Skuggbarn

Jag har haft PÅ och SF i ca 2 år nu. Det har hela tiden varit under "kontrollerade" former. Jag har kunnat leva ett liv utanför ångesten och visa mig glad fastän jag varit ledsen osv. Nu går allt åt helvete. Panikångesten är starkare och sociala fobin gör att jag undviker så gott som alla situationer med människor. Tankar om självmord har kommit in i bilden och jag funderar på att göra ett allvarligt försök ngn gång. Anledningen till att jag skriver om detta är att jag vill ha hjälp. På ngt sätt vill jag se vad livet har att erbjuda, men ska det gå som det gjort so orkar jag inte mer.
Jag vet inte egentligen vad jag vill ha svar på? Kanske ett tips eller råd för fortsatt överlevnad..?

Mikael G

Hej Skuggbarn,

Jag har själv haft SF och PÅ i många år (19-26). Numera lever jag ett helt normalt liv (om man kan kalla studentlivet normalt...) utan någon ångestproblematik. Med det vill jag säga att det KAN bli bättre. SF och PÅ är en psykologisk problematik som går att behandla.

Först och främst. Vilket stöd/hjälp får du idag, privat (familj, vänner) och professionellt (medicin, terapi)? Om du inte har någon hjälp alls, så är det en bra idé att besöka vårdcentral, där dom med största sannolikhet kommer ge dig någon sorts medicin och eventuellt sätta dig i kö till en psykolog. För vissa är detta tillräckligt, men de allra flesta behöver betydligt mer stöd än så.

Det bästa tycker jag är att ta kontakt med öppenpsyk där du bor. Är det akut, så ta kontakt med psykakuten. Öppenpsyk kan oftast erbjuda någon sorts utvärdering inom en till fyra månader, beroende på hur allvarlig problematiken är (och din problematik ÄR allvarlig om du funderar allvarligt på att ta ditt liv). Har du råd, så är privata alternativ också bra. Välj då någon välutbildad som inte bara kommer med massa "Tänk positivt"-råd utan som faktiskt kan göra en korrekt analys av din problematik. PÅ är ett symptom, inte en sjukdom.

Det finns många olika behandlingar när det gäller både medicin och terapi, så det är absolut värt att ge dessa behandlingar ett försök.

Vet inte exakt vad du vill ha svar på... men om det är allvarligt läge så tycker jag psykakuten är en bra idé. Där får du professionell hjälp och även om det kanske känns lite läskigt, så är det ett bra steg att ta.

Släng ur dig fler funderingar om du kommer på några. Hjälp finns.

Mvh Mikael (obs, ej utnämnd expert)

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Skuggbarn

Hej, kul att det finn någon som tagit sig ur ångesten, ger lite hopp om framtiden.
Går hos en psykolog, har varit hos henne 4-5 ggr nu, känns bra att prata med en levande människa om sf och på men jag vågar inte riktigt lita på henne fullt ut. Hemma för familjen har jag inte berättat ngt för någon, möjligen har jag nämnt att jag har SF, det är så svårt att berätta. Om allt går som det ska så kommer jag få nån medecin på torsdag, har fått tid hos en läkare. Men jag vet inte vad jag kan vänta mig utav det.


Har vant mig vid att dölja mina problem så det känns konstigt att sitta och berätta sina känslor för någon.

Jonas

Hej Skuggbarn

Ofta går socialfobi och panikångest hand i hand.
Jag tror inte du skal förvänta dig för mycket av din läkare om han skriver ut medicin kommer han skriva ut cipralex eller cipramil eller något liknade

När det gäller din terapi är generellt sätt kognitiv etrapi bättre än psykodynamisk terapi. Jag menar inte att du skall byta terapeutom du trivs med henne.
Din sociala fobi kräver dock träning som du får genom Kognitiv erapi KBT

