Kattisus

Jag vet inte om jag skriver på rätt ställe nu men jag gör ett försök så får vi se..

Min barndom var verkligen helt underbar tills jag skulle börja mellanstadiet i skolan. Efter det så började ett helvete..
Jag var väl ca tio år när min pappa fick diagnosen Alzheimers. Det tog ett tag innan jag förstod vad som skulle hända och varför. Min mamma är sjuksköterska så hon visste.. Dessutom så hade min farmor haft detta.
Jag är äldst av 3 syskon så jag har alltid agerat som en extra mamma i familjen. Att pappa inte längre skulle hjälpa oss hemma gjorde inte saken bättre.

Ibland kan jag känna att jag missade mkt. Jag hade inte många vänner eftersom jag var tvungen att vara hemma så att inget hände med pappa och så skulle jag se till att han stannade hemma. Gradvis blev det värre hemma. Pappa kunde gå upp mitt i natten och sätta på spisen för att glömma av den så att det började brinna. När jag var i skolan så "rymde" han och gick vilse. Vi fick kontakta polisen.
Många gånger så glömde han av vilka vi var som var i hans närhet. Antingen så blev han aggresiv av medicinerna han fick eller så blev han helt avtrubbad. Eftersom han var så stark trots sjukdomen, han var ju bara i 50års åldern, så blev han till slut farlig för oss där hemma.

När jag var 14 år så hamnade han på ett hem för dementa. Vilket fruktansvärt ställe... Efter det så besökte jag honom inte mkt eller inte alls. Ung 2 år senare så avled han. Hans hjärta orkade inte mer.

Jag har varken blivit erbjuden någon hjälp eller tagit någon. Jag vet inte om jag borde.. Nu har det gått 7 år sedan min pappa dog och det känns som om jag mår bra men ibland så känns allt verkligen så orättvist. Och jag har märkt att jag kan ha kontrollbehov med mkt. Vänner är det svårt med också... Har svårt att lita på folk och verkligen tro att dom ska finnas kvar.

Bör jag ta kontakt för att prata med någon eller är detta något som kommer att kännas bättre med åren?

Ja nu har jag skrivit av mig lite i alla fall.
Ha det gott! MVH K

gren81

Hej K!
Jag har själv inte upplevt det som du har gått igenom men jag tycker att det är en bra idé att skriva av sig lite, så att man får ur sig saker.
Jag hoppas att du kan få några tips av folk som kanske har liknande upplevelser trots att det inte alls är vanligt med att "yngre" blir dementa.

Lisbeth Säfvendal

Hej!
Tack för ditt inlägg. Jag skall svara dej så snart jag hinner.

__________________
Lisbeth är utbildad i Master Powerthinking och lösningsfokuserad terapi. Arbetar mycket med depression, stress, ångest och självkänsla. En varm person med lösningar på de flesta problem.
Vill du ha Lisbeth som terapeut, hör av dig till
lisbeth@comunicera.se
0704 670143

En Annan

Hej!
Jag tror att det faktum att du skriver här om det kan vara en indikation -till dig själv- att du kanske känner att det är något som du behöver jobba med?
Hur du väljer att göra det är mycket upp till dig och hur du känner att du vill göra. Gå i terapi eller samtalsgrupp, skriva eller prata med en kurator eller präst/imam/pastor/rabbi... Möjligheterna är många.
Fortsätt också gärna att skriva om dina tankar och funderingar här.

Vänlig hälsning,
En Annan
-dotter till en Alzheimerssjuk

__________________

Kattisus

Hej!
Och tack alla för era svar och omtanke.

Gren81
Tack, jag ska försöka skriva här så ofta jag kan. Känns bra att skriva faktsikt. Nej min situation känns inte vanlig. Ibland känns det väldigt ensamt att ha gått igenom något sånt här... Men tack för ditt svar!

Lisbeth Säfvendal
Tack för att du har läst mitt inlägg, inväntar tacksamt ett svar från dig.

En Annan
Jag håller med dig. Antagligen så behöver jag få detta ur mig. Tror inte jag hade sökt mig hit annars. Jag tror att jag ofta skriver för att jag ska inse att det är sant. Ibland känns saker overkliga och jag är blir osäker om det verkligen hänt. Tror jag förträngt mkt av den jobbiga tiden..
Men tack så jättemkt för att du svarade på mitt inlägg, känns bra att någon "lyssnar".

Skriver mer senare...

Med Vänlig Hälsningar

Lisbeth Säfvendal

Hej igen!

När jag läser ditt inlägg förstår jag att du har haft det svårt. Det finns många känslor i det här som du säkert skulle må gott av att få prata igenom med en professionell terapeut.
Jag tror att det är viktigt att du tar hand om dig själv och för att få perspektiv på det som har hänt behöver du verktyg för att kunna hantera och förstå dina reaktioner. Kontrollbehovet och tilliten till andra hänger ju ihop med det du varit med om. Detta är inte konstigt då din far faktiskt blev som ett barn och ni fick ombytta roller. Ett barn behöver få känna tillit och trygghet för att våga lita på omgivningen. Det här var några rader från mig. Om du vill kan jag skicka över lite läs tips som kan ge dig styrka.
Jag kommer att vara bortrest fram till mitten av nästa vecka så jag kan inte skicka över något innan dess. Sköt om dig.

__________________
Lisbeth är utbildad i Master Powerthinking och lösningsfokuserad terapi. Arbetar mycket med depression, stress, ångest och självkänsla. En varm person med lösningar på de flesta problem.
Vill du ha Lisbeth som terapeut, hör av dig till
lisbeth@comunicera.se
0704 670143

Kattisus

.. för ditt svar. Ber om ursäkt för att det tagit så lång tid för mig att svara.. Men mkt händer just nu och ja du vet hur det är..

Du har nog rätt i att jag behöver prata och ventilera lite. Du får jättegärna skicka tips osv. Är tacksam för all "hjälp" jag kan få.

Tack återigen. MVH Katarina

gren81

Hur går det med lästipsen?