TROGNAKILLENTROR

ATT: JONAS G

Another form of OCD that can take hold of a person is a fear that they do not love their partner sufficiently (ROCD). As with sexual obsessions, and quite often in response to them, a person may feel the need to end a perfectly good relationship based on their inability to feel how they want to. Instead of finding good in their partner, they are constantly focused on their shortcomings. They often overexxagerate these "flaws" and use them to prove the relationship is fundamentally bad. Even when they know they love someone, they constantly check and reassure themselves that it is the right feeling. When they attempt to end the relationship, a surge of anxiety takes hold of them because, although free from the obsessive thoughts, they may realize that they prematurely ended a good relationship. The fact that they are unable to concentrate on anything but their partner's flaws causes the sufferer great anxiety, and often leads to a strained relationship

OTROLIG LÄSVÄRT OCH SAMTIDIGT HEMSKT DÅ MAN FÖRSTÅR ATT EN
PERSON MED OCD OCH TILL RÅGA MED +R ADDERAT ÄR SOM EN KAMIKAZI
SOM ÄR SÅ LOST ATT HAN KRASCHAR SIN EGEN BAS, IE, ÖVERSATT OVAN
Q: ATT DOM AV UPPLEVD RÄDSLA FÖR ATT DOM INTE¨ÄLSKAR SIN PARTNER TILLRÄCKLIGT SÅ FIMPAR DOM RELATIONEN FASTÄN DOM VET ATT DOM ÄLSKAR OCH DÄRMED FÖRSTÖR EN GOD OCH FUNGERANDE RELATION FÖR ATT SEN GRÄMA SIG ÖVER SITT EGNA MISSTAG, HELP !!!

Jonas

Hej TROGNAKILLENTROR

Intressant läsning jag återkommer med reflektioner.

Hälsningar

Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

E.M.

Hahahhahaa...va? Pratar ni om mig??

Hahhahahaaaaa....

Jaha, ja men då kanske det finns lite mer info.....vart hittade du det där, trognakillen?

E.M.

Haha...ja.....

Det viktigaste av allt: Hur blir man av med det??? Alltså såna tankar...?

Nu är det ju inte så att alla mina relationer varit så här, jag har själv blivit dumpad många ggr..... Sista förhållandet var 3 år och en positiv relation. Men jag hade tvivlen, trots att jag älskade honom....ja, svårt att förklara. Dock visade jag aldrig tvivlen utan var alltid 100% engagerad....tvivlen fanns i mitt huve och plågade mig, trots att jag trivdes toppen med han! Helt vansinnigt ju!

Om jag bara visste att jag hade en diagnos, så skulle det vara lättare att hitta info om hur jag ska sluta vara så här......

E.M.

Tilläggas bör också att vi ocd- och ångestmänniskor ofta är enormt omtänksamma och känsliga, vilket gör att vi sällan struntar i en vän....och har dessutom svårt att dumpa någon bara så där..... Åtminstone är jag sån....och läste i boken "Befriad från ångest" av Lucinda Baset att väldigt många ångestmänniskor har nära till sina känslor och sällan överger en vän lätt.....

Men däremot är ju grubblen en annan femma.

E.M.

Jonas: Har du hittat nåt mer?

TROGNAKILLENTROR

hej m.e..

tråkigt att du skall behöva dras med tvivel tvångstankar känslosvall
grubbel sakna självkänsla och behöva tvivla men som du sa i sista att
ni med dessa störningar har många andra goda sidor och kvaliteer och
jag skulle vilja ha min tjej tillbaka oavsett men skulle vara rena drömprinssesan utan ocd etc. men det det är ju partnerns roll oxå att
supporta med ärlighet så att man försöker eliminera så att tvivlen skall
bli så ringa som möjligt. jag tror att din fästman från det förgållandet
som du i övrigt var nöjd med å att omhan lääst dina sistatvå inlägg skullevara jätteledsen att ha varit nedverkaqnde till att du skille behöva hyssa tvivel yill honom och din intution är inget fel på oom ni kunde
prata om det. jag själv har genom att vara här förstått vad mintjej
menade men som jag inte förstod då tex att hon vädjade till nått ouppnålligt men som alls var det hon sa oxå att hon hörde att jag sa att jag älskade henne men att hennes känsla hörde och då sa hon att hon älskade mig 10 dar om året men det var tydligen 365 dar men det kunde hon inte få över hennes underbara läppar 355 dar, dom 10 var när ocdn lämnade henne ifred. du frågade jonas om mer av den varan jag kom med igår och jag är trätt efter tvätt å städdag så jag ref. och ber dig om du sett en nykomling från lund nid namn sigur som beskriver din situation som självupplevt och beakta vad hon söger på slutet att hon inte märker hur de står till genom att säga jag är inte så störd som det låter....fan vad jag saknar min tjej gonatt grymma värld

TROGNAKILLENTROR

det var fel a nettan vardet jag menade


Hej!
Här kommer ett virrigt brev kan jag tänka mej, om brevet blir virrigt är inte jag lika virrig. Är 23 år, kvinna, student i Lund. Är själv rätt medveten om vad mitt/mina problem är...

