Motto

Hej!
Min dotter som nyss fyllt elva år och alltså är alldeles i början av sin pubertet har börjat besväras av ständiga tankar på sexuella aktiviteter med kvinnor. Hon är livrädd för att vara "lebb" pga detta (skällsord i skolan) men säger sig inte känt förälskelse eller "pirr"inför flickor utan bara lite mot pojkar. Hon är lite socialt omogen och vill överhuvud taget inte bli vuxen med ansvar och "vuxna" relationer. Jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa henne mer än att försöka förklara att det låter som tvångstankar alltså tankar som du plågar dig själv med och att hon ska försöka se tankarna som vilka som helst acceptera och släppa iväg. Hon säger att detta är jättesvårt och är rädd för att hon är en dålig människa då tankarna verkar innehålla en del våldtäktsdelar. Hon berättar inga detaljer, de är alltför otäcka och pinsamma. Men hon gråter och mår jättedåligt över detta. Hon vill inte heller gå till terapeut då hon inte vill prata med någon främmande. Innan dessa relativt nya tankar kom hade hon liknande tankar om att skada sitt husdjur vilket också plågade henne. Vad ska jag göra? Har någon varit med om liknande? Tacksam för hjälp

Jonas

Hej

Tack för ditt mail.
Som nära anhörig till någon som lider av tvångssyndrom är det lätt att inte bli påverkad. Att se en person man tycker mycket om ha svår gör att man kan känna både sorg, oro och ibland skuld.
Jag börjar med att berätta lite om tvångstankar och tvångshandlingar



Låt oss först konstatera att tvångssyndrom är en ångestrelaterad problematik som karakteriseras av tvångstankar och tvångshandlingar, som är återkommande och ihållande. Symtom och beteenden som kopplas till OCD varierar mycket. Den gemensamma nämnaren är ofrivilliga tankar och/eller beteenden som dyker upp ofta, t ex varje dag, är målinriktade och stereotypa, d v s utförs enligt speciella mönster. Om symtomen inte behandlas, kan det gå så långt att problemen tar upp personens hela vakna tid.

Det är också vanligt att man känner en ständig oro över smuts och smittoämnen. Man får tankar om vilka sjukdomar de kan orsaka, som t ex aids och cancer. Tvångstankar är återkommande, inkräktande tankar, idéer, impulser, tvivel eller bilder som tolkas som olämpliga, groteska eller förbjudna (DSM-IV). Tvångstankar är mycket svåra att nonchalera. Tvångstankarna som frambringar ångest känns mycket påträngande. Deras innehåll är helt klart olikt personens vanliga tänkande. Många tvångstankar kan ofta vara väldigt bisarra. De kan handla om att förgripa sig på sina barn eller om en lust att kalla pappa för horbock. Tvångstankar brukar leda till handlingar, som man känner sig tvingad att utföra – trots ett inre motstånd.

Tvångshandlingar är enformiga beteenden i form av ritualer som man märker hos personer som lider av OCD. De här ritualerna neutraliserar den oron, som orsakas av tvångstankarna, men lättnaden är endast tillfällig. Tvångshandlingarna är en inarbetad del i personens dagliga rutin. De är inte alltid direkt relaterade till besatta tankar som att räkna golvplattor för att tänka på något annat.

Det är inte ovanligt att en person som lider av OCD har både tvångstankar och tvångshandlingar. Många gånger växlar man mellan tanke och handling. De flesta har flera olika tvångstankar och tvångshandlingar, som ofta växlar under årens lopp. Vissa kan helt strunta i att göra sina tvångsritualer (tvångshandlingar) och har ”bara” tankarna kvar – andra utför tvångshandlingar ”med ryggmärgen”.

För att veta om det verkligen rör sig om ett tvångssyndrom – d v s att tankarna och handlingarna inte bara är ett uttryck för ”lite extra noggrannhet” eller ”lite överdriven vidskeplighet” – ska tvångstankarna och handlingarna uppta minst en timme per dag, upplevas som mycket påfrestande eller göra att man fungerar sämre i vardagslivet. En person med diagnosen OCD har det svårt på olika sätt både vad gäller arbete, socialt umgänge eller relationer.

