R4L

Jag vet inte hur jag ska börja, eller vad man ska känna. Allt jag vet är att när jag skirver det här, ser jag inte världen som jag brukade. Mina fingrar går per automatik o jag är helt bedövad i huvudet, allt ligger som en dimma.
Jag är orkeslös, tänker samma tankar om o om igen. Äter dåligt, kan inte sova. Jag känner mig värdelös o är oerhört obekväm i folksamlingar.
Jag går till doktorn o när jag väl bestämmer mig för att prata går det inte. Orden vill inte komma o jag tänker bara att jag inte har någrda problem o upptar dyrbar tid för någon annan. Då känner jag mig dum o efter några timmar värdelös igen. Det är en ond cirkel jag inte kan bryta.
Så här har det varit sen jag var elva. Det känns som om ingen vill mig väl o alla är ute efter att svika mig vilket gör att jag itne litar på någon o det i sin tur gör att jag förstör mina vännskapsrelationer. Har redan förstört minst fem. O det läskiga är att jag inte ens orkar bry mig om det.
Jag fyller 20 i år.
De senaste veckorna har enbart bestått av självmordstankar. Jag skriver åtskilliga brev i tankarna, men det känns som om att inte ens det skulle göra att någon ser mig. Jag känner mig så osynlig o är det säkert också. Ingen hör mig, jag har sökt hjälp många gånger. Ringt till akutteam etc, men ingen vill hjälpa. Jag orkar inte ha det såhär. Jag vill inte ligga o inte ens orka gråta. Jag har ingen lust eller ork för något längre.
Kan sitta o stirra in i väggen i timmar.
Min vän, min bästa vän håller på att försvinna o försvinner hon då är jag inte kvar här mycket längre, för hon är den som gör att jag står ut tillslut.

Jag är fet o äcklig o vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill så gärna bara få kliva ur min kropp o vara någon annan eller vara någonannastans där jag inte finns men det går inte, enda sättet att frigöra mig från mig själv är att ta livet av mig. Det ger i sin tur ångest tror jag det är, jag vet inte. Men jag vill bara ur mig själv!!! Jag vill dö. Men varför
-det vet jag inte...
Jag vet inte ens varför jag är såhär. Vad beror det på?
Det är inget speciellt som har hänt. Har haft det så här för alltid känns det som. För det var när jag var elva som mitt liv började känns det som. Innan är allt svart o det finns inte. O efter har det bara varit mörkt.
Vet inte hur länge till jag orkar leva...
/R4L

hux

jag har upplevt liknande känslor en gång i tiden, ca 6-7 år sen levde jag så tills en dag då jag kände för en förändring, och visst, det var inte en dag det tog att förändra sig utan det tog tid och kommer alltid att ta tid.
Med förändring menar jag inte att det är fel på mig som person, men det handlar kanske mer om hur jag upplever saker i min omgivning och vilka saker jag kan förbättra i mig själv.
Det handlar heller inte om utseende, även om man ibland kan känna att en bekräftande kommentar värmer, men allting startar från dig själv vilket betyder att det är du som måste jobba med dig själv inifrån.
Man måste helt enkelt acceptera sig själv som den person som man är, med den bakgrund som man har. Personen dig ska man inte förändra på utan det handlar om att försöka hitta nya perspektiv att titta på.

En sak i mitt fall var att förstå att jag inte är den socialaste och mest pratglada personen i alla sammanhang, jag är även idag ofta tyst, men det handlade bara om att acceptera att jag inte känner för att kommentera nånting speciellt eftersom jag inte kände för det istället för att tänka att jag har ett behov att säga nånting för att slippa den pinsamma tystnaden. För det här borde väl den sociala av oss ta hand om ifall det blev pinsamt och är inte så fallet, ja då är det lite obekvämt, men ansvaret ligger inte endast på mig.
Det är konstigt, men det är i alla fall mer ofarligt än att skylla sig själv för alla upplevelser man råkar ut för.
Med tiden kan man lära sig acceptera situationen utan att tänka på det något mer och fortsätta sitt liv som vanligt.

