BHAR

Hej jag är en tjej på nyss fyllda 20 år. jag visste inte under vilken kategori jag skulle skriva så jag skrev hit, för mina problem är så olika. jag vet att jag skulle kunna skriva en hel bok om min uppväxt och saker jag har svårt med, men jag försöker fatta mig kort nu.

min barndom var inte bra. mina föräldrar separerade helt plötsligt, när jag var 11. jag såg dem aldrig visa varandra någon kärlek....de kramades aldrig eller rörde aldrig vid varandra. samma dag som de berättade flyttade min pappa bort. Det var jobbigt eftersom min pappa alltid stått mig närmast. kom aldrig riktigt överens med mamma, hennes hetsiga humör.

efter ett par år flyttade min pappa med sin nya flickvän in i huset de köpt. jag hade börjat högstadiet, och var aningen mobbad. min självkänsla som aldrig varit speciellt bra rasade. jag ville så att någon skulle älska mig som mina föräldrar säkert gjorde, men aldrig visade mig såsom jag ville. de sa aldrig att jag värdefull eller så. jag kände mej otillräcklig. vid samma tidpunkt slutade jag också med min hästhobby, för ridläraren var så sträng och jag blev osäker och fick ångest.

efter ett par år berättade min pappa åt mig att hans flickvän var gravid. detta sörjde jag över även om jag visste att jag på ett sätt borde vara glad över att en ny människa skulle komma till världen. jag kände mig ersatt. vart skulle jag nu vända mig? min farmor och farfar flyttade till vår stad, och min farmor är ännu idag den person som jag nästan alltid kan vända mej till. tillbaka till skilsmässan. speciellt svårt var det eftersom det kändes som att jag måste tävla med flickvännen...och jag gillade heller inte att hamna emellan mina föräldrar när min mamma som alltid påstod att pappa varit otrogen mot henne med sin nya flickvän ville ha information om min pappa och hans tjej.

jag började hursomhelst färga håret mörkt och använda smink, och jag ville hitta min egen stil... detta uppskattades inte alls.
min pappa sa till och med en gång till mig att jag var ful i min nya hårfärg. jag vågade inte ens säga emot eller visa att jag blev sårad. de köpte kläder som de ville jag skulle ha och prackade på mej saker. jag kunde aldrig vara som jag ville. jag var inte accepterad. de sa att jag var för känslig.

åren gick och när min första halvbror var 2 år gammal var ett till barn på väg. Jag hade vid det laget min första pojkvän. vårt förhållande räckte ett år...jag var enormt svartsjuk och bara grät över minsta lilla sak. jag hade så låg självkänsla att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. till sist sökte jag hjälp hos skolpsykologen. vid samma tid gick förhållandet i kris o efter en månad i kras.
lite före detta hände hade jag flytt till min pappa för att jag bara grälade med mamma och sa att hon inte bryr sig om mig eftersom hon aldrig sagt det til mig...och jag kände mig obetydlig. hon blev arg och tog i mig...det kändes obehagligt...jag tänkte att hon kanske slår mig. hon har nån gång slått mig på armen eller så, men inte mer än så. det kändes inte alls bra att hon inte ringde på en vecka eller något när jag stuckit till min pappa.

