Mikael G

I så fall låter det som en god idé om ni också pratar om en behandlingsplan för ångesten, som verkar vara ett stort och allvarligt problem för dig just nu.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

ExoXile

Hej igen.

Det har nog blivit ännuvärre nu.
Igår tänkte jag "tänk om jag förlorar kontrollen över ögonen."
Och nu har jag blivit överfixerad av tanken "hur kan man röra på ögonen," och "tänk om det slutar funka som det ska."

Sen dess tycker jag att jag förlorat lite kontroll över ögonen.
hatar det här.

Känner inte när jag andas, ögonen vill inte lysstna, eller så inbildar jag mig bara.

Är det fortfarande ångest?

Tycker det låter mer som en skadad hjärna.

Vet inte vad jag ska göra längre. =(

Dopa minen:)

Om du uppfattar dig själv annorlunda mot förut, så är det inte konstigt ifall du uppfattar omvärlden och andra människor som annorlunda också.

Förutom alla symtom du anser dig ha, vad har du själv för tankar kring ifall detta är hjärnspöken hos dig? Hur mkt energi lägger du ned och hur stor del av dagen går åt att detektera nya symtom i alla slags vardagshändelser? Kan det vara så att du, som alla människor, i vissa tillfällen är lite trött och stressad så ögonen nästan går i kors. Det vi andra då tänker "jaja, jag får väl vila upp mig så blir det bra sedan" så börjar du fundera vad som är "skadat" och kommer bli kroniskt.

För mig låter det som en i botten depression. Inte värsta apatiska sorten, just därför att din hjärna är så pass aktiverad av "mående-detektorerna". Att vilopulsen stigit en hel del är ganska vanligt vid depression och ångest. När hjärnan är fullt ockuperad av att försöka känna efter, så får närminnet lida ännu mer än om man bara har en passiv depression.

Om de medicinska testerna visar att du mår bra i hjärta med mera, är mitt hetaste tips att börja motionera. Om du springer så att du får lagom flås så tror jag du kommer få en annan känsla i andningen efter träningspassen, och när man kommit igång efter ett par veckor så minskar oftast de depressiva känslorna.

Jag var rätt "nere" för några år sedan. Minns att jag skulle byta till sommarhjul på bilen. Jag fick ta två bultar i taget, sedan var jag helt utmattad och pulsen bankade snabbt, så jag fick gå in och vila och gå ut i omgångar (tog ett par timmar att byta alla fyra hjul). En tid senare tvingade jag mig ut i motionsslingan. Jag ömsom gick, ömsom joggade 2,5 km-rundan på uppåt 20 minuter. Efter en vecka kunde jag lunka runt utan att vila på 18 minuter. Ytterligare en vecka senare tog det 13-14. Sedan började det lossna på många plan, och snart var jag nere på 11 minuter. Idag går det snabbare dock.

Många vitaminer är bra. Ät gärna de B12 du tänkt på, och om jag bara ska nämna en av flera viktiga andra så skulle jag först och främst föreslå D-vitamin (gärna upp till 5ggr rekomenderad dygnsdos). Kom också ihåg att fiskolja är superbra för just nervceller.

__________________
Hobby-filosof...

ExoXile

Dricker väldigt mycket mjölk, på grund utav B12en.
Äter även mycket, eller ja, så ofta jag kan så äter jag böcklingpastej.

Men jag vet inte...
Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte kan "känna" när jag andas.
Och det är inte bara det.
Utan det är muskelkontrollen för anding som också spökar, men det är troligen pga mitt tankesätt.

Precis som min rädsla att tappa kontrollen över ögonen.

Jag vill bara kunna sitta ner, dra ett djup andetag och värkligen känna att jag fick luft, att jag ha kontroll på kroppen och allt annat.


För att svara på frågan om hur mycket tid jag ägnar åt att hitta nya symptom:
Troligen 80% utav dagen, delat med det jag redan har.
Det skiftar emellan ögon>hjärta>andning(kontroll, känslan, eller, att jag inte känner andningen sitter kvar 24/7.)

Men ja, vet inte.
Ska försöka få tag på en psykolog, går inte att komma ut det här på egen hand.
Och om det är fysiskt lär väl en psykolog komma fram till det också.

Dopa minen:)

Om du är osäker på om det ligger på det psykiska eller kroppsliga planet så ska du söka en psykiatriker hellre än psykolog. Skillnaden är att en psykiatriker har en vanling läkarutbildning i grunden, som de byggt på med att specialisera sig inom psykologi. En psykologutbildning innehåller knappt några fysiologiska bitar om människokroppen alls, utan är mer fokuserat på just tankarna i våra huvuden.

__________________
Hobby-filosof...

ExoXile

Har faktiskt ingen aning om vad det kan vara.

Det känns mest som om världen rullar på utan mig.
Får plötsligt tankar som "vad gör jag här och nu? kommer jag ihåg allt?"
Och så känns det nästan som ett filte i huvudet som gör att allt känns fel, även fast jag ser väldigt bra så känns även synen "fel."

Tittar jag i spegeln så känns det också mysko, vet att det är jag, men det känns så filtrerat.

Svårt att förklara.

Men det är väl psykiskt, skulle jag kunna tro.
Det som stör mig mest är ju själva andningen, att jag inte känner den.
Och ja, det skulle ju kunna vara inbildning.
Men då tycker jag att jag skulle känna det ibland, eller spåret av det iaf.
Men jag gör inte det. =/

Mikael G

Vad tycker läkaren du har kontakt med?

Jag tycker fortfarande det låter som ångest. (Det är ju stark oro som du uttrycker) Mitt tips är fortfarande att du tar kontakt med en psykiatriker/psykolog. Du kan ringa direkt till öppenpsykmottagningen, eller besöka akutpsyk direkt om du känner att du vill prata med någon snabbt.

Hur menar du när du säger att du inte känner andningen? Kan du inte ta ett djupt andetag och vara medveten om att du gör det?

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

ExoXile

Medveten om att jag gör det, men får inte det där känslan i halsen.

Känner varken att lungorna expanderar eller att jag tar in luft igenom näsa/mun/hals.

Dopa minen:)

Vad händer om du håller andan så länge du bara orkar och sedan släpper ut luften och tar ett djupt andetag frisk luft. Känns inte det då? Eller om du prövar att blåsa upp en ballong (som är så där trög i början)

__________________
Hobby-filosof...

ExoXile

Har provat hålla andan, och ja, det funkar.
Får det där "syrebegäret," men trots att det försvinner hjälper det inte när jag andas igen.
För det känns fel på något sätt iaf.

Jo, för att jag inte känner att lungorna fylls, eller något.
Vet inte riktigt själv.

Men även saker som att duscha/basta/bada känns konstigt.
Som om känseln är annorlunda på något vis.

Det värsta är ju att man inte vet varför det är så här.
Ska fixa ny tid hos en doktor igen, så dom får hälsoundersöka, var ett tag sedan nu.

Men ja, alla som hjälpt till ska ha ett stort tack, känns iaf lite bättre.