OCD–inflytande är ofta så starkt, att det påverkar en persons förmåga att koncentrera sig. Det är inte ovanligt att de som lider av sjukdomen undviker situationer som de inte trivs med. En människa som är besatt av renlighet, kan t ex inte använda offentliga toaletter.

De som lider av tvångssyndrom har ofta tankar som ter sig skrämmande eller som gnagande tvivel – omöjliga att stoppa. Exempel på tvångstankar är: "Tänk om det börjar brinna! Tänk om det blir översvämning! Tänk om jag slänger min baby i golvet!" och andra liknande ångestskapande tankar.

Ofta kan man känna sig mer spänd och stel i kroppen. Det är också vanligt att man blir orolig av den ångest som kan uppstå om man inte utför en viss tvångshandling. Spänning och oro kan yttra sig på olika sätt hos olika människor. En del får t ex problem med ryggen och andra reagerar med magbesvär.

Nedanstående symtom och beteenden kan vara tecken på tvångssyndrom:

· Att man kontrollerar saker hela tiden – dörrar, lås, spisen etc.

· Att man konstant räknar, antingen i huvudet eller högt för sig själv, medan man utför något.

· Att man ”är tvungen” att göra något ett visst antal gånger – t ex att man när man duschar ”måste” tvätta höger ben 3 gånger.

· Att man arrangerar något tvångsmässigt, extremt noggrant, som inte verkar vettigt för någon annan än en själv.

· Att bilder och ord ”poppar” upp i huvudet och inte vill försvinna. Oftast är de oroväckande.

· Att nonsensord och fraser upprepar sig i personens huvud.

· Att man samlar på sig massvis med saker utan uppenbart värde – t ex ludd från torktumlaren. Tanken bakom är ofta att: ”Jag kan behöva detta någon gång” eller bara oförmåga att välja bort onödiga saker.

· Utbredd rädsla för att bli smutsig eller smittad. Rädsla för att ta i saker på grund av risken att få bakterier på sig.

Människor med tvångstankar och handlingar har beteenden som allvarligt stör det dagliga livet. De bör inte förväxlas med en mycket större grupp människor som kallas ”tvångsmässiga” och tvingar sig själva att prestera mycket. Ofta är de perfektionister och väldigt organiserade i sitt arbete – även på sin fritid. Den här typen av tvångshandlingar bidrar ofta till att personens självkänsla höjs och att det går bra på jobbet. Att vara ”tvångsmässig” är sålunda något helt annat än livsförstörande tvångstankar och ritualer som kännetecknar OCD.


De människor som lider av dem är ofta rädda för att de ska tappa kontrollen och utagera tankarna och impulserna.


Tvångstankar och tvångshandlingar

Tvångshandlingar är vissa beteenden, handlingar eller mentala ritualer, som man utför för att minska ångest eller obehagskänslor. De kallas ofta rätt och slätt för ritualer. Även om ritualerna känns som om de lindrar, eftersom de ”tar bort” eller åtminstone minskar tvångstankarna, ger de bara en tillfällig lindring. Snart kommer nya tankar som åtföljs av nya ritualer. Helt fri från ångest och obehag är man sällan – inte ens direkt efter utförandet av ritualerna. Ritualerna verkar alltid överdrivna och måste utföras på ett speciellt sätt för att det ska bli ”rätt”.

Andra vanliga tvångstankar är upprepningsbeteenden av skilda slag, som t ex att gå upp och ned för trappan, fram och tillbaka över tröskel eller röra på saker och ting gång på gång. En del hemfaller till ett sorts petigt ordnande för att få till det så att det känns ”rätt gjort” eller ”bra för ens inre”. Det här beteendet brukar leda till långsamhet och ständiga förseningar.

