loppan2

Hej
Jag är ny här och undrar om nån har erfarenhet av BDD?
Tror att en vän till mig lider av detta.
Förutom detta så har hon det senaste halvåret (började tidigare men inte så extremt som du) isolerat sig från omvärlden, sitter bara hemma, handlar direkt när butiken öppnar. Handlar över internet trots att hon bor i en storstad för att slippa gå ut.

Igår när jag talade med henne så sa hon att hon tappat all tilltro till framtiden, att det inte finns någon lösning på problemet och sa "på skämt" om att ta sitt liv.
Vi har pratat om detta flertalet gånger tidigare (över telefon) men nu känner jag att det har gått för långt för att jag ska kunna hantera detta. Hon vill inte träffa människor alls längre, och reagerar nästan lite aggresivt när jag försöker hjälpa.

Hennes föräldrar går inte att få tag på då de är borta till nästa månad, annars hade det varit mitt första steg.
Men vad ska jag göra för att hjälpa? Hur vet man när det är för allvarligt? Vi bor långt ifrån varandra så jag kan inte åka dit, hon har inga vänner alls som kan gå dit.

När ska man ta "skämt" om självmord på allvar?

Snälla hjälp mig någon då jag själv håller på att bryta ihop av att ha detta på mina axlar och inte kunna göra nått då vi är så långt ifrån varandra!

Marie Berntsson

Hej!

Man ska absolut ta "skämt om självmord" på allvar. Det är en stark signal på att hon har en oerhörd jobbig ångest. Hon behöver hjälp NU, inte när hennes föräldrar har kommit hem.

Vad du som anhörig kan göra är att ringa henne och säga att du vill att hon ska gå och prata med någon. Tycker hon att det är jobbigt så säg att du kan ringa och boka en tid hos antingen en privat terapeut eller via sjukvården. Många tycker att det är fruktansvärt jobbigt att söka hjälp när man har BDD, att bara ringa ett samtal är jobbigt, så många drar sig för det tills det har gått jättelångt. Därför kan det vara skönt för henne om någan annan fixar det. Hon får bara en tid och adress dit där hon ska infinna sig.

Om hon pratar om självmord och BDD så kan du tänka på följande:


• Ta reda på så mycket som möjligt om Bdd.

• Det är jobbigt att vara anhörig till någon som mår dåligt. Du kan behöva hjälp från andra i din situation, försök med anhöriggrupper, hjälplinjer eller gå och tala med någon.

• Se till att du kan separera personen från beteendet, och att du visar att du bryr dig och älskar personen. Många säger att det bästa är att bara vara där när det behövs. Att lyssna på personen när hon/han behöver prata är viktigt, när man går igenom en krisperiod.

• Bekräfta att det är okej att prata öppet med dig om deras problem, men tvinga dem inte ifall de inte vill. En sak som jag tror hjälper är att veta att det finns någon att luta sig mot när det behövs, säger många drabbade.

• Lyssna, men visa intresse genom att fråga också, då förstår de att du bryr dig om dem.

• Hjälp till att hitta andra grupper eller organisationer med samma problem, forum, sidor på internet eller om de är villiga att söka terapi.

• Försök att få dem att skriva dagbok, när, var och hur de känner sig.

• Ge dem tid, privatliv och tillit. Det bästa du kan göra är att hålla distans, men ändå finnas där när de behöver dig, och utan att tvinga dem att prata.

Saker du INTE ska göra:

• Ignorera din kompis. Men behandla dem som du gör för övrigt. Var stödjande, tålmodig, respektfull och förstående.

• Skrika åt dem, flippa ut, hota dem med ultimatum, döm dom, dra alla över samma kam och säg att inget hjälper.

• Ta det personligt. De försöker inte göra så att du känner dig dum eller skyldig.

• Få panik. Det är en svår och skrämmande period, men det finns hopp.


Vad är Body Dysmorphic Disorder - BDD?