I vissa fall handlar det här även mycket om tillit, att våga prata, att bli lyssnad på när man pratar, därför har jag en tendens att analysera min omgivning, kanske lämna lite feedback för att inte bli totalt bortglömd, tills jag har ett humm om var jag ska satsa mina pengar nånstans.
Jag har valt det här sättet och det fungerar för mig, min kompiskrets är inte stor, men de som tycker om mig gör det ärligt.

I ditt fall vet jag inte hur du tänker eller hur du känner, men jag vill bara ge dig ett exempel på hur man kan arbeta med tänkandet.

Jonas

Hej R4L


Tack för ditt mail. Vad kämpigt du verkar ha det.
Det verkar som du lider av en egentlig depression.
Du måste söka hjälp du kan ringa mig 0708 111161

Låt mig först konstatera att egentlig depression är en behandlingsbar sjukdom. Depression orsakar förändringar i tänkandet, känslorna, beteendet och det fysiska välmåendet.
Enligt DSM (IV) definieras en depressiv period av att man har symtom som att man känner sig ledsen, tom, har brist på intresse, känslor av värdelöshet, skuld och oförmåga att tänka.


Tänkandet

Många som drabbas av depression tycker att det är svårt att koncentrera sig och att fatta beslut. En del deprimerade får sämre korttidsminne och glömmer saker hela tiden. Negativa tankar är utmärkande för depression.


Känslorna

Många kan känna sig ledsna utan anledning. Andra tycker inte sådant som varit roligt tidigare är kul längre. Man saknar motivation och blir mer apatisk (oengagerad) och trött. Vissa blir irriterade och andra får ett häftigt temperament. Det är inte ovanligt att olika former av depression leder till känslor av hjälplöshet, hopplöshet och värdelöshet.


Beteendet

Man kan börja bete sig mer apatiskt. Vissa känner sig inte trygga i närheten av andra och får svårt med det sociala livet. Socialt tillbakadragande är vanligt. Vissa har till och med svårt att ta sig upp ur sängen. Sexlusten kan försvinna.


Det fysiska välmåendet

Några får sömnsvårigheter. Antingen kan de inte somna in eller så sover de inte tillräckligt djupt. De kan ligga vakna i timmar eller vara vakna många gånger under nattens gång och stirra i taket. Andra sover väldigt mycket, större delen av dagen, men känner sig ändå trötta. Många tappar aptiten och klagar över smärtor.


Olika typer av depressioner

Man skiljer på två olika former av depressioner. Den första kallas egentlig (unipolär) depression för att den endast innefattar depressionen i sig. Den andra kallas manisk depression – även kallad bipolär depression – för att den innefattar ett bredare spektrum av känslor. Den unipolära depressionen är den vanligaste.


Egentlig (unipolär) depression

•Du känner dig ledsen, orolig och tom inombords större delen av dagen – nästan varje dag. Notera att barn och ungdomar kan vara mer irriterade.

•Märkbart mindre intresserad av allt eller nästan allt och nästan varje dag. Oförmåga att njuta av tillvaron. Vill inte delta i aktiviteter som man brukade. Det gäller även sex.

•Märkbar viktförändring (5 % förändring på en månad). Ökad eller minskad aptit nästan varje dag. (Hos växande barn kan det visa sig som utebliven viktökning).

•Sover antingen för mycket eller för lite nästan varje natt. Vaknar mitt i natten eller alltför tidigt.

•Hets eller slöhet nästan varje dag. (Synligt för andra, inte bara en känsla av rastlöshet eller av att vara slö).

•Utmattning eller energiförlust nästan varje dag.

•Känslor av att vara värdelös. Överdrivna eller olämpliga skuldkänslor (som kan vara fantasier). Känslor av hjälplöshet och hopplöshet nästan varje dag.

•Minskad förmåga att tänka eller koncentrera sig. Svårt att ta beslut nästan varje dag.

•Pessimistisk grundsyn.

•Återkommande fysiska symtom som inte svarar på behandling.

•Ont i leder och axlar. Spänd i rygg och nacke.

•Återkommande tankar på döden och självmordsförsök.


