anna72

Måste bara skriva av mig. Mår inte bra även om jag visar en positiv fasad utåt. Mina vänner och arbetskamrater tycker att jag är kvick och rolig och vågar säga vad jag tycker och tänker. Men innerst inne brottas jag hela tiden med min självbild. Känner sånt hat mot mig själv och har svårt att tro att nån annan kan tycka om mig. Tänker hela tiden negativa tankar och måste hela tiden hitta nåt negativt hos både mig själv och andra. Är ju medveten om det här, men kan inte stoppa de negativa tankarna. Vill bara sluta hata.

Jag har gått igenom mycket svåra saker i mitt liv och har gått igenom dessa i terapi. Kanske är det inte helt färdigbearbetat. Har letat efter nån terapeut att prata med, men det är jättedyrt. Har även haft kontakt med öppenpsyk och där erbjöd de mig att prata med en sjuksköterska. Jag har pratat med henne tidigare vid några tillfällen, men känner inget direkt förtroende för henne. Hon är säkert jättebra, men inte för mig.

Min son säger att jag alltid är arg (det är jag iofs inte hela tiden) och jag märker att jag är bestämd. Jag går sällan ut när jag är ledig. Ändå har det blivit bättre på den fronten. Har sett till att jag har kunnat gå ut och umgås med andra och ha kul.

Jag tycker verkligen inte om mig själv och just nu kan jag bara hitta fel på de flesta. Vad ska jag göra?

Trollsa

"Måste bara skriva av mig. Mår inte bra även om jag visar en positiv fasad utåt. Mina vänner och arbetskamrater tycker att jag är kvick och rolig och vågar säga vad jag tycker och tänker. Men innerst inne brottas jag hela tiden med min självbild."

Vad är det som gör att du brottas med din självbild? Har du svårt att acceptera att du faktiskt är poitiv, kvick, rolig och vågar stå för din åsikt? Du är ju inte bara din självbild utan du är även den människa som omgivningen ser och tycker om!

"Känner sånt hat mot mig själv och har svårt att tro att nån annan kan tycka om mig. Tänker hela tiden negativa tankar och måste hela tiden hitta nåt negativt hos både mig själv och andra. Är ju medveten om det här, men kan inte stoppa de negativa tankarna. Vill bara sluta hata."

Vad är det som gör ayy du hatar dig själv? En depression har ju förmågan att få vår verklighetsuppfattning att skena iväg. Men är du deprimerad? Eller straffar du dig själv av någon anledning? Du kan stoppa tankarna, men det kräver övning och tålamod. Du måste börja med att jobba på ditt självförtroende och din självbild.

"Jag har gått igenom mycket svåra saker i mitt liv och har gått igenom dessa i terapi. Kanske är det inte helt färdigbearbetat. Har letat efter nån terapeut att prata med, men det är jättedyrt. Har även haft kontakt med öppenpsyk och där erbjöd de mig att prata med en sjuksköterska. Jag har pratat med henne tidigare vid några tillfällen, men känner inget direkt förtroende för henne. Hon är säkert jättebra, men inte för mig."

Jag beklagar det jobbiga du gått igenom. Vi är många som upplevt mer eller mindre svåra saker. Jag tror att det kommer en tid när man måste börja strunta i det gamla och se på nuet istället. Det är inte lätt, men samtidigt så skulle jag nog utan problem själv kunna bearbeta mina hemska upplevelser i många år, utan att komma någon vart. Jag har accepterat mitt förflutna och försöker istället ta reda på vem jag är och vad jag vill. Jag är inte längre den person som hade de hemska upplevelserna. Jag är en annan, mycket starkare människa.

När det gäller samtalskontakt så kan det vara riktigt bra att ha. Men du måste våga ställa krav. Be att få byta. Det finns ingen som arbetar inom vården som passar ihop med alla vårdtagare. Jag tror att du skulle mötas av förståelse om du sa som det var och bad om någon annan.

"Min son säger att jag alltid är arg (det är jag iofs inte hela tiden) och jag märker att jag är bestämd. Jag går sällan ut när jag är ledig. Ändå har det blivit bättre på den fronten. Har sett till att jag har kunnat gå ut och umgås med andra och ha kul."


Jag har upplevt något liknande. För mig har orsaken varit ångest och depression. Det har gjort att jag inte klarat av så många intryck i taget och inte haft samma glädje och tålamod som när jag mådde bra. Försök prata med din son och förklara hur du mår. Annars är risken stor att han tar på sig skulden för ditt beteende.

