Varför detta märkliga beteende

attleva · 2007-12-01, 02:18

Hej!
Jag har sökt och letat information om relationsproblem, liknande mitt, på nätet lite då och nu, men aldrig hittat. Självklart är inga relationer eller personer lika, men ändå, jag förstår verkligen inte detta.

Jag och min så kallade kille, för han kallar sig inte det själv, har träffats i nästan sju år av och till. Han är oerhört mån om mig, stöttar mig, hjälper mig i alla situationer och är väldigt kärleksfull. Vi har en innerlig relation, och passar väldigt bra ihop i intressen och "tempo". Vi är båda två runt fyrtio och är lite väl självständiga för en symbiotisk relation. Vi pratar ofta om hur vår relation skall utvecklas, om vi vill ha barn och liknande eller om ett särboskap är lämligare i vårat fall. Vi har, när allt är som det ska, ett fantastiskt sexliv fyllt av respekt, ömhet och närhet. Vi spenderar nästan alla helger och flera nätter i veckan tillsammans, åker på gemensam semester osv.

Men... nu till problemet. Han kan inte ta steget! I alla dessa år har vi hållit relationen mer eller mindre hemlig. Han vet att jag avskyr detta, och jag kan se hur han kämpar med att bara köra på, och ibland börjar han prata om mig med andra, hur vi gör saker som att jag var hans flickvän. Han börjar tala mer om hur vi ska åldras ihop osv. Sen bara låser sig allt, han blir sluten, kan inte vara intim, ringer inte, vill vara ensam, dra sig ur och säger att han aldrig skall ha ett riktigt förhållande med någon. Han säger att han sårar mig och vill att vi avslutar, för att han mår dåligt av att jag blir ledsen. Då brukar vi ha ett uppehåll, sen börjar allt om från början, och igen och igen..

Det konstiga är att han i dessa skeden då paniken börjar komma över honom, kan ta initiativ till sex, sen mitt i helt oväntat bara gå upp och dricka vatten eller nåt, sen vill han inte mer. Han vill inte heller prata om det, utan låtsas som om allt är bra. Det fungerar naturligtvis inte, då jag antingen blir arg, ledsen eller vill veta vad det är som händer i honom. Ändå är han helt och hållet galen i mig, på det sättet. Handlar detta om kontrollbehov? Jag har nämligen aldrig stött på någon som är så diciplinerad och kontrollerad som han. Jag förstår inte.

Han säger att ingen någonsin kommit honom så nära och att jag är enormt viktig för honom. Till saken hör att han aldrig har haft ett riktigt förhållande. Han har aldrig klarat av det. Men under dessa år har vare sig han eller jag haft någon annan, utan ständigt bara återkommit till varandra med nytt hopp.

Jag börjar verkligen ifrågasätta om det alls går att få en normal, öppen relation med honom, och funderar starkt på att avsluta. Det är naturligtvis inte lätt, då jag älskar honom och trivs väldigt gott med honom (när han inte får panik). Samtidigt inser jag ju att jag inte kan ha det så här år ut och år in. Det tär, alldeles för mycket. Kan någon förklara för mig hur man kan bli sån här, och vad det bottnar i. Min egen teori är att han är för rädd att bli beroende av någon, att det är någon separationsångest på något sätt. Själv säger han att han är rädd att när allt blir en vanlig relation och det rullar på, så skall våran fina relation bli förstörd.

?

//Attleva

Hösthyacint · 2007-12-01, 10:04

Hej!
Det lät intressant att höra, jag tror jag själv har någon slags sådan relation, "hemligt", jag är betydelsefull m.m men min vän bågar heller inte ta steget fullt ut. Hör gärna av dig på den privata mailen i terapisnack så kan jag/du breda ut våra tankar lite mer....

