Monchichi

Ända sedan barnsben har jag haft det lätt för mig socialt och i skolan. Jag kunde läsa och skriva tidigt och kände mig ofta före intellektuellt jämfört med andra jämnåriga.
I högstadiet sjönk jag in i mig själv och började nonchalera allt som hade med skolan att göra. Det verkar som om det draget har följt med mig upp i vuxen ålder, då jag i princip aldrig slutför långa projekt. Gymnasiet var bitvis en pina och jag ville mest därifrån, och jag gick ut med mediokra betyg.
Det hör till saken att jag är transperson och håller just nu på att ta igen saker jag helt missade under tonårstiden. När andra fick ihop det med killar respektive tjejer var jag som i en glasbubbla och tittade på. Fattade inte var min plats var i det hela och den tiden gick mest åt att bekymra mig över varför jag inte passade in. Nu är jag 23 år och förväntas av min omgivning nicha mig och kanske välja utbildning. Detta är något även jag vill, men tvivlar hela tiden på mig själv. Det är inte det att jag inte kan lära mig saker, det är mer att jag faller in i ett slags självömkan blandad med oro om framtiden och jag börjar tänka på vad meningen med allt är. Innan jag ens försökt ta mig igenom saker. Jag är ständigt oroad över att jag valt fel inriktning så jag slutar på det jag påbörjat och hoppar in på något annat. Det är som ett tåg som hoppar av rälsen och aldrig vet om det ska hitta rätt igen.
Naturligtvis är det tröttsamt att vara såhär upptagen av mig själv och vissa saker har blivit bättre med åren. Men jag undrar om det inte är så att jag har ADHD eller någon annan bokstavsdiagnos eftersom jag bara lessnar så fort det ställs krav på mig. Detta gäller både inom jobb som i skolan.. Börjar bli trött på mig själv och inser att jag inte kommit någonvart med vad jag vill inrikta mig på genom att studsa runt. Jag är som sagt 23 men känner mig som 16 inombords. Ibland känner jag vrede och sorg över att jag inte fick vara med och utvecklas genom att revoltera som tonåring. Det är ganska knepigt att göra nu när man förväntas ta ansvar, men jag har inte lekt färdigt än! Utifrån verkar det som om jag bara "flummar runt". Men jag har som sagt saker att ta igen..
Jag hindrar ofta mig själv genom att tänka att jag är transsexuell och att mitt liv är över, även om jag är mycket mer än mitt kön.
Kulturellt hör jag hemma lite varstans i världen då min familj är blandad och jag har vuxit upp med att resa runt. Det är något jag är mycket glad över men som också får mig att ifrågasätta var min plats på jorden är, på så många sätt. Det händer ofta att jag i min ensamhet sjunker in i djupt filosofiska och intellektuella funderingar kring mig själv och andra människor. Jag önskar att saker vore mer självklara för mig, eftersom hela mitt liv hittills har gått ut på att söka efter mig själv.
Ibland när jag känner mig som mest rotlös och obunden blir det som om ingenting spelar någon roll och jag skulle kunna göra vadsomhelst. Det oroar mig en aning och jag vill inte hamna i något drogberoende eller liknande. Men jag söker nu mer än någonsin efter min plats på jorden och efter något slags tillhörighet. Vad ska jag göra för att hitta mer ro i mig själv?

Hälsningar, H

Zeraphina

Hejsan

Det första som kom upp i huvudet på mig är...
Känner du någon som är transsexuell ?
Om du inte gör det så kanske du borde ta kontakt med någon (kanske över internet bara) som är transsexuell. Jag tror att det hjälper dig att få en klarare bild av dig själv.
Om du gör det så gå ut på någon klubb eller liknande som transsexuell, presentera dig genom det osv och se hur du känner och tänker.
Kanske borde du bara skriva om dig själv ?

Du är inte lat iallafall.
Jag har missat flera år i skolan, men det har varit för att jag har verkligen varit skoltrött, och mått dåligt. Jag själv känner mig mer mogen, mer intellektuell och bättre än de flesta i min umgängeskrets och jag vet att det var en del till varför jag höll mig undan från det flesta.