Body Dysmorphic Disorder - BDD - är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt, påhittad eller existerande, på kroppen. Personen är fullt upptagen och besatt av en eller flera delar av sin kropp. Många människor använder smink, tränar på gym, fixar håret o s v för att se bra ut. De som har BDD går ett steg längre. De som har BDD är fullt upptagna med att kolla på skavanker, äkta eller påhittade, i ansiktet eller på kroppen. Det har oftast en nedvärderande syn på sig själva. Oftast rör det sig om en speciell defekt, såsom ögon, näsa, huden, öronen, eller något annat kroppsligt, såsom bröststorlek eller storleken på könsorganen. De som lider av BDD är helt övertygade om att deras skavanker "finns" på riktigt, och kan därför ha en snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dåligt självförtroende som har BDD. Besattheten gör så att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande.

Det går att likna BDD lite vid aneroxia nervosa, men i det fallet tycker personen att hon/han är för tjock. En person med BDD anser att hon/han är för ful.

Body dysmorphic disorder är en sjukdom som främst uppstår hos unga människor, tidiga tonåren. De som lider av BDD är besatta av någon kroppsdel hos dem själva, oftast ansiktet eller kroppen. Det kan vara en defekt som finns på riktigt, blir uppförstorad eller är fullständigt påhittad. Personer med BDD är dock övertygade om att de ser ut på ett speciellt sätt. Det kan liknas lite vid anorexi, där personen tror att hon/han är tjockare än hon/han är i verkligheten.
Människor med BDD är oftast väldigt förtvivlade och självmord eller självmordstankar är inte ovanligt. Det händer ofta att människor med BDD går igenom plastikoperationer, men oftast hjälper inte detta, då de helt enkelt flyttar fokus till en ny kroppsdel.
BDD kan variera från ganska mild till mer allvarlig karaktär.


Tecken på att en person har BDD kan vara att de tycker att:


• Födelsemärken eller fräknar är för stora
• Besatthet hur näsa, ögon, haka eller andra delar ser ut
• Acne
• Små ärr eller andra hudirritationer
• För mycket hår i ansiktet eller på kroppen
• Bröststorlek eller storlek på könsorganen
• Formen på ansiktet


Vilka är symptomen vid BDD?

• Man tittar i speglar efter riktiga eller påhittade fläckar eller märken
• Man undviker speglar
• Undviker att bli fotograferad
• Fotograferar sig själv hela tiden
• Upprepar hela tiden att t ex kamma sig ofta, tar på eller mäter fläckar eller skavanker, (riktiga eller påhittade)
• Döljer sig bakom mycket smink
• Bär speciella kläder som skyler vissa kroppsdelar
• Gör upprepade försök att plastikoperera sig


Hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Emil Y

Hej Loppan2!

Jag har BBD och du får gärna ställa frågor till mig om din vän beter sig konstigt i olika situationer! Jag är i en fas då jag själv, försöker ta mig ur BBD (har kommit en bit) och känner att det hjälper att vara konkret med hur det faktiskt visade sig i min vardag.

När folk, tydligt eller otydligt, visar att det försöker hjälpa kunde jag också bli sur och irriterad. Jag tänkte att min vän inte tror att jag kan ta hand om mig själv och leker en jävla hjälte i dramat. Jag tänker alltid otroligt långsiktigt när folk ska ställa upp för mig vad det än gäller. Vad någon än säger så lyckas jag på något vis omvandla det till något negativt. Som BDDperson blir man lite paranoid över hur andra människor tittar på dig. Varför hon inte längra vill vistas med andra människor är troligtvis för att hon dömer sig själv väldigt hårt, och inbillar sig att alla människor dömmer henne lika mycket.

När jag hade BDD som värst var jag alltid hemma om jag inte var på jobbet. Jag började få ångest över att andra människor var så lyckliga och hade ett bra liv, och att jag aldrig hade lust att göra någonting. Min BBD var i kombination med en ätstörning så jag satt mycket hellre hemma och åt glass och godis i stället för att ta en öl med kompisar en fredagkväll. De enda människorna jag kunde umgås med, ibland, var de människor jag jobbade med för de hade följt mig genom utvecklingen av BDD så det kändes som jag kunde lite på att de verkligen ville umgås med mig av egen vilja.

