Hope

Jag älskar honom, men mest när han inte e hemma.
Jag klarar inte att han kommer för nära mig, jag får inte luft, får panik, vet inte varför, men skulle gärna vilja veta varför.
På nätterna när jag är avslappnad ligger jag mer eller mindre på honom, säger han.
När jag mår riktigt jä... dåligt rämmar oxå mitt försvar och jag vill ha honom nära.
När jag e relativt lugn och mår ganska bra kan jag oxå vilja ha honom nära.
Jag skulle oxå gärna vilja veta varför det är så här, men jag skulle kunna tänka mig att det har med sårbarhet att göra.
Om man älskar någon blir man sårbar, kanske vi försöker skydda oss mot det, liksom ta ut det i förskott för att vara beredda om du förstår.
Förr lämnade jag killar innan de hann lämna mig, vet inte ens om de hade tänkt det, eller om det bara var som jag trodde, allt för att slippa bli lämnad och övergiven.
Hoppas dett har hjälpt dig något, att du förstår lite mer hur i alla fall jag funkar.
Kram till dig från mig

Tribe75

ja... vad ska man säga... otrohet hatar jag, tanken har slagit mig då jag inte haft sex på länge. men nej, vill inte göra det. det löser inget. Dålig självkänsla, ja! den kommer inifrån och ingen man/kvinna kan få mig att känna mig vacker och lycklig, det kan bara jag göra. man är ansvarig för sina egna känslor. Men..inte alltid lätt..
upprepa mönster..ja hahhaha min mamma var alkoholist och jag har haft en jätte jobbig uppväxt. Hon är död i dag. Min pappa träffade jag först efter. Han är fortfarande frånvarnade i bland men älskar mig. vad gör jag? jo jag träffar en kille som har inte pratar om känslor och inte kan visa känslor, som inte ens har sagt att han älskar mig efter ett år. Varför? ja...hans pappa var frånvarande när han var liten, alkoholist. Hans mamma fanns där mycket vad jag förstår men i dag så spottar hon inte i glaset. han har haft förhållanden förut där tjejerna sagt att han är känslokall och lämnat honom, eller så har han gjort det. han säger att han inte har brytt sig så mycket för han har inte varit så kär. Men mig vill han inte förlora säger han. Häromdagen så höll det på att ta slut. Det började ordenligt för några veckor sedan där jag sa till honom att jag inte var lycklig längre, gick omkring och var låg, fått jätte dålig självkänsla och att jag inte orkar ha det såhär.. vad händer?! från att knappt ha svarat eller visat någon känsla så säger HAN att han inte orkar med dessa diskussioner hela tiden, att han inte vill gå och och prata och att han ev inte kan ändra sig. "tänk i fall det är såhär jag är?" han ville tänka i fred på hur han ville göra. Jag blev helt mållös! grät och grät, han visade inget.. tillslut sov jag kvar ändå. Dagen efter var han glad och sa att han tyckte att vi skulle köra på. Att det han kännt i går hade gått över. Jag känner mig helt paff! Jag försöker att vara som vanligt, lite reserverad dock. Två dagar senare så tog han initativet till sex och tog kärleksfullt på mig efteråt hela kvällen. Känner mig som ett stort frågetecken och vågar inte känna. Jag har slagit av mina känslor för honom ganska mycket, vågar inte känna då jag är så jävla rädd för att bli bortstött.
Det hope skriver om humör osv. Min kille visar aldrig någon annan känsla än att vara glad eller trött...det är också jobbigt.
Jag vill veta mer om detta "problem", det finns nog hos både män och kvinnor. Jag vill också höra "experternas" svar...
Min kille har aldrig bott med någon och tycker det är för tidigt för att flytta i hop...han tycker det är jobbigt i bland när jag tar upp det... jag tror inte att det är skälet, att det är för tidigt..han är rädd. Jag är 32 och vill dela mitt liv med någon, ha barn... man undrar ju..ska man stanna? tror inte gräset är grönare på andra sidan. Jag har ju starka känslor för honom, detta beteende får mig dock att vackla...

Hope

Jag tror att när han säger att han kanske inte kan ändra sig, han kanske är sådan är det nog för att skydda dig och tala om att det kanske inte är någon idé att du har hopp om honom, men innerst inne tror jag ändå att han vill att du står ut med honom, han älskar ju dig även om han inte klarar av att visa det.

Johanna Ö

Jag har lite frågor till dig.

Min pojkvän har faktiskt sagt att han kan känna det som att han kvävs om jag kommer och ber om en kram. (jag gör nästan aldrig det!! knappt en gång i veckan!!)

Jag är övertygad om att min pojkväns barndom bidragit till de problem han har med närhet idag. Det är självklart, tycker jag. Han blev väldigt hårt misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag tror heller inte att han är van vid beröring från sin mamma även om det var pappan som misshandlade honom. Har du blivit misshandlad eller på andra sätt illa behandlad som barn? Fick du mycket närhet av dina föräldrar? Kramar menar jag?