pappas flickvän hade själv problem med sin syster som hon inte kom överens med, och "stärkt" av ett gräl kom hon till mig. jag som då var 17 år och i någon slags kris kände mig så kränkt av hennes klagomål då hon uttryckte att jag är slarvig, oansvarig, att jag borde ha sagt till min stackars mamma vart jag tagit vägen och tyckte att jag var helt elak, att jag inte borde ha börjat ta körkort då för det andra barnet hade just fötts och pappa hade inte tid att lära mig köra (fast vi bara gjorde det då jag for till skolan och han till jobbet) hon indirekt anklagade mig för min existens eftersom det hela var relaterat till min födelsedag också trots att hon sa att det inte var mitt fel(varför nämna om det inte är mitt fel??), vad jag skall prioritera i mitt liv, vad jag skall göra, hur jag skall bete mig, att jag inte borde sällskapa vid så ung ålder eftersom hon inte gjort det....etc...... jag blev otroligt sårad. och julen blev förstörd.
efter det tog min pappa hennes sida..iaf mer än min även om han var arg på henne. han ville inte hamna i mitten. jag och flickvännen diskuterade aldig det hela sen.
för ett år (var då 18-19) sen hade jag igen ångest och bekräftelsebehovet var stort. då träffade jag min andra pojkvän. vi blev ihop men jag hade ångesten kvar. jag ville bli bekräftad och han visade mig inte så mycket känslor... samtidigt var jag lite förvirrad av en hormonöverdos.
jag blev kär i hans kompis(som var och är en player med noll moral. han kan faktiskt vara narcissist, det finns psykiska problem i och med hans mamma tex, hursomhelst visste jag nog innerst inne hurdan han var. jag var ändå aldrig svartsjuk över alla hans ragg....så jag var nog bara otroligt attraherad av hnm), och hånglade med denna en gång....jag var oerhört attraherad av honom och mitt förållande tog "slut" i ca en vecka....sedan blev vi ihop igen.
det var efter det som själva otroheten hände. jag berättade allt för min pojkvän...det blev vändpunkten. vi blev väldigt nära, han förvandlades till en kärlekfullare person och han uttryckte hela tiden sina känslor. efter en månad kom jag över chocken. då kom ångesten, skulden och alla värdelöshetskänslor. vi flyttade till en annan stad på hösten , och då började jag bete mig självdestruktivt. skulden övergav aldrig mig. jag som alltid så lätt får dåligt samvete, hade nu dåligt samvete för hela slanten. ofta när vi hade sex kom jag på mig själv med att tvångsmässigt tänka på kompisen jag varit otrogen med för att jag visste att det var fel.

samma gällde hans andra kompisar. det var inte bilder som dök upp i mitt huvud, inte fantasier...utan bara ord. som namnet på människan...(ofta försökte jag skaka av mig dem genom att skaka på huvudet eller bara göra nån slags gest). ibland kunde det till och med mina föräldrar, eller min bror eller annat dyka upp. detta lever kvar ännu idag. sexuellt är jag väldigt medveten och alltid dyker det upp sådant som är förbjudet. ofta har det med min pappa att göra. när jag var liten frågade jag mamma om man kan vara kär i sin pappa, för jag trodde jag var det.
nu vet jag inte varför det har börjat igen. det känns hemskt, jag kan inte säga det åt någon för folk skulle tro jag är helt vrickad. jag är inte på något vis tänd på min pappa. usch.
hursomhelst tog förhållandet slut i och med att min pojkvän "var otrogen"..det var inte mycket till otrohet men det fick honom att må dåligt. jag kände mig först arg och sårad, sedan bara lättad och nästan glad. ändå fortsatte jag förhöra hnm om händelsen trots att han bad om att få vara ifred och han lämnade mig till slut som jag alltid visste att han skulle. jag saboterar min egen lycka genom att stöta bort min partner.

efter det har vi haft kontakt nästan hela tiden. och jag vill vara med hnm, men bara om han kan växa såsom jag gjort. jag vet nu att jag aldrig mer är otrogen, det var en enorm kris som pågick varje dag i ett halvår, ångesten förde med sig panikattacker, då jag kände mig yr och inte kunde andas.
han säger att han inte vet vem annan han ska prata med. och att han fortfarande tycker jag är snygg, och ännu säger han att han inte kan säga att vi aldrig mer är ihop för han tycker att man aldrig vet. jag är förvirrad och känner mej ibland utnyttjad.