Jonas · 2007-12-01, 18:56

Hej att leva

Intressant fråga och lite klurig och inte helt lätt att svar på

Det finns två stora grupper av psykiatriska störningar. Den ena typen betingas av tidiga och kontinuerliga störningar i utvecklingen och socialisationsprocessen. Dessa kallar vi Personlighetsstörningar eller Utvecklingsstörning. Den andra typen, där en tidigare välfungerande individ drabbas av psykiska symtom, kan vi kalla Psykiska störningar och sjukdomar. Kombination är inte ovanlig: en individ kan drabbas av en psykisk störning innan mognaden till vuxen individ är avslutad, och därmed komprometteras den normala socialisationsprocessen..

Så som du beskriver det finns det ingen kartegori att placera honom i enligt DSM IV borderline schitzoid depressin etc psykiska störningar

Däremot finns det skärvor av beteenden som du beskriver av dessa då använder man en kod som heter 301.9 Personlighetsstörning UNS F60.9

Det är när några kriterier är uppfyllda men inte alla från de personliga störningarna.

Det finns tre viktiga orsakskomplex bakom psykiska störningar.

1. Något är fel i hjärnans maskineri - ”organiska eller andra hjärnskador”.
2. Något är fel i programmeringen av hjärnan.
3. Hjärnan utsätts för psykologisk belastning som den inte är byggd för.

Bakom var och en av dessa tre rubriker finns det en oändlig mängd av tänkbara orsaker, som dessutom samspelar med varandra, inom och mellan dessa grova kategorier. Dessutom kommer det in en tidsdimension: en skada som drabbar hjärnan innan den är mogen och uppfostran är avslutad kan ge helt andra konsekvenser än samma skada som drabbar en mogen och färdigfostrad hjärna. För att kunna resonera om orsaker på ett konkret plan brukar vi använda oss av förklaringsbegreppen organisk/biologisk, psykologisk, mikrosociologisk och makrosociologisk/ kulturell. Ofta är dessa faktorer sammanvävda med varandra, som i följande fall.

Jag gissar på att det är i socialiseringsprocessen dvs pkt 2 som något gått snett under uppväxten.

Människan är ett flocklevande däggdjur. Vårt sociala samspel pågår ständigt och har en komplexitet som saknar motstycke i djurvärlden. Vi har dessutom en inre värld av upplevelser, minnen, tankar, känslor och planer, av obegriplig komplexitet. För artens överlevnad krävs att vi trots alla frihetsgraderna har något så när ordning på vårt sociala samspel. Bland övriga flocklevande däggdjur är reglerna för socialt samspel i allt väsentligt fastlagda i nervsystemets struktur. En hund, oavsett tidigare erfarenheter, vet att en svans som rör sig snabbt i sidled är en vänlighetssignal – för en katt är det lika självklart att detta signalerar aggressivitet. De sociala signalerna och reglerna är så enkla att de kan vara medfödda. Så är det inte alls för människan. Därför har vi en betydligt förlängd barndom, och jämförelsevis lite med oss av fasta beteenden när vi föds. Vi måste lära oss vilka sociala samspelsregler som gäller och hur människor signalerar. Denna inlärning pågår ständigt och intensivt i vardagslivet via olika mekanismer: straff, belöning, härmning, modellinlärning, information. Vår inre värld bidrar genom att vi reflekterar över vad vi lär oss i vardagslivet (den intuitiva moralen), och formulerar regler (etik) som sammanfattar det som vi uppfattar som rätt och orätt. Vi lär oss de sociala spelreglerna implicit, utan att behöva ”spela etyder”, dvs träna enskilda komponenter i den sociala kompetensen intensivt och fokuserat. Vid vissa psykiska störningar är förmågan till implicit social inlärning reducerad, t.ex. vid Aspergers syndrom och schizofreni. Strukturerade sociala träningsprogram (”sociala etyder”) fungerar emellertid väl vid sådana tillstånd.

Du är på rätt väg. Det finns något oerhört laddat med att binda sig för honom. Det är tror jag inget du kan lösa utan en terapeutisk fråga som ligger väldigt djupt.
Han måste vilja annanrs går det inte

Hälsnigar
Jonas Gåde

kelda · 2007-12-01, 20:58

Citat:

Ursprungligen postat av Hösthyacint

Hej!
Det lät intressant att höra, jag tror jag själv har någon slags sådan relation, "hemligt", jag är betydelsefull m.m men min vän bågar heller inte ta steget fullt ut. Hör gärna av dig på den privata mailen i terapisnack så kan jag/du breda ut våra tankar lite mer....