Dessa oönskade idéer och impulser dyker upp i huvudet på personer med OCD om och om igen. Ihållande rädsla för att man själv eller någon man gillar ska bli skadad, en oresonlig oro för att bli smittad eller ett överdrivet behov av att göra saker rätt eller perfekt är vanligt. Om och om igen får personen störande tankar som: ”Mina händer är smutsiga, jag måste tvätta dem”, ”Jag har glömt att stänga av spisen”, eller ”Jag kommer att skada mitt barn.” Dessa tankar är påträngande, obehagliga och skapar otroligt mycket ångest. Ibland är tvångstankarna våldsamma, sexuella eller rör sjukdom. Gemensamt för de flesta tvångstankar och tvångshandlingar är att de av personen som lider av dem upplevs som hemlighetsfulla och magiska.

Som svar på tvångstankarna, tar många människor med OCD till ett beteende som kallas tvångshandlingar. De vanligaste tvångshandlingarna är att tvätta sig eller att kontrollera saker. Andra tvångshandlingar inkluderar räknande (ofta medan man gör andra tvångshandlingar som t ex handtvätt), repetition, sparande och ett ändlöst ordnande av saker för att få dem exakt på rätt plats.

Mentala problem kan t ex yttra sig som att man repeterar en mening i huvudet eller skapar listor. Dessa beteenden är vanligtvis till för att förhindra att skada sig själv och andra. Vissa människor med OCD har enkla ritualer, medan andra har komplexa. Ritualerna kan också förändras hos en del människor. Genom att utföra ritualen minskar ångesten, men bara temporärt.

Tourette´s syndrom och tics kännetecknas av ryckningar i ansikte, hals eller skulderregionen och ljud som t ex harklingar, grymtningar eller hela ord. Tics förekommer hos många barn och ungdomar med tvångssyndrom.

Social ångest med uttalad blygsel i umgänget med människor utanför den närmaste familjekretsen är ett annat vanligt tillstånd, som många tvångssjuka lider av.


Olika typer av tvångstankar


Tvångstankar om smuts och smitta

· Obefogad rädsla för att dra på sig en hemsk sjukdom.

· Överdrivet orolig för smuts, bakterier (inklusive rädsla för att sprida bakterier till andra) och miljögifter, t ex vanliga rengöringsmedel som finns i hemmet.

· Extrema äckelkänslor kring avföring och kroppsvätskor.

· Besatt av sin kropp.

· Onormal oro över klibbiga saker.


Tvångstankar om ordning och symmetri

· Behov av symmetri och total ordning omkring sig. Måste rada upp konserver i bokstavsordning, hänga kläder på exakt samma ställe varje gång eller ha på sig vissa kläder vissa dagar.

· Behov av att göra om en sak tills det blir exakt som man vill ha det.

· En överväldigande känsla av att saker och ting ska stå ”precis så”.

· Onormal oro över sitt utseende eller omgivning.


Tvångstankar om att samla eller spara

· Sparar oanvändbart skräp, gamla tidningar eller konservburkar.

· Oförmåga att kunna slänga någonting på grund av att ”det kan vara bra att ha”. Det kan också vara uttryck för en rädsla att bli av med eller slänga något av misstag.


Tvångstankar som rör sex

· Ofrivilliga sexuella tankar som känns fel.

· Rädsla för att utnyttja ett barn, utan att ens vilja det.

· Rädsla för att vara homosexuell.


Upprepande ritualer

· Upprepar småsaker utan anledning.

· Upprepar frågor hela tiden.

· Skriver om och byter plats på ord och meningar.


Overklig oro

· Rädsla – som saknar grund – för att misslyckas med någon vardaglig uppgift som t ex att betala hyran eller att skriva på en check.


Religiösa tvångstankar

· Besvärande hädiska tankar.

· Stor oro om moral och rätt eller fel.


Tvångstankar med aggressivt innehåll

· Rädsla för att ha orsakat allvarlig skada (allvarlig brand).

· Återkommande våldsamma bilder.