mönstret i mina förhållanden har hittills varit desamma: jag vill bli bekräftad, vill ha massor av kärlek, vill vara den absolut perfekta flickvännen, blir svartsjuk över att han pratar med någon tjej, blir svartsjuk och vill veta allt om hans ex, får ännu sämre självkänsla och börjar bete mig självdestruktivt...ibland skära mig och hotar med att ta livet av mig för att få någon respons, till slut pratar jag om att göra slut...men kan aldrig göra det själv...och till slut har jag tröttat ut den andra, och han dumpar mig. sedan är jag deprimerad och äter inget och allt det där som hör till och är säker på att jag dör av smärtan. det är samma mönster.

jag utgår alltid från att jag inte kan vara perfekt och leva upp till mina mål och jag kommer att bli lämnad(kanske för att pappa alltid krävt mycket av mig). kan detta ha med min pappa att göra? jag skulle så gärna vilja veta om jag har ett problem på riktigt, då iaf den tidigare skolpsykologen och en annan sagt att de har varit oroliga för mig och pratat om min "depression"... och menat att det är förståeligt.
jag vet inte själv vad jag skall göra för att bli fri från mitt förflutna, det känns som att livet inte är för mig. jag är för känslig. vad händer med mig sedan när något riktigt hemskt händer? när någon dör? ibland föreställer jag mig att min pappa eller mamma dör eller att jag dör och jag vill att någon skall ha sympati eller tycka synd om mig. är jag sjuk på riktigt?

ojdå...det blev ju lite långt. är oändligt tacksam om någon orkar läsa och/eller svara. det här har jag funderat på i åratal. och här är nu det väsentliga av mitt livs historia. ))

Jonas

Hej Bhar

Jag eller Marie svarar dig så fort vi hinner.

H'lsnigar

Jonas


JOnas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

pontus__mamma

har också haft en jobbig barndom Min pappa slog mej i många år, sen mobbad i skolan i 12 år

__________________
camilla

Marie Berntsson

Hej Bhar!

Tack för ditt långa brev. Jag blir lite ledsen när jag läser det för du har varit med om mycket som jag tror är obearbetat. Jag skulle föreslå att du söker hjälp hos en kognitiv terapeut för att komma till rätta med ångesten. Det är inte alls konstigt att du känner som du gör och du är inte på något sätt knäpp. Däremot tror jag att du är fruktansvärt ledsen innerst inne, men eftersom du inte blev emotionellt bekräftad i din uppväxt så behöver du hjälp med att reda ut vad du känner nu. Naturligtvis är skillsmässan ett svek. Även om du nu i vuxen ålder kan "förstå" att de separerade, eftersom du själv har separerat, så hänger inte alltid känslorna med. Och det är precis det som du behöver ordna. Att din pappa stack från en dag till en annan har ju påverkat dig jättemycket, mer än du kanske tror. Kan det vara så att du längtar efter honom och hans bekräftelse?

Och att de sedan fick barn och att den nya inte är speciellt snäll mot dig. Hon har verkligen ingen rätt att ta ut sin ilska på dig.

Man kan bli emotionellt kränkt på olika sätt.

Vi definierar en emotionell kränkning, när personer i vår närhet, avsiktligt eller oavsiktligt inte förser oss med den omtanke, omvårdnad och skydd som vi har rätt till. Det viktiga är att du tar tag i dina problem och jobbar med det enda du kan kontrollera – nämligen dig själv.

Det enda du behöver veta är att det som hände var fel och att du ska utveckla nya strategier, som hjälper dig tillbaka till ett bättre liv.

Genom att svara på nedanstående frågor kommer du att se om det är någonting som stämmer in på dig under din uppväxt. Vi vill ge dig de verktyg du behöver för att kunna göra någonting åt din situation på egen hand.

Du kanske behöver påminna dig själv ibland om att du har rätten att säga nej till saker som du inte vill ska hända för dig. Vi kommer också längre fram att ta upp vad du har rätt att begära och fråga.


Det finns flera olika sätt som en kränkning kan ske på. Här ser du hur de kan se ut.