Tips på vad jag tycker du ska göra:

- Ring henne relativt ofta och prata om allmänna saker.
- Prata inte om roliga saker du har varit med om med dina kompisar. (Det kan bara trigga igång ångest för henne att hon är utanför och inte lever ett lyckligt liv)
- Tala hellre om roliga saker som hände när du var hemma med familjen, eller när du gick Själv på stan och titta på kläder. (Det visar henne att du också är ensammen ibland och inte alltid beblandar dig med lyckliga människor i ditt "perfekta liv")
- Gnäll inte över dina småsaker. (När folk gjorde det för mig tänkte jag: "Din jävla idiot, du har ingen aning om hur jag har det!")
- Säg att du behöver hennes råd i stället. Hitta på saker, om du inte har sakar att fråga reda, där du kan ställa frågan: "Vad skulle du göra i min situation? Vad tycker du att jag ska göra" (Några dagar senare säger att du löd hennes råd och att det gick jättebra. Jag kände att jag var en person som egentligen inte behövde finnas, utan levde mest för min familjs skull, så det har hjälpt mig att jag fått komma med tips och idéer till andra så jag kan få känna att jag faktiskt kan fylla en funktion i denna värld - att det faktiskt finns en människa som trots mig patetiska liv bryr sig om min åsikt)
- Unvik att visa överdrivet mycket intresse för hennes liv. Bara småprat kan räcka. (Det är en fin linje att unvika det överdrivna.)
- Säg att du vill att ni två ska göra någonting tillsammans. (Något så enkelt som att träffas och spela kort kan räcka.)
- Försök att lista ut vad hennes BDD handlar om.

När jag hade den värsta BDDn skämtade jag otroligt ofta om min "feta, fula äckliga kropp, min stora nästa och sjukliga längd". Allt som jag "skämtade" om var fullaste allvar. Även om jag kunde ärligt skratta hejdlöst åt mina skämt, var de fortfarande på allvar. Det faktum att hon skämtar att ta sitt liv ska tas på allvar! Men att hon skämtar om det till dig visar att hon fortfarande har förtroende för Dig! En person med BDD är väldigt stolt och visar sig inte svag inför andra.

I dessa tips har jag utgått från mig själv och hur jag hade önskat att människor behandlat och gjort för mig. I grund och botten för min BDD var jag att jag var så extremt avundsjuk på andras liv, att de var så lyckliga och sociala, att jag isolerade mig själv för att inte riskera att förstöra det för dem. Man vill ju inte gärna var den tysta som drar ner stämningen och som folk snackar bakom ryggen om när man lämnat dem.


Du får väldigt gärna höra av dig till mig om du har mer frågor! Jag hoppas att min historia har hjälpt dig i alla fall lite i hur en BDDperson tänker.

loppan2

Tack tack tack till er båda...
Verkligen skönt att höra och få lite mer kött på benen angående detta!

Jag sökte råd hos en som är gift med en terapeut och i min beskrivning trodde han att hon led av nått som hette ortorexi också (har för mig att det hette så) då hon är besatt av vad hon äter, äter mycket med enligt speciella koster (tex stenåldersmat etc). Hon har till och med druckit kalvblod vid några tillfällen då det ska vara nyttigt...

Igår så vet jag att en bekant försökte få tag i henne och hon vägrar svara i telefon, men jag vet att hon är hemma då mycket av vår kontakt sker via msn.

Iförrgår föreslog jag att söka proffesionell hjälp, hon sa att hon tänkt på det men att det inte kändes lönt så då försökte jag "peppa" lite men då blev det nog för mycket för då slutade hon att svara. Skrev senare att jag finns dygnet runt på mobilen om det är något men har inte hört mer ang. det.

Det som egentligen gör mig mest orolig just nu är att hon inte orkade gå och träna. Vilket ALDRIG har hänt innan. Hon brukar träna vid 6 på morronen för att slippa folk, (som jag har tolkat det) men nu så fick jag till svar att hon inte hade ork och var inte på det stället mentalt för att orka gå dit.

Jag brukar försöka prata om saker hon är intresserad av och fråga om råd av henne, men ibland känns det bara så krystat...


Min man tycker att jag ska "tvinga" till hjälp då det är ett rop på hjälp från hennes sida, men samtidigt vill jag inte svika hennes förtroende heller.

