Hur älskar man sig själv, och hur vågar man bli älskad av någon?

Descartes · 2008-05-12, 19:36

Jag vet inte om detta är rätt forum för mina funderingar, men det känns som om det i alla fall tangerar ämnena som stod listade. Det känns också spännande att få feedback (hoppas jag) på mina tankar.

Mitt största problem är att jag inte älskar mig själv (själsligt) och inte tillåter andra att älska mej. Detta är den enda förklaring jag kan se på min situation. Jag har träffat världens underbaraste kvinna som jag verkligen känner samhörighet med på så många plan - hon är äkta o ärlig och jag ser henne för den hon är och jag tycker om det jag ser väldigt mycket - känns nästan ovillkorligt faktiskt. Det är bara det att jag inte kan släppa loss och ge mig hän åt de (besvarade) känslorna som finns. Jag vet helt enkelt inte hur man gör! Jag är en (utåt sett) respekterad och "framgångsrik" man, bra jobb, ser väl bra ut o allt sånt där. Grejen är dock att jag har levt osant mot mej själv under nästan hela mitt liv och gjort saker och tagit beslut som någon annan tycker är rätt (och som iofs har gagnat mej också på kort sikt) men de har kännts mer o mer fel. Dessa dåliga känslorna har jag dövat genom olika typer av destruktivt beteende, som t ex sexmissbruk, vilket fått mej att känna mej som en ännu värre, dålig o äcklig människa - skuldkänslor.Det som till slut gjorde att jag bestämde mej för att ta tag i mig själv o mitt liv är en skilsmässa för ett tag sen. Och jag är helt klar med den, känns väldigt bra. Men den fick mej att se att nu har jag en chans att verkligen hitta mej själv o leva resten av mitt liv i sanning och som jag vill. Problemet är bara att jag inte vet vad jag vill, vem jag är och hur man låter sig bli älskad - därför att ingen har sett mig som jag egentligen är, inte ens jag själv på länge. Och jag har spenderat mitt liv hittills i stor utsträckning till att göra andra till lags (samtidigt som mig själv har jag trott- jag är ingen idiot..!) och jag har nog älskat också och gett kärlek och omtanke. Men att ta emot kärlek o öppna mej - nej, har inte gjort det innan. Och det är jobbigt. Jag kan känna sorg, smärta och andra jobbiga känslor men har svårt att känna glädje, lycka, eufori osv även när jag "borde" det - har levt i ett känslomässigt nolläge utan ups and downs sååå länge nu. Är rädd att jag inte kan hitta känslorna!

Och det är en stor sorg att tänka på att min dåliga självinsikt kan leda till att jag inte vågar gå vidare med den kvinna jag nu träffat ett kort tag och som jag verkligen vill våga ta steget med. Jag har pratat med henne om detta och hon förstår mig mycket väl- där finns inga problem. Däremot vill hon inte vara min terapeut - vilket ju är helt rätt, det vill inte jag heller, vi ska vara något annat - och hon har mycket saker och praktiska göromål i sitt liv. Hon känner en ambivalens för att gå vidare med mig då hon söker ett enkelt förhållande i sin speciella situation. Vill inte utveckla detta mer, men vi pratar om detta.

Så hur gör en människa som jag för att rent praktiskt finna mej själv och tillåta mej att bli älskad o att älska (för jag har mycket kärlek att ge - det vet jag)? Jag är inte rädd för att pröva någonting nytt, jag är ivrig och förväntansfull och beredd på att det kommer bli jobbigt.
Är det att tänka på ett visst sätt - förändrade tankemönster för att sen nå till känsloplanet? Rädsla för att bli sårad - säkert, men alla konkreta tips på hur jag kan bete mig mottages tacksamt!!

/Descartes

Sorin · 2008-05-12, 22:13

Hej Descartes,

Jag tror lite här att du skulle kunna hjälpas genom att du förstår varför du har blivit så som du beskriver, dvs. en individ som har svårt att låta sig bli älskad och älska till 100%. Hur kommer det sig att det blev blev så? Det du beskriver med att du inte är sann till dig själv låter för mig som tillagsinställning. Hur kommer det sig att det har blivit så? Vad tror du själv? Låt det flöda fram...

Sorin

Descartes · 2008-05-13, 13:16

Hej Sorin,
tack för ditt svar! Jag har mina aningar varför det har blivit som det har blivit, men jag förstår kanske inte riktigt hur du menar när jag säger att jag inte är sann mot mig själv, att det skulle vara tillagsinställning? Hur menar du, och vad menar du med att låta det flöda fram?
/D

Sorin · 2008-05-13, 17:29

Låt det flöda fram varför det har blivit som det har blivit. Hos vanligt folk (alltså folk som inte lider av psykiska störningar) brukar sanningen dyka upp när man bara låter den komma.