Här en till som sitter i samma "båt", hit och dit i ca åtta år.........mannen i mitt liv!!! kan inte dra mig ur.......mår ändå dåligt till och från av denna tvehågsenheten.........Hör gärna av dig/er, vi har tydligen mycket att entilera och kanske bli "fria"??!!

E.M. · 2007-12-01, 21:56

Jag vill också veta mer om detta, enormt intressant!

attleva: Kanske är han rädd för vad "relation" betyder för just honom? Vad lägger han in för betydelse i det ordet?

Var han likadan i början när ni träffades, att han från start sa att han inte vill ha en relation?

attleva · 2007-12-01, 22:13

Ja, det var intressant att läsa, och lite lustigt eftersom att han själv brukar säga att han är felprogramerad. Kanske är det just så. Samtidigt blir jag såklart ledsen, för jag inser ju vidden av hans problem. Han är nästan en supermänniska när det gäller allt annat. Är alltid i topposition inom det han gör, men när det kommer till relationer fungerar det inte så. Där vet han inte hur man gör, och säger att han inte orkar ta tag i det. Han är hellre ensam livet ut. Sorgligt tycker jag. Han är den av oss som helst vill ha barn, men jag har väldigt svårt att tänka mig det, när han inte ens klarar av sig själv. Det är ändå så att tiden har gjort att vi tagit små små steg famåt, han vågar säga att vi har ett förhållande inför sig och mig, klarar att ta emot att jag säger att jag tycker om honom, men säger jag att jag älskar honom, ser han ut som att han skall kvävas på stället. Jag har varit enveten och tänkt att jag ger mig banne mig inte, men jag tror att jag måste det nu. Tyvärr, man orkar inte hur länge som helst. Ibland känns det lite som att han är som en alkoholist och jag den medberoende.

Tack för ditt svar, det hjälper mig lite på vägen.

// Attleva

TROGNAKILLENTROR · 2007-12-08, 21:32

Citat:

Ursprungligen postat av attleva

Hej!
Jag har sökt och letat information om relationsproblem, liknande mitt, på nätet lite då och nu, men aldrig hittat. Självklart är inga relationer eller personer lika, men ändå, jag förstår verkligen inte detta.

Jag och min så kallade kille, för han kallar sig inte det själv, har träffats i nästan sju år av och till. Han är oerhört mån om mig, stöttar mig, hjälper mig i alla situationer och är väldigt kärleksfull. Vi har en innerlig relation, och passar väldigt bra ihop i intressen och "tempo". Vi är båda två runt fyrtio och är lite väl självständiga för en symbiotisk relation. Vi pratar ofta om hur vår relation skall utvecklas, om vi vill ha barn och liknande eller om ett särboskap är lämligare i vårat fall. Vi har, när allt är som det ska, ett fantastiskt sexliv fyllt av respekt, ömhet och närhet. Vi spenderar nästan alla helger och flera nätter i veckan tillsammans, åker på gemensam semester osv.

Men... nu till problemet. Han kan inte ta steget! I alla dessa år har vi hållit relationen mer eller mindre hemlig. Han vet att jag avskyr detta, och jag kan se hur han kämpar med att bara köra på, och ibland börjar han prata om mig med andra, hur vi gör saker som att jag var hans flickvän. Han börjar tala mer om hur vi ska åldras ihop osv. Sen bara låser sig allt, han blir sluten, kan inte vara intim, ringer inte, vill vara ensam, dra sig ur och säger att han aldrig skall ha ett riktigt förhållande med någon. Han säger att han sårar mig och vill att vi avslutar, för att han mår dåligt av att jag blir ledsen. Då brukar vi ha ett uppehåll, sen börjar allt om från början, och igen och igen..

