Froy

Jag är lite av en ensamvarg. Behöver ensamhet rätt ofta, Jag har alltid varit så, sen jag var liten. Lekte mycket själv, hade inte så mycket kompisar. Har alltid varit väldigt "innesluten". Inte pratat så mycket om mig själv, eller i stort sett aldrig.

Jag gillar att vara själv. Och jag känner att jag rätt ofta behöver det.
Min "tänk-tid" är när jag är ensam, eller med mina hundar (som betyder väldigt mycket i mitt liv).

Men just det här med att vara själv är väldigt svårt för andra att acceptera. Det problemet har jag haft en de förhållanden jag har haft.
Att de jag varit tillsammans med inte har tyckt att det varit ok att jag varit själv. Jag har då gett med mig på den punkten och inte varit själv utan varit med personen i fråga istället. Fast jag verkligen behövt lite tid för mig själv eller med hundarna.
Jag har i hela mitt liv levt ett liv styrt av vad andra vill göra.
Jag har inte haft någon "egen vilja" direkt..
Jag har varit på bio och sett filmer jag inte alls velat se, för det var en annan film jag egentligen velat se men inte vågat säga att det var den jag ville se även om jag fick frågan. Jag har istället sagt att "Jag kan se vad som helst, vad vill du se?".
Jag har inte kunnat välja mat i affären, mat som jag tillsammans med någon annan skulle äta senare, utan det har den personen jag handlat med bestämt. Jag har även då fått frågan vad jag vill äta, men svarat samma sak som när det gällde bion.
Jag kan inte säga NEJ. Det går inte. Är det någonting jag verkligen inte vill göra men min partner vill göra så säger jag JA. Fast jag verkligen INTE vill..
Det tar emot så mycket att säga precis vad jag vill. Just för att jag inte vet vad som kommer att hända då.
Jag vet inte hur jag kommer bli bemött om jag säger vad JAG VILL. Så jag säger inte vad jag vill, för att det är enklast. Utan bara spelar med och gör/äter/tittar på det som andra vill.

Jag blev iof väldigt mycket retad i skolan. Jag gjorde EN muntlig redovisning under hela min skoltid (från ettan till gymnasiet), och den enda gången blev jag utskrattad och retad för rätt länge.
Det var då jag började prata väldigt lågt. Och det var då jag inte vågade säga saker jag ville, men rädsla för att bli utskrattad.
Och det sitter fortfarande kvar.
När jag någon gång MÅSTE säga någonting, det har bla varit när jag legat på sjukhus och det har varit något möte.
Så händer följande:
När jag ska säga någonting är det som om det blir alldeles knäpptyst i rummet. Den enda jag hör är mitt inre, hur hjärtat slår 500 slag per sekund, jag börjar svettas, jag blir alldeles varm, när jag säger någonting känns det som om jag skriker för att det är så tyst och det enda jag hör är min röst. Så jag pratar lägre, för att det känns som om jag skriker. När jag har sagt det jag har skulle säga, så blir det oftast så att de som skulle höra det jag skulle säga, inte hörde det för att jag sa det gör lågt..
När de sen frågar någonting, så hör jag inte längre vad dom säger, för jag är fortfarande kvar i mitt inre, hör hur hjärtat slår, hur jag andas häftigt och hur väldigt varmt det är. Det är som att ha hörselskydd på sig så jag bara kan höra mig själv.

I de här situationerna har jag nästan alltid gått ut från rummet.
Det har varit för tufft att vara med om. Jag har oftast gått ut och börjat storgråta och hyperventilera av någon sorts chock som är "över" på..
En lättnad, men ändå inte..

Det här försvårar ju ALLT i mitt liv. Jag kan ju knappt göra någonting bland andra männsikor.
Är det EN person jag ska tala med, så går det bättre, även om det här kan komma ändå. Men ofta inte på samma sätt..
Men är det fler än två personer, så är det fruktansvärt. Jag undviker det in i det sista.
När jag försökt att förklara det här för andra, att det är så svårt så har de personerna sagt att det kan ju inte vara så svårt, det är ju bara att svara på frågorna eller säga vad jag vill ha sagt..

Jag vet inte hur jag ska komma ur det faktiskt..

Är det här normalt eller helt galet?
Hur kommer man ur sånt här?