Som barn är vi beroende av våra föräldrar. Vi vill så gärna att de tycker om oss, att de älskar oss. Vi tror ockås på allt de säger till oss om livet och om oss själva. När man är så beroende både fysiskt och känslomässigt av våra föräldrar och vi har oturen att få föräldrar som själva har olösta problem finns det en risk att de förmedlar mer eller mindre direkt att de älskar oss bara när vi tänker, känner och lever så som de vill att vi ska göra. Då finns det en stor risk att man slutar vara sann mot sig själv, san mott sina egna tankar och känslor och börjar göra det som föräldrarna vill. Det är det som jag menar med tillagsinställning. Någonting som man kan ta med sig i det vuxna livet också antingen genom att fortsätta leva till lags för föräldrar / släktingar eller för andra (kompisar, social grupp, etc.).

Oj, det kankse ändå inte är så tydligt. Låt mig veta.

Kom på ett bra exempel. Som rådgivare är jag ekonomiskt beroende av mina klienter. Så jag skulle kunna bli tillagsinställd genom att inte berätta det jag ser när jag vet att det kan få en klient att gå till en annan rådgivare. Jag skulle kunna vara osann till mig själv och det jag ser och hör och bara säga det som klienten vill höra, så att han fortsätter att tycka om mig och betala mig.

Lats · 2008-05-13, 18:34

Nu har du fått experthjälp här ju, men för mig låter det också som att någonting inom dig säger att du inte är värd att älskas för den du är. Du har alltså inte fått den bekräftelse du behöver (antagligen som barn) att du är älskvärd när du är dig själv. Vissa känner ju att de måste prestera en satans massa för att förtjäna kärlek, och du kanske känner att du måste anpassa dig till omgivningen för att förtjäna kärlek. Överdriven sexuell verksamhet är ju också ett sätt att få en ego-boost på kort sikt, men som tyvärr känns ganska smutsigt i längden kanske.

Mitt tips är att som Sorin sa, försöka förstå vad det är som har utlöst din situation, men framför allt tänka vad du ska göra här och nu. Om denna nya kvinna säger att hon tycker om dig, så slår du dövörat till, men bestäm för att inte göra det nästa gång kanske? Bestäm dig för att VÅGA tro att andra älskar dig för den du är, och VÅGA börja säga till dig själv att "jag duger precis som jag är", "jag är älskvärd" och dylikt, så tror jag att de här gamla försvaren försviner lite i taget.

2008-05-12, 19:36	#1 (permalink)
Descartes Junior Member Nykomling Reg.datum: May 2008 Inlägg: 6 Krediter: 52	Hur älskar man sig själv, och hur vågar man bli älskad av någon? Jag vet inte om detta är rätt forum för mina funderingar, men det känns som om det i alla fall tangerar ämnena som stod listade. Det känns också spännande att få feedback (hoppas jag) på mina tankar. Mitt största problem är att jag inte älskar mig själv (själsligt) och inte tillåter andra att älska mej. Detta är den enda förklaring jag kan se på min situation. Jag har träffat världens underbaraste kvinna som jag verkligen känner samhörighet med på så många plan - hon är äkta o ärlig och jag ser henne för den hon är och jag tycker om det jag ser väldigt mycket - känns nästan ovillkorligt faktiskt. Det är bara det att jag inte kan släppa loss och ge mig hän åt de (besvarade) känslorna som finns. Jag vet helt enkelt inte hur man gör! Jag är en (utåt sett) respekterad och "framgångsrik" man, bra jobb, ser väl bra ut o allt sånt där. Grejen är dock att jag har levt osant mot mej själv under nästan hela mitt liv och gjort saker och tagit beslut som någon annan tycker är rätt (och som iofs har gagnat mej också på kort sikt) men de har kännts mer o mer fel. Dessa dåliga känslorna har jag dövat genom olika typer av destruktivt beteende, som t ex sexmissbruk, vilket fått mej att känna mej som en ännu värre, dålig o äcklig människa - skuldkänslor.Det som till slut gjorde att jag bestämde mej för att ta tag i mig själv o mitt liv är en skilsmässa för ett tag sen. Och jag är helt klar med den, känns väldigt bra. Men den fick mej att se att nu har jag en chans att verkligen hitta mej själv o leva resten av mitt liv i sanning och som jag vill. Problemet är bara att jag inte vet vad jag vill, vem jag är och hur man låter sig bli älskad - därför att ingen har sett mig som jag egentligen är, inte ens jag själv på länge. Och jag har spenderat mitt liv hittills i stor utsträckning till att göra andra till lags (samtidigt som mig själv har jag trott- jag är ingen idiot..!) och jag har nog älskat också och gett kärlek och omtanke. Men att ta emot kärlek o öppna mej - nej, har inte gjort det innan. Och det är jobbigt. Jag kan känna sorg, smärta och andra jobbiga känslor men har svårt att känna glädje, lycka, eufori osv även när jag "borde" det - har levt i ett känslomässigt nolläge utan ups and downs sååå länge nu. Är rädd att jag inte kan hitta känslorna! Och det är en stor sorg att tänka på att min dåliga självinsikt kan leda till att jag inte vågar gå vidare med den kvinna jag nu träffat ett kort tag och som jag verkligen vill våga ta steget med. Jag har pratat med henne om detta och hon förstår mig mycket väl- där finns inga problem. Däremot vill hon inte vara min terapeut - vilket ju är helt rätt, det vill inte jag heller, vi ska vara något annat - och hon har mycket saker och praktiska göromål i sitt liv. Hon känner en ambivalens för att gå vidare med mig då hon söker ett enkelt förhållande i sin speciella situation. Vill inte utveckla detta mer, men vi pratar om detta. Så hur gör en människa som jag för att rent praktiskt finna mej själv och tillåta mej att bli älskad o att älska (för jag har mycket kärlek att ge - det vet jag)? Jag är inte rädd för att pröva någonting nytt, jag är ivrig och förväntansfull och beredd på att det kommer bli jobbigt. Är det att tänka på ett visst sätt - förändrade tankemönster för att sen nå till känsloplanet? Rädsla för att bli sårad - säkert, men alla konkreta tips på hur jag kan bete mig mottages tacksamt!! /Descartes Senast redigerad av Descartes den 2008-05-12 klockan 20:10.