Det konstiga är att han i dessa skeden då paniken börjar komma över honom, kan ta initiativ till sex, sen mitt i helt oväntat bara gå upp och dricka vatten eller nåt, sen vill han inte mer. Han vill inte heller prata om det, utan låtsas som om allt är bra. Det fungerar naturligtvis inte, då jag antingen blir arg, ledsen eller vill veta vad det är som händer i honom. Under dessa år har han heller aldrig kunna avsluta ett samlag helt och hållet, med det menar jag att han aldrig någonsin kunnat få orgasm i mig. Ändå är han helt och hållet galen i mig, på det sättet. Handlar detta om kontrollbehov? Jag har nämligen aldrig stött på någon som är så diciplinerad och kontrollerad som han. Jag förstår inte.

Han säger att ingen någonsin kommit honom så nära och att jag är enormt viktig för honom. Till saken hör att han aldrig har haft ett riktigt förhållande. Han har aldrig klarat av det. Men under dessa år har vare sig han eller jag haft någon annan, utan ständigt bara återkommit till varandra med nytt hopp.

Jag börjar verkligen ifrågasätta om det alls går att få en normal, öppen relation med honom, och funderar starkt på att avsluta. Det är naturligtvis inte lätt, då jag älskar honom och trivs väldigt gott med honom (när han inte får panik). Samtidigt inser jag ju att jag inte kan ha det så här år ut och år in. Det tär, alldeles för mycket. Kan någon förklara för mig hur man kan bli sån här, och vad det bottnar i. Min egen teori är att han är för rädd att bli beroende av någon, att det är någon separationsångest på något sätt. Själv säger han att han är rädd att när allt blir en vanlig relation och det rullar på, så skall våran fina relation bli förstörd.

?

//Attleva

hej att leva

har inte varit "hos" dej förut å hälsat på men när jag läst din
trådstart kan jag inte sluta gråta för vet du vad det känns som
jo att du har farit som en gummiboll mellan mig och minälskade tjej
och samlat på dig alla känslor och våndor under sju år. och jag längtar tillbaka till henne så in i helv...e. om jag fick önska en sak så vore det
att hon skulle läsa din post och tror hon känt likadant. hag har varit väldigt dåligt lyhörd för de små korrigeringar som hon bett mig om, och nu
tror jag att hon är lost. buuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhh. hej då

TROGNAKILLENTROR · 2007-12-09, 16:21

Citat:

Ursprungligen postat av attleva

Hej!
Jag har sökt och letat information om relationsproblem, liknande mitt, på nätet lite då och nu, men aldrig hittat. Självklart är inga relationer eller personer lika, men ändå, jag förstår verkligen inte detta.

Jag och min så kallade kille, för han kallar sig inte det själv, har träffats i nästan sju år av och till. Han är oerhört mån om mig, stöttar mig, hjälper mig i alla situationer och är väldigt kärleksfull. Vi har en innerlig relation, och passar väldigt bra ihop i intressen och "tempo". Vi är båda två runt fyrtio och är lite väl självständiga för en symbiotisk relation. Vi pratar ofta om hur vår relation skall utvecklas, om vi vill ha barn och liknande eller om ett särboskap är lämligare i vårat fall. Vi har, när allt är som det ska, ett fantastiskt sexliv fyllt av respekt, ömhet och närhet. Vi spenderar nästan alla helger och flera nätter i veckan tillsammans, åker på gemensam semester osv.

Men... nu till problemet. Han kan inte ta steget! I alla dessa år har vi hållit relationen mer eller mindre hemlig. Han vet att jag avskyr detta, och jag kan se hur han kämpar med att bara köra på, och ibland börjar han prata om mig med andra, hur vi gör saker som att jag var hans flickvän. Han börjar tala mer om hur vi ska åldras ihop osv. Sen bara låser sig allt, han blir sluten, kan inte vara intim, ringer inte, vill vara ensam, dra sig ur och säger att han aldrig skall ha ett riktigt förhållande med någon. Han säger att han sårar mig och vill att vi avslutar, för att han mår dåligt av att jag blir ledsen. Då brukar vi ha ett uppehåll, sen börjar allt om från början, och igen och igen..