//Froy

Jonas

Hej Froy

Tack för ditt mail jag tar det så fort jag hinner



Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Jonas

Hej Froy

Tack för att ditt mail.


Detta kan vara så att att du har schizoid personlighetsstörning.Personer med schizoid personlighetsstörning undviker i stor utsträckning alla typer av sociala situationer och uppvisar ett litet register av känslouttryck. Personerna är likgiltiga inför andras emotionella uttryck. Detta ointresse för relationer med andra kan leda till att de blir ointreserade även av sexuella relationer.

Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV
DSM-IV (diagnostisk och statistisk manual över psykiska sjukdomar, fjärde upplagan, mer) beskriver schizoid personlighetsstörning som:

Ett genomgående mönster av tillbakadragenhet från sociala situationer och ett begränsat register av känslouttryck i kontakten med andra. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar minst fyra av följande uttryck:

varken önskar eller uppskattar nära relationer, inte ens inom den egna familjen
väljer nästan alltid ensamaktiviteter
har föga, om ens något, intresse av sexuell gemenskap
finner sällan något nöje av tillvaron
saknar nära vänner eller andra personliga kontakter utöver den närmsta familjekretsen
verkar vara likgiltig för såväl beröm som kritik
uppvisar emotionell kyla, tillbakadragenhet eller flacka affekter
För att en person skall kunna diagnostiseras med schizoid personlighetsstörning får dessa symtom inte endast uppvisas i samband med schizofreni (mer), förstämningssyndrom med psykotiska inslag (mer), någon annan psykossjukdom eller en genomgripande utvecklingsstörning (mer) och beror inte heller på direkta fysiologiska effekter av någon somatisk sjukdom eller skada.

Det verkar också som du under din uppväxt inte lärt dig att lita på ditt egna omdöme bilägger lite om självaktning från Tjockholmsbibeln

– Vad är självaktning?

Självaktning brukar jag definiera som summan av följande tre undergrupper:

Självförtroende tar fasta på vår uppfattning om oss själva, i avseende på vår förmåga att utföra saker.

Självrespekt återspeglar hur vi värdesätter vårt egenvärde. Man har en känsla av personligt värde.

Självmedvetande visar hur vi uppfattar oss i moraliskt hänseende, dvs. vår förmåga att skilja på rätt eller fel.

Just nu behöver du inte fundera på hur du skall ändra din självaktning. Du kan bara konstatera att din dåliga självbild stoppat dig från att utnyttja din fulla potential i en mängd olika sammanhang.

De flesta människor som lider av brist på självaktning, gör inte det av någon annan anledning än att de inte vet vilka steg de ska ta för att förbättra den. När jag frågade Tjockholmarna om de upplevde att deras självbild stoppat dem i olika situationer i livet, nickade alla tyst och instämmande… Jag ville därför berätta lite för dem om hur en självbild byggs upp och raseras, och hur man gör förändringar med sig själv som leder till bättre självaktning.

Många som kommer till mig har i de flesta fall problem som bottnar i att de inte tycker om sig själva, och har pga. dålig självaktning ”tappat bort sig själva”. När man är på väg att tappa kontakten med sitt sanna jag, kommer man oundvikligen att stöta på problem. Det är inte alltid förlusten av vårt sanna jag visar sig i att vi tröstar oss med mat, utan det kan lika gärna vara ångest, depression, tvångstankar eller social fobi för, att bara nämna några utvägar.

Inom personlig utveckling finns det många olika modeller för att beskriva hur en person förhåller sig till sin omgivning. När jag arbetar med enskilda klienter, brukar jag använda mig av en mycket enkel metod som tagits fram inom POWERTHINKING. Modellen påminner lite om en gungbräda med två ändar, där mitten får representera vårt sanna jag. När vi är sanna mot oss själva och säger vad vi tycker, utan att känna oss dumma eller rädda för att bli avvisade, då är vi mitt på gungbrädan. Många överviktiga utvecklar tidigt vad man kallar en extern referensram, dvs. de bryr sig mer om vad andra tycker än vad de tycker själva. De rör sig då mot att bli vad vi kallar givare. På sikt kan det innebära att de tappar bort sig själva, men det behöver inte betyda att det är för alltid! Ditt sanna jag finns alltid kvar inom dig – även om det tillfälligt gömt sig under gamla besvikelser och minnen. – Jag är en givare! sa Bea, och jag upptäckte att hon var världsmästare på att måna om alla … utom sig själv.