· Rädsla för att en våldsam tanke ska bli handling (knivhugga eller skjuta någon).

· Rädsla för att ha skadat någon (ha kört ihjäl någon).


Tvångstankar om mat och vikt

· Besatt eller upptagen av mat eller att räkna kalorier.

· Ritualer som rör mat (allting måste ligga på ett visst sätt).

· Irriterande rädsla för att vissa sorters mat är dålig och måste undvikas.

· Överdrivet orolig över sin vikt (man väger sig flera gånger om dagen).


Övernaturlig rädsla

· Tron på att vissa nummer och siffror för tur eller otur med sig.

· Överdriven rituell tvättning av händer, duschning, bad eller tandborstning.

· Känsla som inte försvinner av att t ex disken inte kan bli tillräckligt ren, hur mycket man än diskar.


Olika typer av Tvångshandlingar


Tvångshandlingar kring samlande

· Kontrollerar hushållsskräpet minutiöst efter värdefulla saker som blivit slängda.

· Samlar på sig oanvändbara föremål.


Kontroll som tvångshandling

· Kontrollerar hela tiden om dörren är låst eller apparater är avstängda.

· Kontrollerar att man inte har skadat någon. (Kör runt kvarteret hela tiden för att se att man inte kört på någon).

· Kontrollerar om och om igen efter misstag. (Räkningar och checkhäftet).

· Kontroll av kroppen. (Letar efter tecken på svåra sjukdomar).


Andra tvångshandlingar

· Patologisk långsamhet när det gäller de mest vardagliga sakerna.

· Blinkande eller seende ritualer.

· Frågar om och om igen efter uppmuntran.

· Beteenden baserade på övernaturliga saker. (Fasta tider för att lägga sig för att skydda sig mot ondska eller att inte gå på sprickor i trottoaren.)

· Skräckkänslor om vissa slumpmässiga handlingar inte utförs.

· Överväldigande känslor av att behöva berätta något, fråga någon eller bekänna något.

· Behov av att ta, knacka eller gnugga ett föremål om och om igen.

· Räknebehov. Man räknar skyltar utmed motorvägen.

· Mentala ritualer. Man citerar böner i huvudet för att få dåliga tankar att försvinna.

· Överdrivet behov av att göra listor.