2008-05-12, 22:13	#2 (permalink)
Sorin Expert Platinamedlem Reg.datum: Aug 2006 Inlägg: 893 Krediter: 2 835	Hej Descartes, Jag tror lite här att du skulle kunna hjälpas genom att du förstår varför du har blivit så som du beskriver, dvs. en individ som har svårt att låta sig bli älskad och älska till 100%. Hur kommer det sig att det blev blev så? Det du beskriver med att du inte är sann till dig själv låter för mig som tillagsinställning. Hur kommer det sig att det har blivit så? Vad tror du själv? Låt det flöda fram... Sorin __________________ Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se Mer om Sorin på: http://www.comunicera.se/text/sorin_besk http://www.metrobloggen.se/realmen

2008-05-13, 17:29	#4 (permalink)
Sorin Expert Platinamedlem Reg.datum: Aug 2006 Inlägg: 893 Krediter: 2 835	Låt det flöda fram varför det har blivit som det har blivit. Hos vanligt folk (alltså folk som inte lider av psykiska störningar) brukar sanningen dyka upp när man bara låter den komma. Som barn är vi beroende av våra föräldrar. Vi vill så gärna att de tycker om oss, att de älskar oss. Vi tror ockås på allt de säger till oss om livet och om oss själva. När man är så beroende både fysiskt och känslomässigt av våra föräldrar och vi har oturen att få föräldrar som själva har olösta problem finns det en risk att de förmedlar mer eller mindre direkt att de älskar oss bara när vi tänker, känner och lever så som de vill att vi ska göra. Då finns det en stor risk att man slutar vara sann mot sig själv, san mott sina egna tankar och känslor och börjar göra det som föräldrarna vill. Det är det som jag menar med tillagsinställning. Någonting som man kan ta med sig i det vuxna livet också antingen genom att fortsätta leva till lags för föräldrar / släktingar eller för andra (kompisar, social grupp, etc.). Oj, det kankse ändå inte är så tydligt. Låt mig veta. Kom på ett bra exempel. Som rådgivare är jag ekonomiskt beroende av mina klienter. Så jag skulle kunna bli tillagsinställd genom att inte berätta det jag ser när jag vet att det kan få en klient att gå till en annan rådgivare. Jag skulle kunna vara osann till mig själv och det jag ser och hör och bara säga det som klienten vill höra, så att han fortsätter att tycka om mig och betala mig. __________________ Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se Mer om Sorin på: http://www.comunicera.se/text/sorin_besk http://www.metrobloggen.se/realmen

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-05-13, 13:16	#3 (permalink)
Descartes Junior Member Nykomling Reg.datum: May 2008 Inlägg: 6 Krediter: 52	Hej Sorin, tack för ditt svar! Jag har mina aningar varför det har blivit som det har blivit, men jag förstår kanske inte riktigt hur du menar när jag säger att jag inte är sann mot mig själv, att det skulle vara tillagsinställning? Hur menar du, och vad menar du med att låta det flöda fram? /D

2008-05-13, 18:34	#5 (permalink)
Lats Member Bronsmedlem Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 40 Krediter: 54	Nu har du fått experthjälp här ju, men för mig låter det också som att någonting inom dig säger att du inte är värd att älskas för den du är. Du har alltså inte fått den bekräftelse du behöver (antagligen som barn) att du är älskvärd när du är dig själv. Vissa känner ju att de måste prestera en satans massa för att förtjäna kärlek, och du kanske känner att du måste anpassa dig till omgivningen för att förtjäna kärlek. Överdriven sexuell verksamhet är ju också ett sätt att få en ego-boost på kort sikt, men som tyvärr känns ganska smutsigt i längden kanske. Mitt tips är att som Sorin sa, försöka förstå vad det är som har utlöst din situation, men framför allt tänka vad du ska göra här och nu. Om denna nya kvinna säger att hon tycker om dig, så slår du dövörat till, men bestäm för att inte göra det nästa gång kanske? Bestäm dig för att VÅGA tro att andra älskar dig för den du är, och VÅGA börja säga till dig själv att "jag duger precis som jag är", "jag är älskvärd" och dylikt, så tror jag att de här gamla försvaren försviner lite i taget.