__________________________________________________ ___________
Givare Sann mot sig själv Tagare


Om man rört sig lite åt vänster mot att bli en givare, kan man med lite övning hitta tillbaka till sig själv och sitt sanna jag utan hjälp. Däremot ligger det i systemets natur att ju mer åt vänster man rört sig, desto svårare blir det att hitta tillbaka…

Att vara givare behöver inte vara ett statiskt tillstånd: det är inte ovanligt efter en period då man gett och gett. Det kan ibland kompenseras med att tänka mer på sig själv och bli vad vi kallar tagare. Ofta upplever man då skuld efteråt, och backar tillbaka för att istället bli en ”supergivare”. När man skall kompensera en tid av för mycket givande, är det heller inte ovanligt att man blir lätt aggressiv. Det beror på att man pressat undan sina behov alltför länge och nu reagerar med en överreaktion. När man är sann mot sig själv, är man tydlig med behov och önskningar. ”Tagar”-rollen är av mer krävande natur, där man är jagcentrerad och sätter sina egna behov främst.

När jag arbetar med klienter och förklarar detta för dem sitter de ofta, likt Tjockholmsdeltagarna, tysta och bara nickar. När jag sedan frågar efter deras sanna jag och vilka behov de har, blir de ofta ledsna – de vet inte vad de vill. De har med andra ord tappat bort sina egna behov. När vi är sanna mot oss själva, litar vi på vårt eget omdöme och vår förmåga att tänka och känna. Det leder i sin tur till att vi är mycket mer öppna för nya synsätt och motiverade att försöka förstå andra människor. Fundera på vad som skulle hända om du gav dig själv lite av den omtanke och kärlek som du ger till alla andra…


En klient till mig uttryckte det: ”Förut när jag ville må bra, så gjorde jag det bäst när jag tog hand om alla runt omkring mig”, en typisk givare! Hon fortsatte med att säga: ”mår de bra, kan jag också känna deras glädje”. Jag frågade henne vad det är som är annorlunda idag, vad det är som förändrats och hennes svar kom snabbt: ”Jag har lärt mig att säga nej!” Hon berättar hur hon börjat göra saker för sin egen skull; att det inte längre handlar om vad hon kan göra för andra, utan även för sig själv. I skratt tillägger hon: ”Fast att ta hand om andra är något jag är jättebra på, då jag har nästan 30 års erfarenhet av det.”


Brist på självaktning

Vad är orsaken till att många människor lider brist på självaktning? Ett skäl kan vara flera tusen års indoktrinering att det anses fult att tycka om sig själv, men den vanligaste orsaken är nog vår uppväxt. Som nyfödda har vi inget förflutet, inga erfarenheter och inte heller någon uppfattning om vår självaktning. Som barn tror vi automatiskt att vi är orsaken till det som händer runt omkring oss. Under de första fem-sex åren formas vår självaktning nästan enbart av våra föräldrar. När vi sedan börjar skolan, kanske andra förebilder dyker upp – en kusin, en farbror eller storasyster – men fortfarande förblir föräldrarna viktigast. Många gånger blockeras vårt sanna jag redan i det här skedet genom vad vi ser, hör eller drar slutsatser av. Allt detta leder fram till hur vi uppfattar oss själva som vuxna.


Om vi hade kunnat kommunicera i våra dåliga stunder, skulle vi kanske fråga oss själva: ”Varför bryr sig ingen om mig?”, ”Varför måste jag vara ensam”?, ”Varför blir jag slagen, men inte min syster”? Alla dessa tankar hjälper till att ge näring åt dålig självaktning.
När den här typen av föreställningar blivit etablerade, är det som om vi sätter på oss ett par glasögon med vilka vi betraktar oss själva. Om vi har vuxit upp i en miljö med upprepade svek och brutna löften, är det helt naturligt att vi förlorar tron på oss själva och framtiden. Omedvetet börjar vi sätta tilltro till ödet istället för vår egen kapacitet. Det innebär också att vi tappar tron på framtiden, eftersom den aldrig blir som vi tänkt oss.