Det finns inga mallar tycker jag. Personer med OCD är olika och måste behandlas olika som huvudregel så tycker inte jag att du skall gå med i deras ritualer.
Som nära anhörig till någon som lider av tvångssyndrom är det lätt att inte bli påverkad. Att se en person man tycker mycket om ha svår gör att man kan känna både sorg, oro och ibland skuld. Det finns inga mallar tycker jag. Personer med OCD är olika och måste behandlas olika som huvudregel så tycker inte jag att du skall gå med i deras ritualer.
En del kan uppleva detta som hårt, medan andra kan tycka det är skönt att de slipper ta ansvar. Många anhöriga jag arbetat med berättar att det är näst intill omöjligt att inte dras in i olika ritualer och beteendemönster – intentionen är naturligtvis att lindra den drabbades plågor. Speciellt föräldrar lider med sina barn som har OCD Det är inte ovanligt att föräldrarna åker in i det ofrivilligt.
Ångesten hos den som har OCD leder till konflikter Det blir ofta både konflikter med den sjuka när ritualerna stör familjelivet, och konflikter mellan föräldrar när de inte kan enas om hur de ska förhålla sig till det OCD-sjuka barnet. Om vi talar om lite tyngre problematik av tvångstankar blir en av familjemedlemmarna mest indragen i olika tidsödande ritualer. Allt från någon timme per vecka till nästan all vaken tid går åt till att försöka lugna och stödja den drabbade, visar svaren. Eftersom sjukdomsinsikten oftast är god hos patienter med OCD blir det ändå möjligt att tala om sjukdomen. De flesta anhöriga tycker att det går att tala öppet om OCD inom familjen, och en del tycker att det går någorlunda bra. Endast ett fåtal saknar denna möjlighet helt.
På många olika sätt inverkar OCD på familjelivet och på de närståendes autonomi och integritet. Nästan hälften av de anhöriga anger i svaren att de inte kan ha en normal semester. De känner att de måste finnas till hands eller anpassar sig efter den OCD-drabbades behov.
En del makar tar konsekvenserna av detta och åker på egen semester, men sörjer över att livskamraten ej är med. Inte heller familjer kan ha semester tillsammans och även syskonen får en sämre livskvalitet, visar enkäten. Familjernas ekonomiska situation påverkas ibland märkbart.
Självmordsoro utbredd
Nästan hälften av de närstående oroar sig mer eller mindre ofta för att den drabbade ska ta sitt liv, en rädsla som innebär en svår stress. Nästan hälften av de anhöriga har upplevt att deras sjuka närstående har blivit illa behandlade eller mobbade. 35 procent har blivit det i skolan, oftast på grund av OCD. Det är en något högre siffra än vad de drabbade själva anger. När ett barn blir mobbat inverkar det på hela familjelivet och eventuella syskon. Hela familjen försätts i en allvarlig stressituation. En del berättar att barnet inte har orkat fullfölja sin skolgång. Även på arbetsplatsen eller i släkten uppfattar man att den drabbade ibland blir illa behandlad:
- Hon var mycket ensam och utstött ur gemenskapen i skolan. Hade få kamrater...Det gick honom hårt till sinnes att hans bästa kompisar inte vågade ställa upp till hans försvar. Hans far hade inte minsta överseende med hans besvär. En följd av detta blev nog att jag ställde upp desto mer, vilket kanske var negativt.
- Lärarna i hans skola har i flera fall, huvudsakligen fått för sig att han är lat när han har svårt att komma igång. Lärarna har inte riktigt förstått när jag sökt förklara.
De flesta anser att de själva är den drabbades främsta stöd i vardagen. Endast ett fåtal uppger att stödet kommer från en avlönad person. Några få menar att den drabbade får bra stöd av vän/vänner. De närståendes beskrivning liknar mycket de drabbades.

Anhöriga saknar stöd

Relativt många av de anhöriga har själva ingen som de kan få stöd av. För det mesta försöker man stötta varandra inom familjen. Vänner och föreningen Ananke kan ibland vara ett viktigt stöd. Endast några få nämner att de fått bra stöd av psykiatrin.
En del har dock känt ett mycket bra stöd från den drabbades beteendeterapeut eller behandlande läkare. Som anhörig bemöts man på olika sätt beroende på bland annat om vårdgivaren har tillräcklig kunskap om OCD.
En mindre andel av de anhöriga tycker att de mött både förståelse och kunskap. Ungefär hälften tycker att de mött förståelse men inte tillräcklig kunskap. Det är dock nästan en tredjedel som anser att de inte mött någon förståelse alls som anhöriga eller rent av blivit kränkta:
- Jag har försökt få stöd av husläkare och annan läkare. Vårdcentralen hade ej kunskap om detta så jag skulle vända mig till läkare på psykkliniken. Han (sonen) var så dålig då. De gjorde ej hembesök och väntetiderna var långa. Tala om ensamhet, maktlöshet.
- Från början förstod vi att vår son "drabbats av inkompetenta föräldrar", vilket vi blev ledsna, men mest arga över. - När min anhöriga sökte hjälp rekommenderades vi att gå i familjerådgivning, som i sin tur föreslog att vi skulle separera.