Det konstiga är att han i dessa skeden då paniken börjar komma över honom, kan ta initiativ till sex, sen mitt i helt oväntat bara gå upp och dricka vatten eller nåt, sen vill han inte mer. Han vill inte heller prata om det, utan låtsas som om allt är bra. Det fungerar naturligtvis inte, då jag antingen blir arg, ledsen eller vill veta vad det är som händer i honom. Under dessa år har han heller aldrig kunna avsluta ett samlag helt och hållet, med det menar jag att han aldrig någonsin kunnat få orgasm i mig. Ändå är han helt och hållet galen i mig, på det sättet. Handlar detta om kontrollbehov? Jag har nämligen aldrig stött på någon som är så diciplinerad och kontrollerad som han. Jag förstår inte.

Han säger att ingen någonsin kommit honom så nära och att jag är enormt viktig för honom. Till saken hör att han aldrig har haft ett riktigt förhållande. Han har aldrig klarat av det. Men under dessa år har vare sig han eller jag haft någon annan, utan ständigt bara återkommit till varandra med nytt hopp.

Jag börjar verkligen ifrågasätta om det alls går att få en normal, öppen relation med honom, och funderar starkt på att avsluta. Det är naturligtvis inte lätt, då jag älskar honom och trivs väldigt gott med honom (när han inte får panik). Samtidigt inser jag ju att jag inte kan ha det så här år ut och år in. Det tär, alldeles för mycket. Kan någon förklara för mig hur man kan bli sån här, och vad det bottnar i. Min egen teori är att han är för rädd att bli beroende av någon, att det är någon separationsångest på något sätt. Själv säger han att han är rädd att när allt blir en vanlig relation och det rullar på, så skall våran fina relation bli förstörd.

?

//Attleva

som du vet tyckte jag din tråd var såååå slående att jag trodde att du
hade levt miyemmelan min tjej och mej i en linda i sju herrans år,och du har inte svarat på varför du vill skiljas söbdra och såra ?

TROGNAKILLENTROR · 2007-12-09, 16:56

jag förstår det, tack

2007-12-01, 02:18	#1 (permalink)
attleva Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 180 Krediter: 288	Varför detta märkliga beteende Hej! Jag har sökt och letat information om relationsproblem, liknande mitt, på nätet lite då och nu, men aldrig hittat. Självklart är inga relationer eller personer lika, men ändå, jag förstår verkligen inte detta. Jag och min så kallade kille, för han kallar sig inte det själv, har träffats i nästan sju år av och till. Han är oerhört mån om mig, stöttar mig, hjälper mig i alla situationer och är väldigt kärleksfull. Vi har en innerlig relation, och passar väldigt bra ihop i intressen och "tempo". Vi är båda två runt fyrtio och är lite väl självständiga för en symbiotisk relation. Vi pratar ofta om hur vår relation skall utvecklas, om vi vill ha barn och liknande eller om ett särboskap är lämligare i vårat fall. Vi har, när allt är som det ska, ett fantastiskt sexliv fyllt av respekt, ömhet och närhet. Vi spenderar nästan alla helger och flera nätter i veckan tillsammans, åker på gemensam semester osv. Men... nu till problemet. Han kan inte ta steget! I alla dessa år har vi hållit relationen mer eller mindre hemlig. Han vet att jag avskyr detta, och jag kan se hur han kämpar med att bara köra på, och ibland börjar han prata om mig med andra, hur vi gör saker som att jag var hans flickvän. Han börjar tala mer om hur vi ska åldras ihop osv. Sen bara låser sig allt, han blir sluten, kan inte vara intim, ringer inte, vill vara ensam, dra sig ur och säger att han aldrig skall ha ett riktigt förhållande med någon. Han säger att han sårar mig och vill att vi avslutar, för att han mår dåligt av att jag blir ledsen. Då brukar vi ha ett uppehåll, sen börjar allt om från början, och igen och igen.. Det konstiga är att han i dessa skeden då paniken börjar komma över honom, kan ta initiativ till sex, sen mitt i helt oväntat bara gå upp och dricka vatten eller nåt, sen vill han inte mer. Han vill inte heller prata om det, utan låtsas som om allt är bra. Det fungerar naturligtvis inte, då jag antingen blir arg, ledsen eller vill veta vad det är som händer i honom. Ändå är han helt och hållet galen i mig, på det sättet. Handlar detta om kontrollbehov? Jag har nämligen aldrig stött på någon som är så diciplinerad och kontrollerad som han. Jag förstår inte. Han säger att ingen någonsin kommit honom så nära och att jag är enormt viktig för honom. Till saken hör att han aldrig har haft ett riktigt förhållande. Han har aldrig klarat av det. Men under dessa år har vare sig han eller jag haft någon annan, utan ständigt bara återkommit till varandra med nytt hopp. Jag börjar verkligen ifrågasätta om det alls går att få en normal, öppen relation med honom, och funderar starkt på att avsluta. Det är naturligtvis inte lätt, då jag älskar honom och trivs väldigt gott med honom (när han inte får panik). Samtidigt inser jag ju att jag inte kan ha det så här år ut och år in. Det tär, alldeles för mycket. Kan någon förklara för mig hur man kan bli sån här, och vad det bottnar i. Min egen teori är att han är för rädd att bli beroende av någon, att det är någon separationsångest på något sätt. Själv säger han att han är rädd att när allt blir en vanlig relation och det rullar på, så skall våran fina relation bli förstörd. ? //Attleva Senast redigerad av attleva den 2007-12-15 klockan 20:30.