Om du har upplevt mer än 5 av ovanstående symtom under en tvåveckorsperiod och minst ett av dem är något av de två första, antingen ledsamhet eller minskat intresse– eller gjort ett självmordsförsök – ta omedelbart kontakt med en läkare eller kvalificerad terapeut! Detta besök syftar till att diskutera dina symtom. Därefter kan din läkare eller terapeut avgöra om dina symtom har fysiska orsaker eller om du kanske ska prata med en terapeut.

Tänk på att detta inte gäller symtom som uppenbart beror på vanliga sjukdomar, känslomässigt osammanhängande föreställningar eller hallucinationer. Ej heller på grund av direkta psykologiska effekter av droger eller mediciner. Det ska inte gå att förklara symtomen med förlust av nära eller kära – exempelvis dödsfall. Endast om de varar längre än två månader kan man diagnostisera det som depression.

Om symtomen orsakar markanta problem eller svårigheter i arbetslivet, det sociala livet eller andra viktiga områden, bör man ändå söka hjälp.

Jag föreslår att du går in och testar dig på www.comunicera där finns 2 olika test för depression.

Jag tycker att du skall kontakta läkare och få hjälp med medicin SSRI preparat och kognitiv terapi. Pm du bör i Gbg Stockholm Helsingborg
kan vi hjälpa dig


Lycka till

Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

R4L

Jag vet inte vart jag ska börja, vad säger man till doktorn utan att känna sig dummare än vad man redan är? Jag vill ringa men det tar så mycket energi o ork o jag vågar inte. För jag vet att jag inte kommer att säga någonting iallafall. Det är mycket lättare att skriva.
Min Favorit (som jag kallar henne (min vän)) är den enda i hela världen jag bryr mig om, som jag fortfarande kan känna med. Men hon verkar bara må dåligt i mitt sällskap o jag känner mig så kraftlös o värdelös när jag är med henne.
Jag bara vet inget längre...
Jag bor i stockholm, eller lite utanför men det är där.
Det kostar så mycket med allt sånt där o jag lever inte på nån highstandard lön direkt.
Det känns som om jag kommer göra nått drastiskt snart o jag är så rädd för mig själv, för jag känner inte igen mig längre...

Jonas

Hej

Du säger som det är att du har hopplöshestkänlor känner dig tom inombords Du är inte ensam många har samma problem din läkare kommer att förstå att du behöver SSRI medicin

Jonas Gåde
www.comunicera.se

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Inmyhands

nu har jag inte läst vad alla andra gett dig för tips, men jag skriver ändå.

jag har också problem med att förstöra vännrelationer, jag liksom låter dem rinna som sand genom mina fingrar ibland. så är ditt problem att du bara ser på när de försvinner så tror jag att jag vet var problemet sitter. Man måste vara öppen och ärlig mot varann i relationer, prata om vad du känner och säg vad du tycker, var aldrig rädd för att uttala dig, för det funkar inte att hålla inne vissa saker och bara tillåta endel att komma ut, vänskapen dör ut då.........och sen så tycker jag att du ska använda dig av din familj som några du kan prata med ibland, var inte rädd för att lassa på dem saker, det är väl det en familj är till för, till för att få stöd och förståelse....och vänner finns ju också till för den anledningen....

jag kanske inte hjälpt dig ett smack, men det är ju alltid värt att försöka /ida

R4L

önskar att det var så enkelt. men vi har inget sådant band jag o min familj. kan itne vända mig till dem. den enda personen jag har är favorit o det är som du säger att jag bara ser på när hon försvinner.
tack för att du skrev ida

Inmyhands

ja, men känner du så, så har jag bara en sak att säga dig - du måste få bättre självkänsla, sluta vara rädd och känna dig värdelös. det är inte bra att du går runt å känner dig utan värde. Detta vet du kanske redan, men jag måste ändå påpeka det, för en dålig självkänsla förstör så mycket. Det är från den alla dumma problem med livet kommer. Våga visa att du visst duger. Du måste sluta ta skit och visa att du är värd att ta plats i andras liv, för jag lovar dig - du är värd en jävla stor plats! lika stor plats som de som tar upp en hel scen i globen inför tusentals människor och till och med mer!

börja säga stopp till de tankar du har, slå dom liksom på käften när de dyker upp. du är så värd ett liv utan de tankarna!