 Fysiskt och känslomässigt – otillgänglig förälder. Känsla: dög inte.

 Frånvarande alkoholiserad förälder. (övergivande). Känsla: ensam, oönskad.

 Lämnad att ta hand om sig själv. (vanvård). Känsla: lämnad, rädd.

 Tvingad att laga familjens middag. (vanvård). Känsla: arg.

 Fick inte leka med kompisar. (vanvård). Känsla: ensam, annorlunda.

 Lämnad i äldre syskons vård. (övergivande). Känsla: oönskad.

 Syskon var sura och elaka. (kritik, småaktigt klander). Känsla: inte omtyckt, rädd.

 Alltför många barn – inte tillräcklig uppmärksamhet. (vanvård). Känsla: glömd, oviktig, duger inte.

 Tvingad att själv skära riset, som användes vid misshandeln. (ångestväckande aktivitet) Känsla: rädsla, fruktan.

 Tilläts inte vara ledsen (övergivande). Känsla: dålig, ”fel”.

 Otillgänglig förälder. (övergivande). Känsla: ignorerad, duger inte.

 Tilläts göra vad som helst utan att föräldern brydde sig. (övergivande). Känsla: rädd, dålig.

 Utnyttjad (tvingad) till att fylla förälderns känslomässiga behov. Känsla: kvävd, fångad, skamsen

 Tvingad att vid mycket tidig ålder ta hand om moderns sysslor som att byta blöjor på syskon eller sköta hushållet. Känsla: otillräcklighet

 Orimliga gränser sattes. Känsla: dålig, fångad.

 Överkontrollerande far Känsla: sorg, vrede.


Skriv ner vilka emotionella kränkningar du varit utsatt för.
Det finns vissa basala saker som man måste få som barn för att kunna överleva. Tak över huvudet, kläder, mat och positiv näring är några av dem. Kan du säga att du fick det i tillräcklig utsträckning när du var barn?

Avvisande

Under långa perioder i ditt liv fick du kanske ta hand om dig själv.
Någon av dina föräldrar kanske var disfunktionella, dvs var beroende av droger eller alkohol, tog tabletter eller på något sätt var sinnessjuk, deprimerad eller liknande. Dina föräldrar kunde därför inte ge dig den näring du behövde för att de hade fullt upp med att ta hand om sina egna problem.

Skriv vad du fick göra.

Isolation

Du kanske hade väldigt lite kontakt med andra människor under långa perioder. Ett exempel kan vara när jag (JG) arbetade med en klient som hade social fobi. Under sessionerna framkom, att klientens föräldrar hade förbjudit barnet att gå i vanlig skola och leka med andra barn vilket naturligtvis skapat delar av den problematiken.

Vad upplevde du?

Ombytta roller

Du fick ta ansvar för dina föräldrar för att de saknade resurser för att ta hand om sig själva. Du fick vara en ställföreträdande mamma eller pappa. Det kan också ha varit så, att du fick ta hand om syskon för att föräldrarna inte orkade med.

Kränkande kritik

Du fick kontinuerligt kritik för att det du gjorde inte var tillräckligt bra. Hur mycket eller hårt du än försökte var pappa eller mamma inte nöjda.

Skam

Du blev tilltalad på ett sådant sätt att du kände dig värdelös och kränkt

Exempel ”Att du aldrig kan gör något riktig, ingenting klarar du av.”

Manipulation

Dina föräldrar betedde sig på ett sådant sätt, att de hela tiden manipulerade dig.

Exempel. Blev efter skilsmässa tillsagd att pappa inte vill träffas på grund av att man inte var tillräckligt snäll.


Extremt kontrollbehov

Allting måste göras perfekt. Vad du än sa, så var det inte värt något. En klient vi hade, berättade att han var tvungen att ställa konservburkarna i bokstavsordning. Tidigt anammade du vad vi kallar extern referensram – dvs gör som andra tycker utan att reflektera över det själv.