2007-12-01, 18:56	#3 (permalink)
Jonas Expert Platinamedlem Reg.datum: Sep 2005 Inlägg: 4 100 Krediter: 15 754	Hej att leva Intressant fråga och lite klurig och inte helt lätt att svar på Det finns två stora grupper av psykiatriska störningar. Den ena typen betingas av tidiga och kontinuerliga störningar i utvecklingen och socialisationsprocessen. Dessa kallar vi Personlighetsstörningar eller Utvecklingsstörning. Den andra typen, där en tidigare välfungerande individ drabbas av psykiska symtom, kan vi kalla Psykiska störningar och sjukdomar. Kombination är inte ovanlig: en individ kan drabbas av en psykisk störning innan mognaden till vuxen individ är avslutad, och därmed komprometteras den normala socialisationsprocessen.. Så som du beskriver det finns det ingen kartegori att placera honom i enligt DSM IV borderline schitzoid depressin etc psykiska störningar Däremot finns det skärvor av beteenden som du beskriver av dessa då använder man en kod som heter 301.9 Personlighetsstörning UNS F60.9 Det är när några kriterier är uppfyllda men inte alla från de personliga störningarna. Det finns tre viktiga orsakskomplex bakom psykiska störningar. 1. Något är fel i hjärnans maskineri - ”organiska eller andra hjärnskador”. 2. Något är fel i programmeringen av hjärnan. 3. Hjärnan utsätts för psykologisk belastning som den inte är byggd för. Bakom var och en av dessa tre rubriker finns det en oändlig mängd av tänkbara orsaker, som dessutom samspelar med varandra, inom och mellan dessa grova kategorier. Dessutom kommer det in en tidsdimension: en skada som drabbar hjärnan innan den är mogen och uppfostran är avslutad kan ge helt andra konsekvenser än samma skada som drabbar en mogen och färdigfostrad hjärna. För att kunna resonera om orsaker på ett konkret plan brukar vi använda oss av förklaringsbegreppen organisk/biologisk, psykologisk, mikrosociologisk och makrosociologisk/ kulturell. Ofta är dessa faktorer sammanvävda med varandra, som i följande fall. Jag gissar på att det är i socialiseringsprocessen dvs pkt 2 som något gått snett under uppväxten. Människan är ett flocklevande däggdjur. Vårt sociala samspel pågår ständigt och har en komplexitet som saknar motstycke i djurvärlden. Vi har dessutom en inre värld av upplevelser, minnen, tankar, känslor och planer, av obegriplig komplexitet. För artens överlevnad krävs att vi trots alla frihetsgraderna har något så när ordning på vårt sociala samspel. Bland övriga flocklevande däggdjur är reglerna för socialt samspel i allt väsentligt fastlagda i nervsystemets struktur. En hund, oavsett tidigare erfarenheter, vet att en svans som rör sig snabbt i sidled är en vänlighetssignal – för en katt är det lika självklart att detta signalerar aggressivitet. De sociala signalerna och reglerna är så enkla att de kan vara medfödda. Så är det inte alls för människan. Därför har vi en betydligt förlängd barndom, och jämförelsevis lite med oss av fasta beteenden när vi föds. Vi måste lära oss vilka sociala samspelsregler som gäller och hur människor signalerar. Denna inlärning pågår ständigt och intensivt i vardagslivet via olika mekanismer: straff, belöning, härmning, modellinlärning, information. Vår inre värld bidrar genom att vi reflekterar över vad vi lär oss i vardagslivet (den intuitiva moralen), och formulerar regler (etik) som sammanfattar det som vi uppfattar som rätt och orätt. Vi lär oss de sociala spelreglerna implicit, utan att behöva ”spela etyder”, dvs träna enskilda komponenter i den sociala kompetensen intensivt och fokuserat. Vid vissa psykiska störningar är förmågan till implicit social inlärning reducerad, t.ex. vid Aspergers syndrom och schizofreni. Strukturerade sociala träningsprogram (”sociala etyder”) fungerar emellertid väl vid sådana tillstånd. Du är på rätt väg. Det finns något oerhört laddat med att binda sig för honom. Det är tror jag inget du kan lösa utan en terapeutisk fråga som ligger väldigt djupt. Han måste vilja annanrs går det inte Hälsnigar Jonas Gåde __________________ Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping 031-774 00 67 Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61. Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking. Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