Tycker ni att jag ska kontakta föräldrarna trots att de är bortresta?
Jag har känt dem sedan barnsben, och vet att mamman skulle bli hysterisk så min tanke har varit att tala enskilt med pappan som till viss del är insatt i att hon mår dåligt.

Tack snälla ni.

Emil Y

Jag tycker det är så "fint" att du vägrar ge upp på henne. Det visar henne att det finns hopp att eventuellt göra en förändring. Det hade jag velat ha under min tid då det var som jobbigast.

Att hon förändrar sitt betende så mycket att hon inte orkar gå och träna, som varit en sådan viktig det för henne, visar antingen att hon äter så dåligt att hon inte fysiskt eller psykiskt orkar, eller hennes "fobi" för att visa sig för människor gått väldigt mycket överstyr.

Vet du hur hennes relation till föräldrarna är?
Det kan ju vara så att hon vill ha en stor förändring på hennes kropp för att hennes föräldrar ska reagera när de kommer hem. Hon verkar vara på väg att utveckla en ätstörning när hon börjar hålla sig strikt till dieter. Det var så det började för mig och personer med ätstörningar behöver vård omgående!

Jag förstår att du är rädd att svika hennes förtronde, men du kanske sviker henne ännu mer om du inte reagerar. Kanske är det så att hysterin från hennes mamma är vad som krävs för att det ska bli ändring.

Hur kommer hysterin visa sig? Tror du hon kommer reagera och agera, eller kommer hon bli arg och försöka ignorera det?
Svaret på de två frågorna är nog svaret på om du ska kontakta dem båda, eller bara henna pappa.

Annars det du kan göra är att kontakta en psykolog som kan ringa upp henne. Många gånger önskar jag att någon gjorde det för mig.



Jag finns här med dig om det skulle vara någonting!
Jag blir glad i själen att du bryr dig då mycket!
Ta hand om dig!

loppan2

Emil Y, tack. Känns skönt att få så bra gensvar här inne, det tar bort en oerhörd press på mig att kunna ventilera och få hjälp här.
Idag har jag inte sett henne på msn förutom ett par minuter i morse, men hon loggade ut när jag loggade in... antar att hon inte vill prata.

Ang. mamman så vet jag inte, hon är en sån person som antingen skulle sköta detta perfekt, eller total katastrof hon har inga mellanlägen liksom. Medan pappan är en väldigt jordnära och sansad person som inte skulle "skrämma upp henne" eller görra det värre än det är.

Jag vet att hon är inne i en bantar-period nu, hon tränar ju så mycket och håller på med fitness så jag vet att hon bantar med jämna mellanrum för musklerna (tror jag, kan inget om sånt.)

Hon har stängt av sin mobil nu också
Försökte ringa henne nu. Bara hoppas att det är för att hon tränar!!!

Får ont i hela kroppen, känns som om hon har sträckt ut sig efter mig i ett halvår och jag har inte insett allvaret och nu har det gått så långt att jag är rädd att det är för sent om inget drastiskt händer väldigt snart.

Tack för att du lägger tid här för att hjälpa mig och oss...

Emil Y

Så man kan väl kanske säga att det är 50/50 hur hon skulle hantera det här. Men eftersom hennes pappa är en sån sansad och jordnära person, skulle han säkert kunna ha inflytande på mamman. Så då ökar chanserna att detta skulle kunna skötas bra. Och att du finns som ett stöd för henne och hennes familj ökar chanserna lite till att familjen kommer sköta det här perfekt!

Jag tycker du ska ringa hennes föräldrar så får de ta ställning till hur de vill gå vidare med detta. Då har du gjort vad du kunnat för att hjälpa henne, just nu. Förhoppningsvis avbryter de deras resa(pengarna får de tillbaka från deras försäkringsbolag) och du kan vara lugn när du vet att det finns någon hemma hos din kompis, som ser efter henne.
Säg att hon sagt till dig att hon funderat på terapi, så det kan nog bli ganska enkelt att få henne till en psykolog.

