Ursprungligen postat av Lats

Hej alla!

Jag har nyligen fått en ganska smärtsam insikt, och jag börjar fan undra om det är helt hundra eller om jag faktiskt har lite känslomässiga störningar på vissa plan. Vad det handlar om är i princip detta:

Jag har haft tjej nu i fyra månader. Det har varit upp och ner och dramatiskt, men nu har vi insett att vi verkligen tycker väldigt mycket om varandra och att vi två, speciellt när vi är ensamma eller vi med hennes lille son har väldigt kul och vi mår bra tillsammans! Vi är kära helt enkelt

Mitt problem är att jag har ett stort behov av att hela tiden "identifiera" mig i henne. Jag läste i en gammal bok att människor nästan alltid identifierar sig i någonting för att känna trygghet här i livet; om det så är religion, sitt arbete, eller som jag då - sin partner. Men för mig är detta ohållbart, och vår relation kommer definitivt inte att klara detta om det skulle fortsätta.

Nu igår skulle jag och min flickvän träffa en god väninna till henne och dennes kompis, och vi mös till det lite - köpte mat och hade picknick osv. Sen efter ett tag fick jag reda på att min flickvän hade köpt en väldigt dyr attiralj - låt oss säga att det var klocka för ett par tusen spänn. Så här i efterhand kan jag inte ens förstå att jag inte bara kunde respektera det, men då i stundens hetta kände jag en enormt jobbig känsla av "utanförskap" för att jag inte kunde "fatta varför man köper en klocka för så mycket pengar" och detta ledde alltså till att jag var tvär, ledsen, förbannad och kände att jag och min tjej separerades på 0,4 sekunder just för att jag inte kan identifiera mig i att köpa såna grejer. Jag blir inte förbannad på henne och börjar skälla och ställa till det, men jag blir tyst och tar avstånd, och känner att jag "inte känner hon som sitter där bredvid mig."

Jag vet förnuftsmässigt, och kan verkligen stå för att jag repekterar och gillar henne och hennes val här i livet, men jag kan just nu inte kontrollera att JAG känner mig typ sviken och åsidosatt och därmed bara precis pajar situation efter situation. Nu känner ju hon så klart att hon inte tycker det är speciellt roligt att ha med mig för sina kompisar i och med att jag "ska kontrollera hennes behov och vad hon får säga för att vara okej" i mina ögon. Jag HATAR detta själv och vill verkligen till varje pris bli av med det. Det sitter ju bara i mitt eget huvud.

Jag kan förstå kontrollbehovet jag har. Jag har varit svartsjuk till bristningsgränsen i tidigare relationer, med en bakgrund av att min mamma skiljde sig från min pappa just pga detta. Jag är också kränkt i barndomen och har alltid varit ängslig. Jag har haft enorm separationsångest, men frågan är HUR GÖR JAG FÖR ATT INTE HAMNA I SÅNA SVACKOR OCH KÄNNA MIG UTANFÖR, FÖR ATT JAG INTE ALLTID KAN IDENTIFIERA MIG MED MIN FLICKVÄN?? Hur gör jag för att bibehålla självkänslan i såna lägen och bara ta det med ro, så som jag gör med alla andra människor? Jag är även osäker i att "jaha, då är hon kanske en sån där Prada-tjej som inte alls är den tjej jag känner?" Förstår ni? misstänksam och osäker helt enkelt - det är pissejobbigt! Dessutom sårar jag ju henne oerhört vilket är det sista jag vill egentligen.

En annan episod i mitt liv var när jag skulle testa Skype för första gången. Jag ljuger inte att jag blev SVINRÄDD för att använda Skype - antagligen för att det var nytt och främmande. Jag känner att detta är lite samma sak, att jag på nåt sätt målar upp en fantasi om att bara för att min tjej köper en grej som jag inte vet om, så har jag ingen "kontroll" över henne och blir på så sätt väldigt RÄDD. Också trygghetsproblematik ...

Och slutligen: jag har haft en extremt ångestladdad relationer till kläder. Om nån har sagt nåt i stil med att jag har snygga kläder så har jag tolkat det som att "jaha, då ser du inte MIG för den jag är utan du ser bara mina kläder" och således sagt nåt i stil med: "ja du kan köpa likadana om du vill. Jag skiter väl för fan i kläder!" och vid nåt tillfälle när nån flickvän har velat shoppa med mig så har jag kunnat börja gråta för att jag är så RÄDD för dessa elaka kläder

Jag behöver hjälp med HUR jag ska tänka. Ett mantra av nåt slag; en inställning till detta att inte alltid kunna tycka/tänka/göra samma sak som sin flickvän. Mitt nuvarande beteende och mina tankegångar är så satans innötta så jag hittar inte ut. Igår grät jag i en timme när vi hade benat ut episoden, och det är för känslan av att känna mig osäker i mig själv. HUR GÖR JAG??

Tack ifall ni orkar svara, nån som känner igen sig