Beteendeterapi bäst

De anhöriga har med egna ord berättat vad man tycker har hjälpt bäst av den behandling personen med OCD fått. I stort sett svarar de anhöriga som de drabbade. En viss skillnad finns dock och den består i att de anhöriga (86 procent) är ännu mer positiva till det goda som beteendeterapin fört med sig. 51 procent är mycket positiva till medicinens effekt. Flertalet tycker sig ha kunnat märka att medicineringen gett den drabbade mer eller mindre god symptomlindring. Familjen uppmuntrar ofta den drabbade att ta emot medicinsk behandling. En del anhöriga tycker däremot inte att medicinen verkar ha hjälpt alls, Ibland beroende på att patienten träffar läkaren för sällan och saknar stöd från denna. De anhöriga är ännu mindre positiva än de drabbade till samtalsterapins effekt. De anhöriga påpekar också hur viktigt familjens och omgivningens stöd är liksom den drabbades egen kamp mot sjukdomen. De anhöriga fick också berätta vad man uppfattar har hjälpt minst av den behandling den drabbade fått. Här svarar de anhöriga på samma sätt som de drabbade själva. 38 procent anser att samtalsterapin hjälpt minst. 11procent anser att medicinen hjälpt minst. Endast 2 procent anser att beteendeterapin hjälpt minst och här handlar det till exempel om att föräldern anser att barnet inte förstod hur beteendeterpin fungerar.
Flera anhöriga nämner att familjesamtal inom barn- och ungdomspsykiatrin var meningslösa eller skadliga:
- Vi sökte hjälp på PBU då dom första mycket påtagliga symtomen uppträdde i 14-årsåldern. Där gick vi hela familjen på samtal i över ett års tid, ingen av oss tyckte det hjälpte, på något vis, det var mycket jobbigt.
- Inläggning på barn- och ungdomspsyk. hjälpte minst.
- I ett tidigt skede blev det fel; fel personer och fel medicinering. Efter 9 år började rätt behandling, när han fick en kunnig psykiater.
Fyra femtedelar av de anhöriga önskar att den drabbade ska få beteendeterapeutisk hjälp. Till saken hör naturligtvis att föreningen Ananke rekomenderar beteendeterapi och att det är en välinformerad grupp anhöriga. Genom att läsa om sjukdomen har man fått en god förståelse för den inlärningseffekt som finns i det svåra ångesttillstånd som OCD är (2).
De flesta försöker att uppmuntra den sjuka till beteendeterapeutisk behandling. Många känner sig förtvivlade över att kognitiv beteendeterapi är omöjlig att erhålla på de flesta håll i landet, trots att behandlingen ger så goda och bestående resultat på förhållandevis kort tid. Även när beteendeterapi finns tillgänglig får ibland de anhöriga envisas länge med att försöka motivera den drabbade att söka denna hjälp.
- Nu äntligen vill hon gå med på att pröva det!
- Vill varken ta emot medicin eller terapi. Tycker sig klara detta själv. Är rädd för medicinen och vet heller inte hur livet blir när man eventuellt blir fri från sina problem. Det har gått för lång tid. - Hon är rädd. Psykiatriska öppenvården har intalat henne att hon inte klarar det.
- Bara tanken är ångestframkallande. Borde fått rätt hjälp genast i tonåren när han ännu var så oerhört motiverad och skulle ha tagit emot hjälpen. Men det flummades bort i nonchalans och okunskap.
- Är rädd, osäker. Tycker att jag är hjälplös inför problemet. Jag har ju med en vuxen person att göra så jag kan ej tvinga mig på honom. Ibland skulle jag vilja ta honom i nypan och be honom ta hjälp, men för vems skull???
Behandlingsplaner nödvändiga
Bara 60 procent av de anhöriga anser att det finns en behandlingsplan för den drabbade. I den ingår då för det mesta medicin och/eller terapi. Kontaktperson eller personlig assistent i några fall och ibland arbete/sysselsättning. De anhöriga i föreningen Ananke har ofta en välgrundad uppfattning om vilken hjälp man önskar ska komma de OCD-sjuka till del (3).
