Rullgardina

Jag skulle göra gastroskopi igår, när man kör ner en kabel med en kamera i, genom svalget ner till magen.
Jag brukar inte klara stressade situationer speciellt bra, och det här var inget undantag.

Minns inte så mycket av den här dan och vet inte när jag började flippa över, men nån gång under min promenad hem från sjukhuset genom stan bröt jag ihop. Sen minns jag inget förrän det står massa folk runt mej och två ambulanskillar, så nån har ringt ambulansen.
Jag kan inte fokusera blicken så jag kan inte urskilja deras ansikten, men jag hör ju vad alla säger.
Allt som händer därute på sidorna verkar så avlägset, flera kiliometer från en själv. Jag tänker att jag ska säga att jag är okej, men tankarna går så långsamt så jag hittar inga ord.
Jag hör att dom diskuterar ifall jag fått en insulinchock, jag tänker att jag måste dementera det men ja kommer inte ut ur min bubbla.
Minnet kommer o går, någon körde iaf hem mej i en blå volvo, men jag vet inte vem, minns inget ansikte, kommer bara starkt ihåg att det fanns en vev på dörren att veva ner rutan med, (för jag kollar alltid efter sådant eftersom jag är rädd för fönsterhissar, för jag är rädd att nån ska låsa in en med centrallåset.)
Jag gick väl in i dissociation antar jag. Men det känns obehagligt för innan det hände när jag gick genom stan kände jag mej någorlunda okej och sen "försvann" jag bara.

Jag är så rädd att nån ska tro att jag är psykotisk lr så och att jag inte ska kunna försvara mej. Jag undrar om man kanske skulle ha ett litet förklaringskort i fickan, men jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva på det. Man känner sig så otrygg iallafall.

När jag försöker förklara hur det känns är det ingen som förstår vad jag menar, men jag förstår interiktigt själv heller vad det är som händer.
Det är inte speciellt plågsamt, det är när jag vaknar ur det som jag får ångest.

På natten sedan drömde jag om att jag sprang runt i ett hus med en massa klockor och alla klockor visade olika tid, så jag kunde inte ta reda på vilken tid det var på dygnet. Och jag hoppade hela tiden mellan olika tider och platser och jag undrade vart den fysiska kroppen var någonstnas.

Det var lite som på dagen när allting omkring kom och gick och man visste inte vad som hände där emellan.