Aron Beck är psykiatriker och psykoterapeut och i början av 50-talet utvecklade han den kognitiva terapin. Den kognitiva terapin tar fasta på att lära patienten att förstå hur ens eget tänkande påverkar humörsvängningar och beteenden och hur speciella, tidiga föreställningsmönster kan bearbetas metodiskt. Målet med kognitiv terapi är att ändra på dåliga och skadliga tankemönster. Man undersöker känslor och skiljer på realistiska och orealistiska tankar. Det finns inte utrymme att tillåta sig att bli involverad i alltför många spörsmål vilket man ofta gör när man arbetar med långtidsterapi.Därför har kognitiv terapi använts i första hand med klienter i icke psykotiska tillstånd.Snabb kognitiv terapi kräver en skicklig terapeut för att hjälpa klienten att göra effektiva personliga förändringar på kortast möjliga tid.

En etiskt försvarsbar anledning till korttidsterapi är att om ett problem kan lösas snabbt kostar det klienten mindre pengar.


Några kännetecken för kognitiv beteendeterapi är:

• Strukturerat, målinriktat arbetssätt.

• Terapeuten är mycket aktiv.

• Patienten får ofta hemuppgifter.

• Betoning av samarbete mellan terapeut och klient.

• Ett starkare fokus på nuet än på det förflutna.

• Lösningsfokuserad.

• Förändring av metoderna i takt med nya forskningsrön.

• Mycket undervisning, så att patienten kan förstå och på sikt aktivt medverka till att lösa sina problem.

Beteendeterapi

Terapeuten hjälper patienten att konfrontera sina negativa känslor kring olika situationer.
Patienten får lära sig hur deras tankemönster bidrar till symtomen och hur de ska ändra sitt tänkande så att de depressiva symtomen minskar och försvinner. Allt detta kombineras med andra praktiska övningar och tekniker. Beteendeterapeuter identifierar specifika situationer och vilka faktorer som utlöser dessa problem och lär sedan ut speciella strategier för att hantera problemen. För en person med depressiva symtom kan det innebära att han eller hon uppmanas att göra vissa saker som han eller hon annars kanske skjuter upp. Den del av beteendeterapin som avser exponeringsträning (där man utsätter sig för det som är jobbigt), används framgångsrikt vid tvångssyndrom, Social fobi OCD.

Exponeringsträning

Kan beskrivas som små ”experiment” där patienten får möjlighet att direkt testa sina tidigare begränsningar. Man kan också få möjlighet att direkt testa några av de hypoteser om alternativ som man arbetat med under terapin. Det är viktigt att terapin inte utvecklas till enbart ett utbyte av olika tekniska uppgifter. Vi måste också hjälpa patienten att reducera destruktiva beteendemönster som blivit så invanda att patienten inte reflekterar över dem.

Lycka till

Jonas Gåde

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Mikael G

Till Skuggbarn:

Det tar lite tid innan man vågar öppna sig för en terapeut. Har ni något gemensamt mål med terapin?

Verkar din familj förstå att du mår dåligt? Stöttar de dig, eller tycker de mest "ryck upp dig nu"?

Läkare brukar i första hand skriva ut SSRI som är anti-depressiv medicin. Viss SSRI fungerar också på SF och PÅ. Det beror helt enkelt på orsakerna till din ångestproblematik. SSRI brukar fungera bra för att "ta sig upp till ytan" och börja jobba med sin ångestproblematik. SF och PÅ går ofta hand i hand, som Jonas säger. SF, PÅ går också ofta hand i hand med depression eller någon annan "psykologisk störning". Just därför fungerar också anti-depressiv medicin för många som har SF och PÅ.

Men det är mycket viktigt med MÅL i behandlingen. KBT är bra på att ha sådana mål och steg för steg öva på att klara av saker.

Min erfarenhet är dock att PÅ väldigt ofta också har rötter som är effektivt att behandla med psykodynamisk terapi, dvs att nå en sorts förståelse och "fred" med sig själv.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.