Om du fortfarande tvekar på att höra av dig till hennes föräldrar tycker jag att Du ska höra av dig till ex Comunicera och ta hjälp från dem. Comunicera - Depression Mental träning Psykolog Göteborg Stockholm hittar du nummer.

Finns det någon som du kan prata med ang denna situation? Detta blir ju väldigt påfrestande för dig också.

loppan2

Hej igen. Igår hade jag ett långt långt samtal med henne, föreslog igen professionell hjälp som hon tackade nej till. Hon talade ett par gånger om att "det är lika bra att dö" etc. Och när jag sa att jag är rädd att hon ska skada sig fysiskt så sa hon att hon tänker på det hela tiden, men att det inte är nått hon vill egentligen.

Erbjöd henne att vara här hur mkt hon vill och hon blev jätteglad! Så det känns bra. Men samtidigt känner jag en fruktansvärd press då jag vet att om jag tex skulle vara tvungen att avböja vid något tillfälle så skulle hon ta det personligt och må väldigt dåligt, och inte lite på anledningen jag gav. tex att jag måste iväg med jobbet etc. Och det är jag rädd att det ska "putta henne över kanten" så att säga.

Kan man göra en deal med henne tror du? att om hon tar hjälp utifrån så fortsätter jag också? Hon sa att hon tycker att det räcker med mig, men jag är så full av oro nu att jag känner att jag är så rädd att göra mer fel än rätt för henne då jag inte vet hur man gör i såna här situationer! Jag älskar verkligen henne, och är uppäten av dåligt samvete nu.

Hon sa igår att hennes föräldrar vet en del av detta i allafall.
Jag är så rädd att svika henne, men är också rädd att axla detta ensam.

Är det nån fara för mig att ta henne under mina vingar? Kan jag göra mer skada än gott för henne menar jag? Är rädd då jag snart ska flytta 20 mil ännu längre bort och att det då blir en ny krash för henne.

mare

Hej!
Jag lyder av bdd, har haft den i många år. Jag tycker att du gjorde bra. Du vissade för henne att du verkligen bryr dig och gav henne stöd. Det kommer hon behöva. Men ofta det räcker inte. Hon behöver någon professionell hjälp.

Emil Y

Hej Loppan2!

Jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden och funderat hur det går? Har du kontaktat hennes föräldrar?

När du skriver att hon har tänkt på att skada sig själv, men vill egentligen inte tänker jag:
Hon vill bli sedd, hon vill bli hörd, hon vill att någon ska hjälpa henne. Hon vet kanske att hon kan bli bättre genom terapi, men hon vill att någon Speciell ska se henne, någon Speciell ska höra henne och någon Speciell ska agera! Jag tror att denna Speciella är hennes föräldrar. Därför vill jag binda samma vad jag säger med det du sa tidigare, om att hon inte gått och tränat - trots att det var så viktigt. Du har också berättat om hennes "extrema" dieter och som jag sa kan det vara så att hon vill ha en fysisk förändring på henne som hennes föräldrar ska se när de kommer hemma och reagera. Agera. Har hon fått för lite/negativ uppmärksamhet av dem tidigare, tror du?

En deal kan du säkert göra med henne, men inte ställa ett ultimatum;
"Om inte du söker hjälp, gör inte jag det heller."
Fråga om hon kan följa med dig, visa att hon klarar av att röra sig utanför dörrarna. Säg: "Jag ska söka hjälp och jag vill gärna att du ska följa med. Om du inte vill följa med in till psykologen, kan du sitta utanför och vänta på mig?" Om du lyckas få med henne dit kommer nog resten sköta sig självt.

Och NEJ! Du ska INTE ta henne under DINA vingar. Du ska stötta henne och ställa upp för henne som den vän du är! Du gör allt som står i din makt och ska inte känna ansvar för hennes handlingar. Jag förstår verkligen att du är orolig, men hon är INTE DITT ansvar. Det kommer förstöra mer för dig och tillslut blir det hon som får ta sig en dig under hennes vingar! Och då blir det en ond cirkel.

Om allt blir för jobbigt, måste du kontakta hennes föräldrar så du får släppa taget lite. Annars kommer du bara dra ner dig själv längre.

Ta hand om dig!

__________________
Om inte det här hände, kanske något värre hade hänt