Jag tror att du har fastnat vid någon tanke som du haft under de senaste åren och du behöver göra något för att klara upp det.
Jag tror att en av lösningarna är att du går ut med att vara transsexuell och samtdigt tänka efter och känna efter om det är rätt, och inte bara ang. det, utan allt du funderar över.

Jag vet att alla säger att man ska skriva, men när du skriver så ser du dig själv från ett annat perspektiv och det blir ungefär som om någon BERÄTTAR för dig om en människa som känner, tänker så.

Mitt inlägg kanske blev lite jobbigt att läsa men klockan är ju 7 på morgonen :P


Hoppas det fixar sig.
All lycka till dig.
Kram

Monchichi

Hej,

Ja, jag har det senaste halvåret legat i rejält för att lära känna andra med samma känslor och har väl träffat en del. Har dessutom presenterat mig som "trans" eller bara könlös ibland.. På ett sätt vill jag att andra ska veta från början så det inte blir en alltför stor grej av det, å andra sidan vill jag att andra ska se mig som en person oavsett vilket kön jag har. Det är rätt knepigt... Är man alltför rättfram blir en del skrämda, men om jag inte säger något känns det som om jag ljuger för dem och även för mig själv.
Transinsikten är bara ca ett halvår gammal, så även om jag gått runt och grubblat över min identitet i allmänhet så är det först nyligen jag börjar förstå att det hänger ihop med min könsuppfattning. Det är bara så skakigt för jag har hunnit med en hel del, rest och bott i olika länder under korta perioder och nu känner jag att det börjar bli dags att våga välja en väg. Något mer varaktigt.. och då an jag inte låta bli att tänka att det är nödvändigt att vara i trygg med vilket kön jag har och vad jag i så fall vill göra åt det.

Vindöga

Jag känner igen mig mycket väl i det du skriver!
Din plats på jorden är där du känner dig hemma. Om du känner dig annorlunda så är det (enligt min erfarenhet) i sällskap med personer som känner samma eller liknande annorlundaskap som du kommer "hitta hem".
Att skriva här är ett steg mot att finna ro och tillhörighet!
Zeraphinas råd om att ta kontakt med transsexuella var synnerligen klokt.

För några år sedan genomgick jag en könskorrigering. Det är en tuff väg. Avvakta tills du är säker med att fatta några drastiska beslut. Jag grubblade i massa år. Jag var samtidigt övertygad om att "kön inte borde spela någon roll". Det höll mig tillbaka. Ändå spelade det en roll för mig på ett känslomässigt plan. Till slut hade jag inget val. Det var bara att ge upp kampen och erkänna för mig själv och andra att jag kände mig som tjej, och ville vara det ända sedan barnsben.

Könsbytet löste inte hela min problematik med rotlösheten. Den har jag kvar, även om en del av det kan vara ett symptom på att vara född med fel könsorgan.

"Hitta sig själv" verkar inte vara en sak man gör en gång för alla. Håller man inte kvar det man hittar så är man lätt borttappad igen. Och även om man tror att man hittat sig själv så gör man ständigt nya insikter (om man är öppen för det).

Monchichi

Ja, det både spelar och inte spelar roll.. Det är ett sätt att beskriva det. Men jag har inte alltid känt mig som en kille, även om det är den klassiska historien om transsexuella. Jag tror till och med att jag stundtals har gillat att vara tjej, och ser även idag fördelar med det. Det betyder inte att jag känner mig som en tjej, snarare som en kille men det känns som ett ton att bära när jag tänker framåt. Allting blir komplicerat oavsett om jag gör en könskorrigering eller inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Jag vill helst inte göra det men innerst inne tror jag att det kommer att bli så ändå. Helst av allt vill jag inte bli bedömd efter vad som finns mellan benen, men det verkar omöjligt i många situationer.
Ibland känner jag mig hemma med andra "annorlunda" individer men ofta inte just för att de också är rotlösa och osäkra. Det känns faktiskt tryggare bland att umgås med vanliga, heterosexuella, medelklassmänniskor för att de ofta är tryggare i sig själva. Tragiskt men sant.