* rädslan för att bli lämnad
* stort kontrollbehove
* vill leva mer här och nu
* sluta planera och stressa så mkt

Är så att jag har ett distansförhållande på 12 mil, träffas så ofta det går, vilket är att jag åker hem till honom, vilket likaså är min hemstad. Stundvis är jag superkär i honom, stundvis helt "likgiltig". Jag är inte likgiltig egentligen, för mina känslor bubblar över vissa stunder, men anledningen till min likgiltighet är att min förra pojkvän och jag, bröt upp för 1,5 år sedan efter 3 år, vi hade det kanonbra, och pang en dag så bröt han från ingenstans. Mådde riktigt psykiskt dåligt under en lång tid, men har nu glömt tankarna på honom. "Sveket"/chocken har dock inte lagt sej... Jag har nämligen ett oroligt kontrollbehov, inte kontrollbehov att jag inte litar på min partner, litar på honom till 300% gällande trohet etc, men jag kan inte riktigt slappna av att han verkligen vill behålla mej som flickvän. Ifrågasätter honom ständigt, vilket jag givetvis förstår inte är alls kul i hans öron. Han visar mej massor med kärlek, men jag mitt knäppo "blundar" omedvetet från detta och koncentrerar mej på det han INTE gör... Han har nu börjat tro lite smått att det är så att jag inte vill vara tillsammans med honom och letar fel, men så är alltså inte fallet!

Jag pendlar som sagt mkt, vilket tar otroligt mkt itd och energi, är ambitiös i studierna, jobber ca 20-25 timmar extra/månad, lite engagerad i ett utskott där jag jobbar ideelt, så mitt schema är fullt av mkt, och jag vill göra allt bra.

Idag sa allt stopp... bröt ihop totalt, upplever inte att jag är stressad, men känner ingen glädje/ledsamhet vissa stunder, alltså heeelt känslolös, skulle inte bry mej om jag slutade skolan eller killen gjorde slut, för att nästa timma känna en enorm längtan efter min pojkvän och samtidigt veta att jag går min drömutbildning och att jag bara har ett år kvar på studierna.

Ovanstående tär på mina krafter och tar mkt energi, men finns inget som jag vill lägga åt sidan. Känner mej inte stressad och upplever inte att jag har tidsbrist, även om det låter mkt när man rabblar upp det så.
Det som istället stressar mej är att jag ständigt har någonting i tankarna, relevanta liksom totalt orelevanta saker!! Kan vara saker som vad som ska göras i veckan, drömmar tillbaka, längtan hem till killen, tentaplugg, men oxå sådana saker som att var ska jag bo om 10 år? kommer jag köpa hus eller bo i lägenhet? hur stor familj har jag? men min stora fråga i huvudet.. Kommer jag leva med samma man resten av livet?

Mitt problem är alltså att jag grubblar sönder mej, dag som natt, försöker slappna av och ta det här och nu, men vet inte hur jag gör.. har tankar i mitt huvud som låter hela tiden om saker som kommer ske/har skett/vill ska ske/vill inte ska ske.

Hur blir jag kvitt dessa??!!! Vill oxå vara avslappnad och ta livet lite med en klackspark, men vet verkligen inte hur jag ska göra. Känner att detta går ut över mina nära och kära, och då speciellt min pojkvän. Jag har läst Mia Törnbloms böcker och har byggt på en bra självkänsla, men e precis som om jag inte vågar tro att min nya pojkvän ska vilja vara tillsammans med mej, går jag o intalar mej motsatsen blir jag ju inte lika ledsen/förstörd/chockad som när min förra pojkvän dumpade mej. Men jag förstår ju att mitt beteende kommer resultera i att min nya pojkvän går...

Vill poängtera att han och jag har det jättebra ihop, och att jag inte alls är så schizofren i mitt beteende som jag kan låta här med mina tankar... hade verkligen hoppas på svar och hjälp!!