt någonting och det blev bara värre och värre med åren.
När jag gick i fjärde klass vart jag nedtryckt i toan första gången så ja ni kan säkert tänka er.

Året jag fyllde nio och min bror fyllde 11 började saker omkring mig hända. Jag fick min älskade lillasyster, men på den tiden var mamma gift med en alkoholist och även hon drack så jag var den som fick ta hand om bebisen. Hennes första ord var "MAMMA" och hon pekade på mig, då blev min mamma helt hysterisk och hon skillde sig och slutade dricka (båda dessa saker var väl bra men med min mamma kan inget vara bra pga hennes andra sjukdomar).

Samma år som jag fyllde nio började min bror att utsätta mig för sexuella övergrepp. Jag vågade aldrig säga ngt om det till mina föräldrar och våldtäkterna fortsatte tills jag var 17år. Då flyttade jag hem till min storasyster för pappa och Eva skulle skilde sig och jag orkade helt enkelt inte bo kvar hemma.

Året jag fyllde 11 var jag redan fast i nikotinbegäret och i självskadandet.
Började med att jag fimpade ciggen på armen och snabbt övergick det till att använda knivar och rakblad. Skurit mig själv sen dess även om jag nuförtiden inte gör det lika ofta.

20 december 1999 (jag var 12) blev jag våldtagen av ett gäng på 8 utländska killar i en liten park precis utanför mitt hus. Jag hade varit och köpt ljuslykta för jag skulle vara tomte det året.
Detta var inte heller någonting jag berättade om för någon (jag är väldigt duktig på att tiga om hur jag egentligen mår och lyckas nästan alltid dölja det)

April 2003 försökte jag ta livet av mig med tabletter. Vaknade på sös ngn dag efter och blev genast körd till Danderyds barn och ungdomspsyk.

2005 när jag fyllde 18 åkte jag med storasyster och hela gänget i Norrtälje på tallinn kryssning. Där blev jag tyvärr så full att jag råkade nämna för min storasyster om övergreppen av vr bror. Hon kontaktade min gamla styvmamma Eva (syster och Eva hade väldigt bra kontakt en tid) och Eva polisanmälde händelsen efter att hon och jag diskuterat väldigt mycket om det som hänt. Detta år vart riktigt jobbigt med massa polisförhör och två rättegångar + att hela min släkt accepterade och försvarade min bror. Pappa lite mindre men ändå.

Domen blev 110 000kr i skadestånd och min bror skulle träffa en psykolog 2 gånger i månaden i ett år.

I maj 2006 träffade jag min nuvarande "fästman" som det så fint heter om man är förlovad.
Flyttade ganska omg in hos honom i en av sthlms närförorter. Vårat förhållande är absolut inte det bästa men kanske inte det sämsta heller. Vi knarkade upp hela skadeståndet på tre månader sen har vi tagit amfetamin då och då.
1 januari 2007 upptäckte jag att jag var gravid men min kille lyckades övertala mig att göra abort. Ett barn har alltid varit min högsta önskan.
2007 mådde jag så dåligt psykiskt så jag var inlagd väldigt mycket på psyket.. Har gått hos psykologer i många år men inget har hjälpt.

Nu bor vi bor i en etta 46km2 tillsammans med våran hund, min katt, hans papegoja, våra fiskar och mina råttor.


Snabb sammanfattning: Då det är mycket som inte står med så sammanfattar jag det hela lite fort.
Varit mobbad alla år i grundskolan, haft en mamma som det fortfrande är mycket jobbigt med, varit "mamma" åt min lillasyster hennes första år, blivit utsatt för incest av in bror under många år, blivit gruppvåldtagen, försökt ta livet av mig sex gånger, första 2003 sen övriga förra året, gått hos olika psykologer och fått olika diagnoser och mediciner, har bla diagnosen djup deppression, panikångest, torgskräck/social fobi, cellskräck, antagligen nåt mer snart nu när jag börjat gå hos psykolog igen. Äter för tillfället Fontex 60mg om dan, stesolid, sobril, imovane, propavan och stilnoct (tror de stavas så).


Vet inte, skulle behöva stöd då jag börjar hamna i mina självmordstankar igen, har slutat äta nästan helt, slår mig själv med hammare (min sambo gör slut om jag kär mig säger han) brände mig med flit på armen i ugnen i förrgår på 250graders värme pga ångest attack och mår bara för djävligt rent ut sagt.

Har suttit och skrivit i över en timme nu, förstår om ingen orkar läsa allt men om någon orkar skulle jag uppskatta om ni säger något, frågar något, ger råd osv.
Har som sagt också skapat i tråden "de säger att jag är sjuk" i ätstörningsforumet men tänkte att jag skulle sammanfatta allt någonstans och det råkade bli här..

Tack för er tid

Malin

Hej

Jag har läst ditt inlägg och skulle vilja säga att det är jättebra att du skriver av dig om allt som hänt! Fortsätt med det.
Det jag undrar är: Har du träffat någon terapeut som har kännts bra för dig?
Vilket problem är värst just nu?
Tycker du att medicinerna hjälper och har de noga kollat så att du ligger på rätt dos?
Du verkar väldigt duktig på att skriva, har du tankar om vad du skulle vilja jobba med?
Även om mycket under din uppväxt har varit fruktansvärt så har du som intelligent tjej alla möjligheter att må bättre än vad du gör nu!

