Agora

Jag blir arg och riktigt -riktigt "låg" om någon närstående inte tycker lika som jag / säger emot mig/ inte vill göra samma aktiviteter som jag vill / har andra värderingar etc. Besvikelsen jag möter då kan jag inte hantera. Jag ser ner på människan i fråga och tycker han/hon är en riktig idiot som inte tycker likadant som mig. Mina ord är rätt och allt annat är fel. Oavsett vad.

Jag blir blockerad och kan inte ta till mig / lyssna på ett objektivt sätt vad den andra personen i fråga säger då det uppstår heta argumentationer. Jag kan inte heller förklara lugnt och sakligt vad det är som stör mig...nej,nej jag bara skriker och maler samma (och oftast väldigt dåliga) argument.
Jag säger så elaka ord till personen jag är arg på. Jag njuter då av att såra vilket gör att jag känner mig ännu "bättre" än den "idioten". Det håller i sig länge, ibland flera dagar.

Detta påverkar givetvis mitt arbete, mina relationer till vänner , familj och min nya sambo. På jobbet har det gått så långt att jag ibland skriker åt chefen och han låter numera sin assistent sköta all kontakt med mig.

Om jag får kritik så börjar jag ofta gråta - eller så blir jag riktigt arg.
Jag tar saker och ting personligt som om det vore angrepp riktade mot mig.

När jag tar mig för en aktivitet , tex att sy in ett klädesplagg. Låt säga att det inte blir rätt, jag måste sprätta upp sömmen och göra om. .... Då ger jag istället upp , pga ilskan. Jag får god lust att slå sönder symaskinen istället. Känslan av att vilja förstöra föremål är väldigt stark och jag måste verkligen kämpa för att inte göra verklighet av det. Ibland klarar jag mig utan att trasha, men ibland kan jag inte motstå.

Nu när jag skriver det här, inser jag att det jag började inlägget med..faktiskt inte riktigt stämmer till 100% .... Det som dök upp i huvudet just nu är att min ex make inte orkade säga emot mig , eftersom han inte ville få mig arg. Men ,,,jag blev istället arg på att han INTE sa emot mig. Har jag alltså ett så starkt behov att få ut alla ilska ...att det utlösande egentligen kan vara vadsomhelt?

Jag vill inte vara sån här. Jag vet i huvudet att jag gör så fel., men jag kan inte styra känslan. Jag vet att jag absolut inte har rätt att bli förbannad för att tex min syster inte vill åka till badstranden med mig, eller att min partner inte vill ha sex exakt just när jag vill etc . och fastän att jag vet det i huvudet, så får jag inte ner det i känslan.

Det gäller mest bara personer i min närhet. Personer jag inte känner blir jag inte arg på, snarare tvärt om. Jag kväver och håller inne och håller med dom.

Jag vet inte hur jag ska kunna ta kontroll över min ilska. Snälla, hjälp mig.
Jag tror annars att det bara är en tidsfråga innan arbetet och kärleken inte vill ha med mig att göra längre. Jag vill inte va sån här.

(ps. jag har under hela mitt liv , med vissa perioder av undantag, haft problem med aggressionsutbrott. Jag har aldrig skadat mig själv eller någon annan fysiskt, men en hel del föremål har slagits sönder).