stuna

Jadu , vart ska jag börja. Jag är snart 17 år och har största delen av mitt liv vetat att något varit "fel" med mig. Nu vet jag inte så mycket om asbergers men det är väl därför jag skriver det här för att få lite mer råd om det kan vara det eller inte. Kan väl säga att jag och den sociala biten inte är bästa vänner, hur mycket jag än försöker och önskar att jag kunde prata så kan jag inte det, och så har det väl varit i stort sett hela mitt liv. Insåg tidigt att skolka var ett bra sätt att slippa alla jobbigheter i skolan och i åttan slutade jag helt vara i skolan, alla krav från alla håll och alla olika nya människor klarade jag inte av, att prata i klassen, att bara skriva en uppsats var jobbigt, alla olika praktiker osv. Började IV förra året och det funkade i några månader, jag ville verkligen bygga upp mina betyg men den glöden försvan lika fort som den kommit och sen började allt om igen.. jag är väldigt osäker på allt och har svårt för det mesta, jag har svårt att sätta fram ord som jag tänker på, jag tappar lätt bort mig mitt i en mening, jag har svårt att konscentrera mig och jag är ointresserad av allt, kan vara kul i någon vecka sen tappar jag bara intresset.. jag får ofta ångest över saker som egentligen inte har någon mening, nästan ovärda saker sitter fastklistrade i min hjärna, och mest dåliga. jag har svårt för att förstå enkla saker, och missförstår ofta. har svårt att förstå komplicerade meningar (som kanske egentligen inte är så komplicerade?)utan måste läsa meningarna om och om igen och sen blir jag så frustrerad att jag ger upp. Det är jobbigt att prata i telefonen, det är jobbigt att välja vad jag ska äta, det är jobbigt att gå och fråga någonting i en affär, att åka buss, ja i stort sett allt är jobbigt så i slutändan skiter jag bara i det mesta. Jag är otroligt paranoid och kan tänka helt sjuka grejer ibland. Jag är ständigt rädd för vad omgivningen tänker om mig. Har läst någonstans att folk med asbergers har väldigt bra minne, men jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde igår, och jag förlägger saker hela tiden. Ska göra en ADD utredning nu också, kan det bara vara det eller är det så attt det faktiskt kan vara asbergers?

Dopa minen:)

Visst kan man säkert hitta på några bokstäver eller syndrom till en diagnos. Själv skulle jag gissa att det är en kombination av social fobi, dåligt självförtroende och långvarig jämn depression. Vad som är hönan och ägget av de tre sakerna går ju aldrig att säga dock. Får man tidigt ett slags social fobi och utanförskap så får man ju mindre träning i sociala färdigheter. Jag anser det vara fel att klassa in det som Asbergerdrag (och andra diagnoser med autistisk karaktär) per atuomatik. Jag påstår dock inte att det inte kan vara fallet, men man måste bedöma förutsättningarna för social mognad innan man stämplar en diagnos.

Jag tror du hamnat i en ond cirkel och befunnit dig där länge. Om man har en jämn depression som inte går så mkt upp och ned, så är det lätt hänt att man inte märker att man är deprimerad (man kanske är medveten om det men underskattar den) utan sakta tappar lusten för det mesta som är kul och hoppfullt i ens liv. Man blir lite apatisk och känner sig nästan lite avtrubbad. Ju mindre man engagerar sig i saker, desto mindre tränar man minnet - särskilt när tillvaron blir enformig och alla dagar är nästan lika varandra. I den här nedåtgående spiralen finns också din dåliga koncentration, som nog alltid kanske funnits där men blir värre av ostimulansen. Det sätts alldeles för lättvindligt likhetstecken mellan dålig koncentrationsförmåga och ADHD/ADD anser jag.

Sedan hör jag till dem som tror att kosten spelar stor roll. Och det jag vill framhålla är tillskott av fiskolja (Omega 3). Den hjälper bevisat mot ADD och ADHD, och även om jag (troligen mot "bättre vetande") inte gissar att du har ADD, så tror jag det har stor betydelse för depression och ångest, samt koncentrationsproblem i allmänhet.

Men utöver (eller i samstämmighet med) de råd du får från din läkare/terapeut, så skulle jag föreslå följande:
1. Viktigast! Se till att få regelbundna sovvanor där läggdags är en tid klart före midnatt, och regelbunden uppstigning.

2. Fysisk aktivitet. Gärna ngn form av motionerande som man får ta ut sig lite lagom på. Det kan vara plågsamt till en början, men efter en tid känner man sig gladare efter träningspasset resten av kvällen/dagen. Jag påstår att motionerande normaliserar olika signalsubstanser i hjärnan om man är deprimerad. Det slår SSRI-mediciner (antidepressiva prep.) med hästlängder! (min lekmannauppfattning)

3. Se över kost ifall du eventuellt äter mkt socker och andra snabba kolhydrater. Om du äter margarin så byt det mot smör, för margarin stör strukturen i cellmembranen i kroppen och kan sannolikt påverka nervceller negativt. Var inte rädd för vanligt mättat fett.

4. Idag verkar det som man MÅSTE vara social och utåtriktad. Men vi är alla människor olika. Det är ju faktiskt lika lite fel på den som gillar att umgås och träffa nya människor hela tiden, som den som trivs att till stor del vara för sig själv. Jag gissar att du är den som gärna tar det lite lungt, men att du skulle må bra av lite mer kontakt med omvärlden, eller har jag fel? Lite mänsklig kontakt behöver man ju för att må bra. Jag kan tipsa minst om hur du ska gå till väga med det, men jag tror att om du kommer mer i balans med punkterna ovan så kan du komma att känna dig lite gladare och hungrigare på livet, vilket kan stärka självförtroendet och göra dig mer handlingskraftig. (Eventuellt kan man ta hjälp av terapeut för att komma över vissa hinder av socialfobisk karaktär, exempelvis med KBT.)

För jag tror att det är just handlingskraften som är viktig för dig. Är det inte så att du ofta tänkt att du skulle vilja göra ditten och datten, men så blir det liksom inte av? Till slut när man blivit besviken tillräckligt många gånger på att man aldrig lyckas med någonting för att man inte vågar eller orkar, då slutar man att drömma och slutar att fantisera om vad man skulle vilja göra, för man "vet" ändå att man kommer misslyckas... Då måste man förändra livssituationen i andra aspekter för att få tillbaks glädjen och hoppet. Då kan man till slut kanske börja tro på sig själv och få en annan inställning av att klara av saker.