Kram
Malin Bruto
Comunicera
Göteborg

ögonsten

Hej!
Jag tog mig tid att läsa de du skrivit i detta forum då jag kände att jag ville veta mer om ditt liv.
Jag kan hålla med om att du inte haft de lätt i ditt liv.
Jag hoppas att du kommer att bli bra och att du kommer få den hjälpen du behöver. Ingen ska behöva genomlida de du precis besrivit att du varit med om.
Att du tar hjälp av psykologer är ett bra val, men de jag hoppas på då är att du får hjälp av en riktigt bra en som verkligen kan hjälpa dig med ALLA dina problem du har.
Det kanske är svårt men du borde försöka sluta göra dig själv illa. Det är bara dig själv du skadar och jag tvivlar på att de är dig själv du vill skada.
Sluta göra dig fysikst illa och se till att äta. Du kommer inte klara dig bra alls annars.

Jag är inte direkt expert på hur man kan hjälpa dig. Men jag ville bara skriva och berätta att jag läst ditt inlägg..

Änglaflickan Inez

jag har oxå läst det du har skriver
jag är inte i form att skriva ett långt svar idag, men vill att du ska veta att det är jätte bra att du skriver,
du är inte ensam!!

ge inte upp, det är inte värt det
kram

alfons

Oj.
Tack för vår tid... Ja, det är väl det minsta vi kan ge dig. Jag skulle vilja ge dig så mkt mer än så, men vet inte riktigt vad jag kan säga eller skriva som kan ge dig styrka. Jag är väldigt tagen av din berättelse. Du har varit med om så mkt, men ändå står du här idag. Du har inte gett upp. Du vill få till stånd en förändring. Jag känner på mig att du kommer fixa detta. Är du drogfri idag? Att sluta skada dig själv och försöka börja äta igen kan vara ett steg att orka ta itu med allt. Du har mkt du måste gå igenom, men jag vet att det inte är lätt med maten. Jag har inte alls dina erfarenheter men ändå är maten en daglig kamp. Många kramar.

mare

Hej!
Håller med de ovan, din berättelse var väldigt gripande och jag med blev tagen av den.
Självskadande är ett sätt att hantera psykisk stress. Detta är ett rop på hjälp, och man ska inte ignorera det eller hota med att personen ska sluta med det omedelbart. För att det är mycket mer komplex problematik. Det är bra att du sökte prof. hjälp, för att du behöver bl.an. konkreta förslag hur ska du hantera de vardagliga sit. när du blir frestad med att skada dig.
Du har ett stort arbete framför dig, och det är bra att du sökte stöd här, för att det visar att du tänker inte ge upp.
Hoppas du skriver oftare här!
Kram /S.

Psykfall

Hej!
Tack för svaret, jag ska svara på frågorna i turordning =)
Fick för två veckor sen träffa hon som ska vara min psykolog. Första mötet var helt underbart, jag har aldrig tidigare täffat en så bra psykolog kände jag då, och jag har ändå träffat många... Andra mötet i förra veckan kändes inte riktigt lika bra, jag hade svårare för att prata med henne då....
Just nu är de värsta problemen mina humörsvängningar och mina panikångestattacker som jag kan få när som helst utan anledning. Humörsvängningrana påverkar mitt förhållande väldigt mycket och det är inte så kul, min sambo har svårt att förstå hur jag mår trots att han själv tidigare varit inne i en depression.
Jag tycker inte att Fontex har hjälpt, men har ju bara ätit dem i 5-6 veckor och förra veckan veckan höjde vi dosen till 60mg/dag. Imovane hjälper inte alls längre och jag kan oftast inte sova mer än en timme per natt. Då jag kom tillbaka till jobbet i måndags efter semestern märkte jag tydligare hur otroligt trött jag är men trots att jag jobbar på lager och arbetar väldigt fysiskt kan jag inte somna.
Skulle vilja skriva en självbiografi men jag tror inte att jag är tillräckligt bra för det, men man vet ju aldrig...

__________________
What are you doing with your life?

What are you doing with that knife?”

Psykfall

Hej!

Tusen tack för ditt svar och för att du orkade läsa allt... Tycker det är väldigt svårt att få tag på en psykolog som kan hjälpa i alla lägen...
Försöker hela tiden att tänk på att jag inte ska göra mig själv illa men så fort något blir fel (kan va att något så litet om att min sambo inte säger "hej" på en gång när jag kommer hem) så känner jag att jag måste skada mig själv för att jag i detta fall uppenbart inte var värd att säga hej till.

Det gör inget att du inte är expert, alla ips, råd eller bara något ord är varmt välkomnande

__________________
What are you doing with your life?

What are you doing with that knife?”

Psykfall

Tack så mycket! Du behöver inte skriva något långt inlägg, en liten kommentar räcker mer än väl
Tack!
Kram

__________________
What are you doing with your life?

What are you doing with that knife?”

Psykfall

Ja, tack för er tid. Jag är väldigt glad över de svar jag fått.
Du behöver inte säga något särskillt, att du läser det jag skriver och orkar svara överhuvudtaget räcker gott och väl.
Jag är relativt drogfri, min sambo har börjat ta amfetamin ibland och då tar jag också, men inte för att jag vill utan för att protestera (vet att det låter sjukt, han vet ju inte att det är därför jag tar men det är en protest mot mig själv kan man säga. Ytterligare ett sätt att straffa mig på).
Vad har du för problem med maten idag? Jag började äta lite smått sista veckan på min semester men när siffrorna på våen steg alltför snabbt blev jag rädd och slutade igen.
Nu har jag inte ätit på 4 dagar, vet att det knappast är något som får min kropp att må bättre men det känns ändå som att jag är stark och har sälvdiiplin för varje dag jag inte äter...
Många kraar till tig också!

__________________
What are you doing with your life?

What are you doing with that knife?”