"Jag tycker verkligen inte om mig själv och just nu kan jag bara hitta fel på de flesta. Vad ska jag göra? "


Även det där känner jag igen. Men jag mår mycket bättre nu och orkar jobba ordentligt på att ersätta de negativa tankarna med positiva. Det är inte det lättaste men jag har inte tänkt ge upp. En sak som är väldigt bra för mig är att skriva här på forumet. Jag försöker ge omtanke till de som behöver det. Jag har märkt att det gör stor skillnad för mitt mående. Jag kan ge till andra förbehållslöst och det ger mig en massa positiva tankar och en hel del glädje!

Experterna kommer säkert att svara och ha klokare saker att säga till dig. Men det här är skrivet ur hjärtat från mig till dig!

Sköt om dig och kom ihåg att du är bra,
Trollsa

Johanna Ö

Hej Anna!

Det verkar som att du har "fastnat" i ett tänkesätt som kanske inte är så bra för dig. Du har rätt i att det mest största sannolikhet ligger saker bakom som du inte har bearbetat färdigt. Det är ju oftast som så att vi går igenom olika mognadsfaser innan vi är redo för olika steg i terapi. Du kanske har träffat psykologer och terapeuter som ruschat på för snabbt.

Ofta, när man är arg och bitter, så ligger det rädsla bakom. Trixet är att hitta den bakomliggande rädslan och hitta rätt redskap för att lugna den rädslan. Det gör man ofta inte i en handvändning utan det kan krävas att man i den takt man är mogen för - tar reda på vad just den där rädslan är. Ofta krävs det många samtal innan man hittar dit, och ofta är ilskan en del av mognadsprocessen. Du kanske behöver få vara arg... men du behöver minst lika mycket hitta sätt att lugna dig själv och få slippa vara arg.

Jag föreslår att du söker hjälp igen via terapi. Du har rätt i att privat terapi kostar en hel del. En sjuksköterska har inte på långa vägar samma kompetens som en terapeut eller psykolog, även om den personliga lämpligheten finns där. Men hon/han har oftast ingen kunskap om mognadsfaser och VAD man behöver, NÄR.

Det finns sätt att få kostnaden subventionerad via sk Dagmarmedel. I så fall får du ett visst antal samtal för bara kostnaden av ett sjuksköterskebesök. Antalet träffar kanske inte räcker till men man kan alltid söka igen och när du kommit så långt, kanske du tycker att kostnaden är värd. Det är ju ändå en investering i dig själv som du gör, eller hur?

Ta hand om dig själv och var lite snällare mot dig själv. Just nu behandlar du dig så hårt så jag kan omöjligt föreställa mig att du verkligen är värd den behandlingen. Försök vara lite jyst mot dig själv alltså och straffa inte dig själv så hårt när du gör något fel. Ju snällare du kan vara mot dig själv, ju snällare kan du också vara mot dina barn. Det är inget fel i att vara bestämd och sätta gränser. Det är jätte viktigt för att barn ska känna sig trygga. Men att vara tydlig är inte samma sak som att vara hård och låta sitt förflutna påverka så att man ser samband som inte finns och som gör att du kanske beter dig på ett sätt som inte är i proportion till verkligheten.

Men! Det FINNS hjälp! St Lukas kan jag varmt rekommendera eftersom jag fått riktigt bra hjälp där själv. De finns utspridda över hela Sverige och går att finna via Eniro.

Ta hand om dig!
Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

anna72

Tack för era jättekloka svar! Det är helt sant att jag måste lägga det gamla bakom mig, vilket jag också gjorde under en massa år. tills det förflutna dök upp och satt jämte mig på tåget. Sisådär, men jag satt kvar och han fick flytta.

Det är nog som du säger, Johanna, att jag straffar mig för nåt. I skolan var jag smart och duktig, men fick hela tiden tona ner för att inte bli retad. Fram tills för nåt år sen hängde det där med. Men inte längre.


De gamla upplevelserna tänker jag inte på och har inte gjort många, många år. Men efter att ha tagit mig ur ett förhållande som var destruktivt, började jag att fundera på varför jag alltid dras till fel killar. Är jag egentligen kär i dem? Nja, det är nåt hos dem som gör att jag vill övertyga dem att jag är bra. Har funderat mycket över mitt beteende den sista tiden. Jobbar mycket med mig själv och då kommer nog alla känslor upp till ytan.

Sköt om er!

Jonas

Hej

Låter som du behöver jobba en del med din inre dialog och självkänsla

Vi har ett par terapeuter som läser Master programmet nu
som skulle kunna ta dig till reducrad taxa skicka mig ett Pm med ditt
nummer så ringer jag dig.