- Som drabbad av OCD (av allt att döma) har min dotter inte haft styrka nog att kraftfullt driva sin egen sak och som anhörig till en drabbad vuxen har det för mig varit näst intill omöjligt att agera i hennes ställe. Därför vore det livsviktigt, när den drabbade kommer i kontakt med sjukvården, att inte släppa taget och skicka denna ut i en oviss framtid utan upprätta en behandlingsplan värd namnet.
- Det viktigaste tycker jag vore att få tillgång till en bra psykiater, insatt i hela OCD-problematiken. Någon som kunde ge råd och stöd beträffande eventuell medicinering, beteendeterapi och även det snåriga systemet för att söka ekonomisk hjälp.
- Ett större samarbete med skola, hem och omgivning. Samt att inte ge föräldrar de skuldkänslor som vi i stor utsträckning fick.
- Beteendeterapi, vilket inte finns där vi bor och hjälp till meningsfull sysselsättning.
Anhöriga tar stort ansvar
De anhörigas/närståendes syn på den drabbades och den egna framtiden är nästan alltid sammanlänkade och helt beroende av den hjälp som erbjuds personer med OCD. Ett alltför stort ansvar vältras ofta över på de anhöriga när inte adekvat hjälp ges:
- Mörkt framöver. Varför satsas så lite på dessa unga? Är mycket besviken. Piller i näven och sen är det bra. - Jag vill inte att mitt liv ska styras av hans sjukdom, jag vill att han ska få den hjälp han har rätt till.
- Finnas till hands. Få vara mamma längre än normalt.
- Jag måste leva länge nog, så att han "står stadigt" på egna ben.
- Jag hoppas att ni, i er information till vården angående tvångssyndrom, även verkar för oss anhöriga. Många gånger är vi dubbelt drabbade, eftersom vi tvingas leva i den "sjukes" verklighet och ta del av all den ångest som det ger, samtidigt som vi också måste leva i vår egen verklighet, som är fylld av frustration, grusade förhoppningar och ensamhet. Denna situation kan man inte tvätta bort och döva för stunden, den är alltid lika närvarande.
- Efter all hjälp han fått och med egen insats mår han bra nu. Jag har känt min man i många år. Jag har lärt mig att tänka på mig själv.
Den bild undersökningen ger av familjernas svåra situation stämmer i de flesta avseenden med erfarenheterna hos vår systerorganisation i USA, The OCD Foundation, genom deras medlemsundersökning (4). På båda hållen efterfrågas stödgrupper för familjerna, som har dokumenterad god effekt (5). Den hjälp man efterfrågar till den OCD-sjuka kan sammanfattas som en intensiv insats med stor delaktighet av de närstående. Svenska Psykiatriska föreningens och Läkemedelsverkets med fleras rekomendationer för utredning och behandling, stämmer väl överens med vad de anhöriga efterfrågar för sina sjuka.
Tillgången till kognitiv beteendeterapi är obefintlig på alltför många platser i landet vilket skapar känslor av vanmakt och frustration hos många anhöriga. Många efterfrågar kontaktperson/personlig assistent till den sjuka. Det är ibland nödvändigt med en stödperson som kan hjälpa och stödja den som har OCD när träningen/exponeringen ska äga rum.
Det kan annars upplevas som en övermäktig uppgift att utsätta sig för det man fruktar, men som likväl är den mest verksamma delen av behandlingen. Det framhålls också att stöd behövs under lång tid för att behandlingsresultaten ska bli bestående. Kostnaderna för en intensiv insats måste vägas mot det faktum att OCD går att framgångsrikt behandla, vilket på sikt blir en stor vinst för den enskilda, familjen och samhället. Att en dryg fjärdedel av de drabbade antingen har sjukbidrag eller är förtidspensionerade är i de flesta fall en helt onödig och felaktig åtgärd som beror på att inte effektiv hjälp satts in. De anhöriga efterlyser samordning mellan vuxenpsykiatrin, socialtjänsten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen . Föräldrar till barn och ungdomar önskar förutom adekvat behandling åt sitt barn, att skolor och allmänhet ska få mer kunskap om OCD och förståelse för vad funktionshindret innebär för familjen.

Mitt förslag är att du försöker övertyga din dottar att prata med någon som kan OCD . Vi har en tjej som heter Frida på Comunicera i Gbg som kan hjälpa dig.

Lycka till

Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.