Monchichi

Jag har de senaste månaderna kommit fram till att jag har en annorlunda könsuppfattning än vad de flesta har, eller i alla fall visar utåt att de har. Jag är alltså född biologisk tjej men känner mig inte som tjej, min kropp känns främmande och likaså mitt flicknamn.
Hursomhelst har jag gjort en hel del för att utforska den här sidan, jag har klippt mig kort och använder mer maskulin klädsel. Många gånger har jag fått reaktioner av omgivningen att de har svårt att könsbestämma mig, alltså kan jag i vissa fall passera som kille.
Nu kommer sommaren och jag inser att det kommer bli annorlunda, pga värmen som gör att jag nog vill klä mig lättare, men också när det gäller sommarjobb.
Det jag börjar inse är att jag måste hitta en stabilitet, en utgångspunkt i mig själv som inte är beroende av mitt kön eller mitt utseende. Har nog inte insett hur mycket jag varit styrd av min anatomi förut! Kan hända att jag har haft en identitet en gång i tiden, eller så har jag inte det, men jag kan inte hitta en ro i mig själv som jag behöver i den här ganska komplicerade situationen. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga?

Marie Berntsson

Hej Monchichi!

Jag skulle föreslå dig att du gräver lite djupare i det här. Kanske är du transsexuell. Vad som än kommer upp är det viktigt med en identitet - för din egen skull. Våga sök hjälp och bolla tanken med en duktig terapeut som kan det här, eller sök mer på nätet om det.

Kanske någon som läser detta har liknande erfarenheter??

Då kommer du hitta ro i dig själv, när du hittar din riktiga identitet.

Lycka till

Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Monchichi

Jo, jag har grävt en massa i det här. Det lutar mer åt att jag inte identifierar mig med något av könen, men har ett behov av att variera könsuttryck med antingen maskulinitet eller femininitet. Queer är väl en en enkel och bra beskrivning.
Hursomhelst började dessa pusselbitar falla på plats samtidigt som mina föräldrar var på väg att köpa en lägenhet åt mig. Det har de nu gjort och jag bor där, men det känns bara så fel.
Jag behöver ett enormt kliv ifrån dem och allt som de förväntar sig av mig för att känna mig fri och fortsätta utvecklas. Det sista jag borde ha gjort var att låta de köpa en lägenhet till mig som egentligen är deras(eftersom de betalar av lånet). Jag känner mig olustig i hela situationen och har ångest om nätterna för att jag flyttade in i februari i år men mådde dåligt redan första natten.
Visserligen kan det här låta som ett lyxproblem, men det är verkligen viktigt för mig att jag lever mitt liv, och inte vad som förväntas av mig, och jag är en annan person nu. Den jag är egentligen och jag är nu som mår bättre hade inte varit så beroende av sina föräldrar, den personen hade haft andra prioriteter. Jag börjar helt enkelt inse att jag skulle kunnat förstå de här sakerna för jättelänge sen och fått en trygghet för flera år sedan,och att jag bara trycker på pausknappen genom att leva i ett indirekt symbiosförhållande med dem. Har försökt förklara det här för fler personer, men det lyckas alltid låta som ett ilandsproblem. Alltså, det gör ont att bli påmind om en period då jag försökt leva upp till andras förväntningar varje gång jag kommer hem, när jag nu känner mig stark att bli mig själv. Hoppas ni förstår, och kanske kan bjuda på ett litet råd...