2007-12-01, 22:13	#6 (permalink)
attleva Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 180 Krediter: 288	Tack Jonas! Ja, det var intressant att läsa, och lite lustigt eftersom att han själv brukar säga att han är felprogramerad. Kanske är det just så. Samtidigt blir jag såklart ledsen, för jag inser ju vidden av hans problem. Han är nästan en supermänniska när det gäller allt annat. Är alltid i topposition inom det han gör, men när det kommer till relationer fungerar det inte så. Där vet han inte hur man gör, och säger att han inte orkar ta tag i det. Han är hellre ensam livet ut. Sorgligt tycker jag. Han är den av oss som helst vill ha barn, men jag har väldigt svårt att tänka mig det, när han inte ens klarar av sig själv. Det är ändå så att tiden har gjort att vi tagit små små steg famåt, han vågar säga att vi har ett förhållande inför sig och mig, klarar att ta emot att jag säger att jag tycker om honom, men säger jag att jag älskar honom, ser han ut som att han skall kvävas på stället. Jag har varit enveten och tänkt att jag ger mig banne mig inte, men jag tror att jag måste det nu. Tyvärr, man orkar inte hur länge som helst. Ibland känns det lite som att han är som en alkoholist och jag den medberoende. Tack för ditt svar, det hjälper mig lite på vägen. // Attleva

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2007-12-01, 10:04	#2 (permalink)
Hösthyacint Member Silvermedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 66 Krediter: 440	Hej! Det lät intressant att höra, jag tror jag själv har någon slags sådan relation, "hemligt", jag är betydelsefull m.m men min vän bågar heller inte ta steget fullt ut. Hör gärna av dig på den privata mailen i terapisnack så kan jag/du breda ut våra tankar lite mer....

2007-12-01, 21:56	#5 (permalink)
E.M. Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 232 Krediter: 698	Jag vill också veta mer om detta, enormt intressant! attleva: Kanske är han rädd för vad "relation" betyder för just honom? Vad lägger han in för betydelse i det ordet? Var han likadan i början när ni träffades, att han från start sa att han inte vill ha en relation?

2007-12-09, 16:56	#9 (permalink)
TROGNAKILLENTROR Banned Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Ort: landskrona Inlägg: 122 Krediter: -20	jag förstår det, tack