Hälsningar
Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Davikar

Forstätt jobba med dig själv, det är väl egentligen det enda sättet att komma över dom jobbiga saker man upplevt. Annars kommer dom nog att dyka upp förr eller senare.
Var inte så rädd för att berätta för dina vänner hur du egentligen känner, du kan ju börja lite försiktigt om du är osäker på hur dom tar det. Är dom bra vänner så bör dom ju vilja ditt bästa, och om än dom kanske inte har så mycket insikt och tips själva så kan det hjälpa väldigt mycket att få reda hur du egentligen känner. För går du bara runt och visar din yttre fasad så är det bara det dom ser, men vet dom om vad du känner så kan dom ju hjälpa och stötta dig. Vänner kan vara en oerhört värdeful resurs för att komma över svåra saker. Fast det beror ju också på vilka typer av människor du umgås med... En del är inte så hjälpsamma som man tror.

Dopa minen:)

Jag påstår inte att följande är en lösning för alla med många trauman bakom sig. Jag vet också att saker ofta också kan vara lättare sagt än gjort. Men det kan vara värt ett försök.

Jag tror nämligen att det ibland handlar om ett aktivt val. Att man valt att anse sig vara dålig, otillräcklig och värdelös. Man kan gräva i var knutarna och orsakerna till det ligger. Eller så tar man ett aktivt beslut att bestämma sig för att man duger som man är. Oavsett vad man fått för negativa dömande av andra, så är det i alla fall DU som utifrån det valt att hata dig - troligen skedde det tidigt. Andra kan försätta dig i den nedvärderade sitsen att det blir lätt hänt att bestämma dig för att börja hata dig själv, men de kan egentligen inte ta det beslutet åt dig. Det kan bara du. Och kan du ta det beslutet, varför skulle du inte kunna bestämma dig för att ändra det beslutet egentligen, eftersom de återigen inte kan besluta åt dig.

Man kan ju försöka göra sig "bättre". Försöka vara mindre ivägen, mindre korkad, smalare eller vad man nu TROR vara problemen som gör en mindre värd. Men så länge man fortsätter att ha bestämt sig för att vara sämst och värdelös, så hjälper det inte hur mkt man "förbättrar sig". Man kanske tror exempelvis att om man bara går ned de där 10 kg så kommer man hata sig själv mindre. Men inga mål duger ändå när man väl uppnått dem, och inte heller de finaste genuina komplingangerna från andra, så länge man har BESTÄMT sig för att vara oduglig. Man måste göra ett omval helt enkelt. Det räcker inte med att försöka bli "lite mindre kritisk". Man måste bestämma sig helt och hållet och intala sig "Jag tänker VÄLJA att i fortsättningen tycka att jag duger, vare sig jag är bra eller rent skitkass på den eller den saken. Och det har bara med mig att göra och andra får tycka vad f-n de vill om mig om de har något att klaga på"

Kanske fungerar detta, kanske inte, men man kan ju alltid prova. Jag är rätt värdelös på rätt många saker egentligen, men jag har aldrig haft självförakt. Jag har faktiskt valt att inte hata mig själv. Några saker är jag bra på, och dessa värdesätter jag. Du var duktig i skolan skrev du, så jag är säker på att det finns saker du är bra på. En del kanske du hållt tillbaka pga dåligt självförtroende, men det är inte försent att utveckla dessa och andra sidor.

De saker du känner att du inte bearbetat klart är ju så klart bra att ta tag i. Du tänker dig ordningen att först bearbeta och sedan få en bättre syn på dig själv. Frågar du mig så tror jag att man kanske kan ta det i omvänd ordning lika gärna alltså.

anna72

Läste igenom ditt svar och det är precis så jag resonerar själv och ändå har jag hamnat här. Just nu mår jag inte bra och det beror på olika saker, men du har rätt. Det är mitt val och jag måste bestämma mig för att må bra. Men jag måste få ur mig ilskan som har suttit så länge och även gråten. Under många år tänkte jag inte särskilt mycket på vad som har hänt. Men många motgångar har tärt rejält på mitt självförtroende och även om jag alltid har tagit mig upp snabbt, tror jag ändå att det är dags att jag låter känslorna på allvar komma ifatt mig. Hur jobbigt det än är...

Det dröjer inte så länge innan jag har kommit upp ur det här, men nu vill jag bara prata/skriva om det. Det var så länge sen.

Tidigare ikväll pratade jag med en vän som beskrev mig som en person som är stark och som alltid sprider glädje runt mig. Jag blev så glad och insåg att jag inte är så dålig ändå. Nu gäller det bara att tänka positivt och det är lättare sagt än gjort när jag inte mår bra. Men jag är inte den som ger sig i första taget.

Tack för ert engagemang och att jag får välla ur mig mina bekymmer.

Många kramar