Det är därför helt naturligt att människor med låg självaktning gömmer sig bakom murar av misstroende och drar sig undan de dagar då de inte är tillfreds med sig själva. Rädslan för att misslyckas gör dem hårda mot sig själva. Det kan bli svårt för dem att tänka klart och antalet valmöjligheter för dem blir färre. När någon känner sig utan värde, väljer han eller hon att inte se de olika valmöjligheter som alltid finns tillgängliga. När människor upplever att de har låg självaktning, förväntar de sig ofta att bli ”blåsta”, trampade på och nervärderade av andra. Detta leder ofta till att de börjar betrakta sig själva som offer. Genom att förvänta sig det värsta, får man det också ofta som ett brev på posten - snacka om dilemma!

God självaktning

Kanske definieras god självaktning bäst som en positiv, objektiv känsla som man har om sig själv och som influerar alla ens upplevelser. God självaktning innebär också att man tycker om sig själv och har förståelse för andra människor. Det betyder inte att människor med hög självaktning alltid mår bra eller känner att de har gott självförtroende. Även en person med god självaktning kan känna sig nedstämd.

En varm och kärleksfull uppfostran ger näring åt vår självaktning och gör att vi får en bättre tilltro till både omvärlden, framtiden och oss själva. När man tycker om sig själv har man inget behov av att straffa eller förödmjuka sig själv eller andra. Den som har ett gott självförtroende tror också på andra människors rättigheter och uppmuntrar dem att ha sin egen identitet, att uttrycka sig och att känna vad de vill. När du har gott självförtroende, kan du faktiskt tillåta dig själv att vara just den du vill – precis den du är. Genom att acceptera sig själv, vågar man också acceptera annorlunda idéer och andra modeller av verkligheten. Inför en förolämpning kommer en person med god självaktning att vara tillräckligt trygg i sig själv för att kunna säga ifrån.

Det finns egentligen bara två sätt att förbättra sin självaktning. Det första är att lita på sitt eget omdöme. Det andra är att lita på sina känslor.
Bättre självförtroende, å andra sidan, kan bara utvecklas genom att du tillåter dig själv att efter hand göra svårare och svårare saker och därigenom successivt bygga upp din självtillit.
Sluta med att alltid skjuta upp allt tills det känns rätt och du är redo. Om du börjar med något mycket litet, förbind dig själv att avsluta det hela.

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Froy

Jag förstår faktiskt inte det du har skrivit.. Tyvärr..

Det jag kan tillägga är att jag har diagnosen Borderline.

Och visst har jag dåligt självförtroende, det vet jag att jag har..
Men det största problemet är ju just det här med andra människor.. Att jag inte kan prata med dom, knappt i telefon. Visst har jag kompisar, men inte så många och jag träffar väl dom högst någon gång i månaden.
Jag är sjukskriven sen 5 år tillbaka och har faktiskt, efter mycket om och men, lyckats få spcialpsykiatrin att förstå att jag kanske behöver en s k "kontaktperson", någon som man kan göra saker med, eftersom jag blir rätt "insnöad" när man bor på landet och är helstidssjuskriven och inte har så mycket vänner.
Men! Där sa dom att jag har ju nån vän, man får bara en kontaktperson om man inte har några vänner alls! Och jag kunde väl åka till mina föräldrar om jag ville ha någon att prata med... Nu går inte jag så bra ihop med mina föräldrar så det var inget alternativ.. Sen är väl det en lite annan relation än en vän! Men det tyckte inte dom.
Jag kan tillägga att jag skrev mail om det här, för det går inte, för mig, att prata om..
Det här att jag är hemma eller ensam jämt gör ju inte saken lättare att prata med andra människor. Jag kan ju inte ens berätta för någon muntligt att det är ett rejält stort problem, eller är det det? Det är kanske bara jag som är just nojjig?

Du skriver mycket om Självaktning. Jag förstår vad du menar där, men inte riktigt hur jag ska komma vidare. Det är klart att min "självaktning" kanske inte är den bästa.
Men samtidigt är det ju det sociala som inte fungerar, och för mig så känns det som att om inte det sociala fungerar så kommer inte heller att självbild/självförtroende kunna bli bättre.
Det känns som en ond cirkel...

Du har också skrivit om schizoid personlighetsstörning, jag fick den diagnosen en gång, men begärde en "second opinion", då jag själv inte tyckte att det stämde, att jag inte uppfyllde kriterierna i DSM-IV.
Och då fick jag diagnosen Borderline.
Jag är tyvärr EXTREMT känslig för typ allt känns det som..
Jag kan inte ta kritik, jag kan inte ta beröm, jag kan absolut inte vara med i någon konflikt (bryter ihop totalt, kan inte ens vara arg på någon utan att gråta i floder).

