Dr chocolate

Hejsan

Jag är ny här i forumet, vet inte riktigt hur saker o ting fungerar här. Men jag är alldeles för skamsen för att prata med ngn om psykologiska saker.

Jag är 20 år, tjej. Jag har haft en jobbig barndom där jag har nästan varje dag blivit psykiskt kränkt och psykiskt misshandlad av både föräldrarna och vid ett fåtal tillfällen även fysiskt (oftast med händerna och en gång blev jag sparkad). Jag minns inte så många detaljer, men det som va i centrum va att jag aldrig dög till ngt o blev konstant klandrad över att jag bar otur med mig, varenda gång ngt gick snett så va de mitt fel, de ångrar att jag föddes (jag hade tur som föddes mina föräldrar har gjort 3 tidigare aborter innan mig), att jag va djävulens dotter fast att jag inte hade gjort ngt allvarligt kunde ha varit att jag tittade för mkt på tv, hotat att slå ihjäl mig till döds ett flertal gånger.

Mina föräldrar klandade även mig om min 5 år äldre bror gjorde ngt fel, eftersom han va mitt ansvar och anledningen till att han gjorde felet va för att jag antagligen hade ngt att göra med det. Han blev också utsatt för psykisk o fysisk misshandel men bara av pappa, o han hamnde även i flera slagsmål och va riktigt elak mot mig. Han kunde gå och säga lögner om mig till mamma och då började hon slå mig o dra mig i håret.

Jag var väldigt tyst under min uppväxt och väldigt vuxen för min ålder o försökte bli vuxen så fort som möjligt, det är ngt som fortfarande har hållit i sig. Jag är väldigt lugn som person, oftast uppe i mina egna tankar, hållit mig isolerad under gymnasietiden och högstadiet och känt att folk har betracktat mig som en udda person p g a min tysthet och tillbakadragenhet, o p g a att jag blir så nervös när ngn pratar med mig, speciellt om det är en vuxen person. Jag är även väldigt ful, stort huvud, onormallt breda axlar, korta ben, alltid för tjock (jag va lite överviktigt som barn och blev sen underviktig under tonåren och nu har jag BMI på ca 2O) och extremt hårig (mustach, som jag nu noppar bort), och det är inte ngt bara jag tycker, min familj påpekade det först. De har även sagt att jag så ful och ointelligent därför kommer ingen någonsin att tycka om mig.

Jag anser mig inte smart, men jag har i hela mitt liv försökt övertyga de om att jag är en bra person så gott jag kan o bli accepterad i deras ögon. När jag försöker övertyga de om att jag är bra och har åtminstone normal intelligens så blir de ännu argare.Utseendet finns det inte så mkt att göra med, men jag funderar på att göra några transplantationer för att fixa det. Jag har försökt bevisa att jag har normal intelligens genom att studera så mkt som möjligt, jag har toppbetyg och pluggar till läkare, men detta är för att jag har tur säger de.

De har ju funnits dagar då mina föräldrar har varit kärleksamma. Men det varierar verkligen, ena stunden kan de va jättesnälla och vips som de va så förändrades deras personligheter.

Jag har för övrigt nästan inga vänner, är mest isolerad under helgerna och kvällarna. Under tonåren så fick jag oftast inte gå ut, jag va tvungen att va hemma vid 18.00 och jag spenderade det mesta av min tid framför böckerna, vilket har lett till at jag har bristande sociala egenskaper. Jag blir nervös och osäker när jag pratar med folk och blir förälskad i varenda kille oavsett ålder som är snäll mot mig, och detta är så jobbigt och pinsamt eftersom att jag har svårt att kontroller/dölja det, speciellt när det gäller äldre lärare. En del av förälskelserna med jämn åriga har blivit besvarade, men jag har avisat det direkt o jag är verkligen inte intresserad av reltioner just nu. Hur kan jag bli kvitt denna ständia förälskelse och förbättra mitt liv rent generellt? Bli mer social och få mer energi i livet. Det känns som att den bästa tiden i mitt liv har passerat förbi och att jag borde ha gjort mer med livet. När jag tänker tillbaka blir jag bara frustrerad, gråter eller arg men biter ihop.

Jag har även personlighetsstörningar nuförtiden, förrut va jag bara tyst och tillbakadragen, men ett år tillbaka kan jag va jätteglad och energisk, tyst o sur, passivt agressiv och jag dagdrömmar ofta om att jag va en annan person-intelligent, vacker och omtyckt.

Det här blev ett långt inlägg. Tacksam för all råd o tips.

Jonas

Hej och välkommen Dr chocolate!

Förstår att du haft det väldigt tufft, ingen ska behöva växa upp under sådana förhållanden.
Det bästa i ditt liv är inte över men förstår att det kan kännas så. Ger dig 500 krediter så du kan köra det interaktiva programmet tror du skulle bli hjälpt av det.
Är det något du undrar över under programmets gång så är det bara att fråga.

Hälsning Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

en_rädd_tjej

Hej Dr Chocolate!

När jag läste ditt inlägg så kände jag igen mig direkt - har själv blivit kränkt av mina föräldrar. Kändes som man aldrig dög till någonting. Allt man gjorde var bara fel hela tiden!

Jag är 29 år idag och har aldrig vågat prata om det här. Precis som dig var jag också tystlåten och tillbakadragen. Fick aldrig vara ute på kvällarna.
Kul att du bestämt dig för att plugga - det gjorde jag också är snart färdig ingenjör. Mm jag såg att du hade fått kommentaren av dina föräldrar att det bara var tur - den har jag också fått. Istället för att dom kan uppskatta att det har gått bra för en.

Lycka till med studierna!
Hör gärna av dig - så kan vi diskutera detta vidare!

Kram en tjej som känner igen sig

psykfallet

hej, vill lyckönska dig med studierna, (även om du verkligen INTE verkar behöva det..) Du verkar väldigt intelligent, å kan säga med toppbetyg så är det ALDRIG ren tur, det är massor av jobb bakom. det märker man med en gång. hmm, angående den sociala biten, vet inte.. de flesta av mina kompisar är genom gemensamma vänner.. kanske nå sånt? eller börja prata med folk lite varstans på nätet, bli vänner, börja träffas, har faktiskt några såna vänner med.. å gå ut å ta promenader, sätt dig på någon parkbänk, nu när sommaren kommer, å sätter sig nån bredvid börja med ett lätt hej.. se om det kanske blir lättare med tiden.. hoppas iaf att det verkligen går fortsatt bra för dig!!! kramen

en_rädd_tjej

En tanke som slog mig är, var pluggar du någonstans?

Kram