|
|
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Psykologi - psykoterapi - KBT - kognitiv terapi Här kan du ställa frågor om ångest, panikångest, tvångssyndrom, tvångshandlingar, självkänsla, fobier, psykiska störningar. |
 |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
2007-12-08, 20:33
|
#14 (permalink) | |
|
Banned
Guldmedlem
|
Cool Och Tuff Bakom Datorn ?
Citat:
|
|
|
|
|
2007-12-08, 20:57
|
#16 (permalink) |
|
Banned
Guldmedlem
|
då s¨å
När jag känner trygghet eller när rutiner blir för rutinmässiga kan jag känna att allt det kväver mig. Då handlar jag ofta impulsivt och förhastat ofta med förödande konsekvenser. Helt fel beteende. I lång tid valde jag att bara umgås med "ytligt" bekanta. Ville inte att någon skulle komma mig inpå livet. Har haft svårt att lita på folk. Min självbild har varit helt störd. Så fort jag känt trygghet eller stabilitet så har jag förstört det. Ett helt kaotiskt beteende. Har inte kunnat slappna av i mitt eget hem. Hela tiden varit rastlös. Periodvis har jag mått så dåligt att jag isolerat mig inomhus. Det har tagit emot att bege sig utomhus. Har försökt gå utomhus trots att jag haft hjärtklappning och mått "skit", men då blir jag så illamående,skakig och gråtfärdig att jag måste skynda mig hem igen. Det är många gånger man vait på väg och fika med vänner och så har de planerna spoilerats helt pga att det vände helt till det negativa. Vet aldrig när symptomen kommer. Detta har försört mycket för mig då många vänner tycker det är jobbigt att jag inte kommer när vi bestämt något. Har oftast inte kunnat ringa direkt utan väntar oftast till ångestattacken gått över. Vissa vänner förstår mig och tar det som det är medans andra tycker jag bara är jobbig. Jag är väldigt impulsiv vilket gör mitt liv väldigt svårhanterligt. Jag kan göra helt idiotiska saker utan minsta efertanke. Ibland känns det som om jag styrs av något inom mig. Det är svårt att beskriva. Jag vill ju inte göra orationella saker men ändock blir det så. Det kan handla om smågrejjer hemma jag inte tidigare brytt mig om men när jag hamnar i det känsloläget kan jag börja skrika och gorma. Efteråt skäms jag och skammen och skulden är en skitjobbig grej hos mig som jag måste jobba på. Jag försvarar inte mitt beteende och jag förstår inte heller hur min sambo står ut med mig men han har sagt att de stunderna är inte är så många Igår var första dagen jag var utomhus en stund sen lördags. *suck*. Har inte kommit iväg på terpin de sista 2 veckorna. Jag har inte städat på 2 veckor. Jag har inte tvättat. Jag lagar knappt nån middag längre. Jag fungera inte alls. Jag skulle vilja men vet inte var jag ska börja. Så det är den stora sanningen om den "duktiga" ninan. Duktig, in my as. |
|
|
|
|
2007-12-08, 21:29
|
#19 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Men annars så har jag också mått så, och många vänner har försvunnit för att jag inte alltid klarat av att ringa och avboka tillräckligt långt i förväg eller måste avbryta fikan snabbt...om jag börjat må dåligt....så jo... Men de bästa är kvar.
|
|
|
|
|
2007-12-08, 21:36
|
#20 (permalink) |
|
Banned
Guldmedlem
|
Ursprungligen postat av attleva
 Hej! Jag har sökt och letat information om relationsproblem, liknande mitt, på nätet lite då och nu, men aldrig hittat. Självklart är inga relationer eller personer lika, men ändå, jag förstår verkligen inte detta. Jag och min så kallade kille, för han kallar sig inte det själv, har träffats i nästan sju år av och till. Han är oerhört mån om mig, stöttar mig, hjälper mig i alla situationer och är väldigt kärleksfull. Vi har en innerlig relation, och passar väldigt bra ihop i intressen och "tempo". Vi är båda två runt fyrtio och är lite väl självständiga för en symbiotisk relation. Vi pratar ofta om hur vår relation skall utvecklas, om vi vill ha barn och liknande eller om ett särboskap är lämligare i vårat fall. Vi har, när allt är som det ska, ett fantastiskt sexliv fyllt av respekt, ömhet och närhet. Vi spenderar nästan alla helger och flera nätter i veckan tillsammans, åker på gemensam semester osv. Men... nu till problemet. Han kan inte ta steget! I alla dessa år har vi hållit relationen mer eller mindre hemlig. Han vet att jag avskyr detta, och jag kan se hur han kämpar med att bara köra på, och ibland börjar han prata om mig med andra, hur vi gör saker som att jag var hans flickvän. Han börjar tala mer om hur vi ska åldras ihop osv. Sen bara låser sig allt, han blir sluten, kan inte vara intim, ringer inte, vill vara ensam, dra sig ur och säger att han aldrig skall ha ett riktigt förhållande med någon. Han säger att han sårar mig och vill att vi avslutar, för att han mår dåligt av att jag blir ledsen. Då brukar vi ha ett uppehåll, sen börjar allt om från början, och igen och igen.. Det konstiga är att han i dessa skeden då paniken börjar komma över honom, kan ta initiativ till sex, sen mitt i helt oväntat bara gå upp och dricka vatten eller nåt, sen vill han inte mer. Han vill inte heller prata om det, utan låtsas som om allt är bra. Det fungerar naturligtvis inte, då jag antingen blir arg, ledsen eller vill veta vad det är som händer i honom. Under dessa år har han heller aldrig kunna avsluta ett samlag helt och hållet, med det menar jag att han aldrig någonsin kunnat få orgasm i mig. Ändå är han helt och hållet galen i mig, på det sättet. Handlar detta om kontrollbehov? Jag har nämligen aldrig stött på någon som är så diciplinerad och kontrollerad som han. Jag förstår inte. Han säger att ingen någonsin kommit honom så nära och att jag är enormt viktig för honom. Till saken hör att han aldrig har haft ett riktigt förhållande. Han har aldrig klarat av det. Men under dessa år har vare sig han eller jag haft någon annan, utan ständigt bara återkommit till varandra med nytt hopp. Jag börjar verkligen ifrågasätta om det alls går att få en normal, öppen relation med honom, och funderar starkt på att avsluta. Det är naturligtvis inte lätt, då jag älskar honom och trivs väldigt gott med honom (när han inte får panik). Samtidigt inser jag ju att jag inte kan ha det så här år ut och år in. Det tär, alldeles för mycket. Kan någon förklara för mig hur man kan bli sån här, och vad det bottnar i. Min egen teori är att han är för rädd att bli beroende av någon, att det är någon separationsångest på något sätt. Själv säger han att han är rädd att när allt blir en vanlig relation och det rullar på, så skall våran fina relation bli förstörd. ? //Attleva hej att leva har inte varit "hos" dej förut å hälsat på men när jag läst din trådstart kan jag inte sluta gråta för vet du vad det känns som jo att du har farit som en gummiboll mellan mig och minälskade tjej och samlat på dig alla känslor och våndor under sju år. och jag längtar tillbaka till henne så in i helv...e. om jag fick önska en sak så vore det att hon skulle läsa din post och tror hon känt likadant. hag har varit väldigt dåligt lyhörd för de små korrigeringar som hon bett mig om, och nu tror jag att hon är lost. buuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhh. hej då ATT LEVA KAN SIN SAK VACKRA ORD    |
|
|
|
|
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|
Linjär visning