Jag har väldigt svårt att lita på människor, då jag blivit lurad eller dåligt bemött så pass många gånger. Särskilt inom vården.. Det är nästan hemsk att skriva om det, det har varit så mycket som har hänt under de otaliga sjukhusvistelser som ändå varit.

Men åter till problemet.
Det här med att jag får "panik" när jag ska tala inför andra, är det helt normalt? Är det bara blyghet?
Det blir verkligen som om hela världen blir helt tyst och ALLT riktas mog mig. Jag börjar svettas och rodnar. Jag stammar, jag får extremt ont i magen, det knyter sig i bröstet.. Ja jag vet knappt vad som händer. Det är bara hemskt.
Varför blir det så?
Eller finns det inget "facit" på det?

//Froy
(Som nog har lite för mycket funderingar..)

Roger Persson

Jag har känt likadant, men det löste sig. Du har kraften inom dig.

Froy

Till Jonas:

Det känns som om Ditt svar blev "avkortat", eller är det missuppfattat?
Jag förstår inte vad du menar med ditt svar och fick egentligen inget svar på det jag frågade.
Eller är det bara så att jag missförstått allting?

//Froy

Jonas

Hej Froy

Ledsen om jag var otydlig det är svprt att förklara komplicerade frågor på mailen. Du skriver

Ovanstående kan tyda på att du har drag av DSM 310.20 Schizoid åersonlighetsstörning Du behöver inte oroa dig det är många som har det light

A. Ett genomgående mönster av tillbakadragenhet från sociala situationer och ett begränsat register av känslouttryck i kontakten med andra. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fyra av följande uttryck:

(1) varken önskar eller uppskattar nära relationer, inte ens inom den egna familjen
(2) väljer nästan alltid ensamaktiviteter
(3) har föga, om ens något, intresse av sexuell gemenskap
(4) finner sällan något nöje av tillvaron
(5) saknar nära vänner eller andra personliga kontakter utöver den närmsta familjekretsen
(6) verkar vara likgiltig för såväl beröm som kritik
(7) uppvisar emotionell kyla, tillbakadragenhet eller flacka affekter

B. Störningen visar sig inte enbart i samband med schizofreni, förstämningssyndrom med psykotiska drag, någon annan psykossjukdom eller en genomgripande utvecklingsstörning och beror inte heller på direkta fysiologiska effekter av någon somatisk sjukdom/skada.

Det finns andra saker du skriver om som tyder på


Osjälvständig personlighetsstörning F 60.7


Ovanstående tyder på att du har ett genomgående och påtagligt starkt behov av att inte ta egna beslut. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) har svårt att fatta vardagliga beslut utan ett övermått av goda råd och uppmuntran från andra.
(2) har behov av att andra ansvarar för de flesta viktiga områden i hans eller hennes tillvaro
(3) har svårt att visa sig oenig med andra av rädsla för att mista deras stöd eller gillande. Obs: Inkludera inte fall av välgrundad rädsla för vedergällning.
(4) har svårt att starta projekt eller göra saker på egen hand (vilket beror på bristande tilltro till det egna omdömet eller förmågan snarare än på bristande motivation eller energi)
(5) går till ytterligheter när det gäller att få stöd och uppmuntran från andra, såsom att frivilligt åta sig att utföra sådant som är obehagligt
(6) känner sig obekväm eller hjälplös på egen hand på grund av överdriven rädsla för att inte kunna ta vara på sig själv
(7) söker genast etablera en ny relation som skall ge omsorg och stöd när ett nära förhållande tar slut
( är orimligt upptagen av rädsla för att bli övergiven och behöva ta hand om sig själv


Du skriver också att du får hjärtklappning i samband med social situationer

Denna händelsen har nog satt sina spår vilket gör att du känner dig obekväm i sociala situationer. Det som du beskriver ovan är klara teckan på social ångest eller som man säger social fobi i kombination med panikångest.

Jag tycker det är bra iden du har med en kontakt person

Hoppas det blev klarare


Lycka till
Jonas Gåde
www. Comunicera.se

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.