Du har blivit vittne till kränkningar

Du har sett andra familjemedlemmar eller grannar som blivit misshandlade eller kränkta på annat sätt. De kanske har blivit orättvist behandlade. Det är inte ovanligt att ha en syndabock i ohälsosamma familjer.

Orimliga straff

När du gjorde något som inte passade blev du straffad oproportionerligt. De uppgifter som lades på dig var ibland orimliga eller konstruerade på så sätt att vad och hur du än gjorde så blev det fel.

Inkonsekvent disciplin

Du blev straffad för någonting, som andra i familjen kunde göra utan att de drabbades alls. Du åt inte med rätt bestick och satt inte tillräckligt upprätt vid matbordet. Din syster kunde göra som hon ville. Pappa fjäskade för henne.


Notera andra emotionella kränkningar du har varit utsatt för nedan.

Beskriv hur de har inträffat.

Vilka konsekvenser har de fått?

Emotionella kränkningar består oftast av elaka kommentarer eller av att man orättfärdigt blir klandrad och skälld på eller skriker åt någon annan. En kvinna jag hade, fick höra av sina föräldrar att hon var oönskad och bara till besvär och att de önskade att de aldrig hade fött henne.

Gör en lista på de elaka saker du har fått höra om dig själv.

Skriv ner allting som har blivit sagt till dig som du upplever som kränkningar.

Att hantera emotionella kränkningar

När vi utsätts för emotionella kränkningar, så blir vår naturliga reaktion att vi utvecklar någon form av försvar för att kunna hantera övergreppet. Dessa strategier hjälper oss att gå vidare.

Fundera på vilka strategier du har utvecklat när du råkade ut för dina kränkningar.

Exempel

Det kan hända att de blivit en del av din vardag. Det kanske rent av skulle kännas onaturligt att börja med något nytt. Många försvarsmekanismer kan bli så sammanflätade med din personlighet, att det kan vara svårt att se dem.

En del av dessa strategier kan naturligtvis vara hälsosamma och konstruktiva, men det finns undantag. Tyvärr visar det sig i många fall, att de strategier du använder dig av har utvecklats med de resurser du hade vid tidpunkten för kränkningen. Därför kan många av dessa vara otillräckliga eller kanske direkt ohälsosamma. Om du har fått ångest under din uppväxt och istället nu börjar använda alkohol eller droger för att hjälpa dig själv att bli av med den ångest du känner. På sikt kommer detta bara att förvärra situationen.

Skriv ner några bra strategier.


Skriv ner några mindre bra.

Skriv ner några ohälsosamma strategier du utvecklat som en följd av att du blivit kränkt.

Finns det några strategier som fortfarande utgör problem för dig?
Gör en lista.

Vad kan du göra åt det här?

Beskriv någonting, som du ser fram emot att göra.
Ex. Gå mer på teater. Spendera lite mer tid med mina bästa vänner

Beskriv någonting som du skulle vilja göra.

Läs igenom nedanstående text sakta.

Jag har rätt att säga nej till allting, som jag inte vill ska hända mig. Rätt att fråga efter det jag önskar och behöver för mig själv.

Vi kommer att arbeta mer med gränssättning i sessioner längre fram, men låt de här raderna bli en liten tankeställare till dig att ta hand om dina behov.

Skriv samma sak nedan.

Läs texten om och om igen, gärna högt.

Skriv en ny lapp och placera lappen på en plats där du kan läsa den varje dag som till exempel på kylskåpet eller på insidan av ytterdörren.


Alternativa aktiviteter.

Skriv ner sådant som du har behov av och som du mår bra av.

Kom ihåg detta varje dag

 Du är okej.

 Inga andra skall få definiera vem du är.

 Du har rätt att bli behandlad med respekt och omtanke.



Jag skulle vilja att du jobbade upp din självkänsla. Den får sig en törn när sådana här saker händer. Det kan en kognitiv terapeut hjälpa dig med.

Många hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se