Jag tror säkert att det kan vara ett sätt att avskärma sig från känslor också. Speciellt om man som du, är rädd för att bli övergiven och nästan förväntar sig det. Men då borde ju å andra sidan saknaden efter närhet finnas där. Du borde ju längta efter det du inte tillåter dig själv... Men men... jag kan ju ha fel...

Hope

Jag blev väldigt illa behandlad som barn, var mest i vägen, fick höra hela min uppväxt att jag var en miss.
Kramades gjorde vi aldrig, det var aldrig någon som sa att dom älskade mig eller berömde mig när jag gjort något bra, jag fick bara skit när jag gjort något dåligt.
Jag fick alltså bara negativ uppmärksamhet.

MissT

Jag känner nästan igen det där.. min kille..eller ja, mitt ex blir det ju nu... hade också närhetsproblem, fast det märktes inte utåt. Han var väldigt kramig och så, men han fick panik av själva förhållandegrejjen.. =/

Johanna Ö

Jag tror det är väldigt svårt att generalisera här i detta forum. Man kan se symptom som kan ligga till grund för något - men det är oerhört svårt att säga att vi har samma "problem" utifrån de få meningar vi utbyter här i detta forum. Det är så många andra aspekter man måste ta med i beräkningen att man inte KAN generalisera. Speciellt om någon ber om hjälp via detta forum. Svaret kan bli så fel att det får ödesdigra konsekvenser eftersom ingen av oss här - ingen av alla terapeuter heller - känner till helheten.

Jag var själv väldigt rädd för ett tag sen och skrev ett rop på hjälp via detta forum. Svaret jag fick var helt utan hänsyn till min totala skräck. Dessutom var svaret helt fel eftersom den terapeut som svarade på mitt inlägg, naturligtvis inte kunde veta hela situationen utifrån de få inlägg jag skrivit i detta forum. En terapeuts uppgift är dessutom att kunna se hur konfidenten mår och vad hon eller han behöver och det kunde han inte göra över huvud taget eftersom han inte träffat mig. Däremot kunde han utläsa i mitt inlägg att jag var skräckslagen - jag skrev ju faktiskt att jag var det - men han ignorerade detta och skrev ett svar som bara gjorde mig ännu mer rädd.

Som TUR är, så har jag en oerhört skicklig terapeut "in real life" så att säga. HAN känner till hela min situation - speciellt som min pojkvän också går i terapi nu - på samma ställe som jag går. Vi har inte samma terapeut av logiska orsaker, jag är inte ens säker på att våra terapeuter samarbetar, men efter 2,5 års samtalstimmar angående min nuvarande pojkvän, har han fått en ganska bra helhetsbild av min pojkvän. (har totalt gått i terapi i 6 år) Min egen terapeut VET hur paranoian kan gripa tag i mig och göra min värld helt upp- och ned-vänd. Han VET hur viktigt det är att lugna mig, så att jag kan se verkligheten som den är. Det finns INGEN terapeut här i detta forum som kan känna till allt det där utan mer kunskap om individen som skriver i detta forum och därför måste vi ha ett vaksamt öga till allt som alla skriver här inne.

Någon kanske har närhetsproblem pga att hon eller han inte kan älska sin partner på "rätt" sätt - en annan partner kanske skulle ha lockat fram behovet av närhet på ett helt annat sätt. En annan kanske har problem med närhet pga egna sämre erfarenheter som gör att något ligger kvar sen tidigare år och väcker minnen som inte är i proportion till verkligheten. Andra kanske har helt andra erfarenheter och därför är det JÄTTE svårt att generalisera och säga att vi alla har samma problem... det har vi inte. Garanterat inte.

Men detta forum är bra ändå, tycker jag. OM man har en allmän fråga kan man lära sig en hel del. Och vissa kan säkert få svar på frågor man gått och funderat över. Risken är dock att man ställer fel frågor så att säga. Ibland kanske man inte själv vet vad som egentligen orsakar alla problem och vad som gör att man behöver hjälp. Då finns risken att man ställer fel frågor och därför får fel svar... Det är inte lätt - men ett vaksamt öga är nog inte fel att ha här inne...

Hope

Jag är oxå kramig, när det gäller vänner och sånt, men känner samma med
förhållande.
Jag tror att jag ställer för stora krav på mig själv i förhållande och då låser sig allt istället.
Kram

Hope

Vi skriver ju våra svar utifrån våra egna erfarenheter.
Det kan ju hjälpa att få veta hur och varför någon annan reagerar som de gör, man kan få en Aha upplevelse och tänka att så kanske det kan vara.
Det är inget som är rätt eller fel, man får solla själv vad man vill ta till sig och inte.
Kram

kelda

Känner igen detta från min vän!! kan då känna som du......att jag inte är attraktiv nog osv.han säger att det har inte med mig att göra......att ha´n är så innesluten i sig själv nu........men det tar en bit av självkänslan!!! det är säkert.......men när han vill.......då är det så självklart!!! ska det alltid vara utifrån mannens behov??!! ofta har det varit så i mina relationer.......SUCK!!