solstrålen

Jag är en kvinna på 33 som skulle behöva hjälp att reda ut mina tankar. Jag har gått i psykoterapi under ett års tid (sista gången var i januari) då jag behövde reda i mina känslor sedan tidigare svek i familjen och relationer i övrigt. Jag har fått bättre självkänsla och många nya insikter om mig själv.
Jag har sedan fyra månader ett förhållande med en man som jag tycker mycket om men känner att jag inte är riktigt redo... jag har genom terapin börjat blivit mer självständig som person, lärt mig att tänka på mig själv och säga ifrån... detta är saker som jag nyligen fått insikter om och jobbar förfullt med då de inte fastnat ordentligt om ni förstår vad jag menar. Jag vill verkligen fortsätta att utvecklas och ta tag i saker som jag vill förändra.
I den relationen jag är i nu så känner jag att jag förlorar mig själv lite, tappar bort mig helt enkelt. Jag har svårt att vara självständig i en relation utan tänker för mycket på den andra, vad han vill, tycker, känner etc...
Min fråga till er är: hur behåller jag min självständighet i relationen till min pojkvän ?
kan det vara så att jag inte är redo för en ny relation?
(Tänker då att jag fokucerar mycket på mig själv just nu, har inte riktigt hittat mig själv, och har svårt att kombinera detta med en relation)

hoppas ni förstår mina funderingar!
tacksam för svar!

Sorin

Hej Jenny,

Det skulle vara intressant att få veta ett konkret exempel, en beskrivning av en mer eller mindre (helst mer) typisk situation då du känner att du förlorar dig själv. I vissa situationer är det rimligt att tänka på vad den andra tycker och kanske ännu viktigare att tänka på vad han/hon känner. Det betyder dock inte att man behöver vara osann mot sig själv, utan bara att man inte behöver såra den andre. Berätta mer konkret situationerna då du upplever att du är mindre sann mot dig själv.

Eftersom du förändras/har förändrats finns det också en möjlighet att din kille inte har hunnit anpassa sig till "den nya Jenny" eller att du inte ger honom credit att han klarar av att du är självständig. Det kanske inte finns en anledning att oroa sig för vad han känner och tycker. Är han själv en mogen och självständig individ borde (sic) det inte vara något problem.

Eller så kanske är det så att du inte längre får det du behöver i den här relationen när du nu utvecklas och hittar dig själv. Frågan är om du inte kan diskutera detta med din kille. Men det behöver vara konkret om du vil ha någon sorts förändring av relationen. Gör det först tydligt och konkret för dig själv vad det är i relationen som gör att du går och bär på de här frågorna du ställer här.

Ett ex:

"Jag tycker att jag utveckas i en annan direktion. Jag tycker inte längre att det är rolig att göra X. Istället vill jag satsa mer på Y. Jag tycker inte längre att det är gullig när Kalle gör Z. Jag upplever det som krävande och orätvisst när Kalle klagar på att jag spenderar pengar på terapin. Jag blir ledsen när Kalle försöker ge mig skuldkänslor genom att klaga/tonfall/kroppspråk/etc. när jag tar tid för mig själv och min utveckling."

Förstår du hur jag menar? Glöm inte att det är bara ett exempel, jag vet inte vad som är aktuell i ditt fall. Sedan återstår det att ta reda på om du verkligen tolkar Kalles tonfall, kroppsspråk etc. på ett korrekt sätt. KAlle är förstås ett påhittat namn

solstrålen

tack för ditt snabba svar!

Vet inte riktigt hur jag ska förklara mig vidare.. tror jag inte vet riktigt själv vad jag vill helt enkelt. Vill jag ha ett förhållande eller vill jag vara fri, där är mina tankar just nu! Ena dagen känner jag att jag vill ha en sådan relation som jag har nu men i nästa funderar jag på om det verkligen är detta jag vill, jag är så trött på allt grubblande då det tar all min energi. Det känns som att jag måste välja, relationen eller min egen personliga utveckling.
(Vill oxå tillägga att vi båda har varsitt barn sedan tidigare som bor varannan vecka.) detta gör att vi pusslar med egen tid, tid tillsammans, med barn etc..


En typisk situation då jag "tappar bort" mig själv;
Den man jag träffat "vill väldigt mycket" och jag kan känna dåligt samvete om jag inte känner likadant. T .ex om jag känner att jag vill ha egen tid i helgen, bara vara med mig själv och göra lite vad som faller mig in.. detta tycker jag är oerhört skönt och just vad jag behöver nu i mitt liv. Men det är i en sådan situation som jag kan få funderingar i stil med; jag kanske borde vilja träffa min pojkvän, kanske jag inte är tillräckligt kär etc.. jag analyserar alltså mina känslor för min pojkvän när jag vill göra någonting annat.

Hälsningar Jenny

Sorin

Hej igen,

Jag tror att du egentligen vet och det kommer att bli lättare och lättare att sätta ord på det också. Ge det lite tid, det kommer....

Finns det ingening emellan? Måste det vara svart eller vitt? Jag tror att det beror också på ens partner. Är partnern trygg i sig själv och självständig brukar det gå bra.


Egentligen skulle det kunna vara bra att ta upp allt detta med honom. Han kanske är mindre "beroende" av dig än vad du tror. Tänk om han egentligen tycker att det är självklart att du ska ha tid för dig själv och att han själv ska ha tid för sig själv och att ni ska båda vara överens när ni vill ha tid för er själva tillsammans. Jag tycker också att du egentligen är på rätt väg. Du håller verkligen på att bli en självständig vuxen individ, en differentierad individ som vissa kallar det för. Du kan mycket väl älska din pojkvän samtidigt som du vill och har förstås rätt att villja och göra någonting annat. Sedan återstår att se om din nuvarande pojkvän själv kan hantera det som en självständig vuxen individ. Detta innebär inte med automatik att han kommer att köpa ditt sätt. Det är lika vuxet att säga på ett artigt, vänligt och kärleksfullt sätt: "Älskling, jag förstår dig och du har all rätt att tänka på dina behov. Samtidigt är det så att just nu har jag andra behov och vill ha en annan relation." Hur som helst ska du inte tänka "jag borde vilja träffa min pojkvän". Bli först hel i dig själv och när du blir det då vet du också vad du vill ha.

Förstår du hur jag menar? Det är lite svårt att förklara så här via ett forum, hoppas att du ändå förstår vad jag vill säga.

solstrålen

tack för dina ord, jag förstår hur du menar!

I början av förhållandet var jag inte lika tydlig med vad jag ville ha för relation då jag inte visst själv helt enkelt. Vi träffades och jag kände att han ville mycker mer än mig, jag var lite mera reserverad. Efter ett tag blev det ohållbart då jag kände mig lite instängd & kvävd i förhållandet. ett exempel: Vi träffades intensivt och om jag då sa att jag ville ha egen tid så tyckte han att det var konstigt och trodde att jag inte hade de rätta känslorna för honom. (Här började jag ifrågasätta det för mig själv) om jag ville gå ut med mina tjejkompisar ifågasatte han det etc. (han ville att han och jag skulle göra allt roligt tillsammans jämt, kändes nästan som att han var missundsam)

Det har varit lite insidenter då jag känner att min pojkvän inte riktigt förstår mig samtidigt som jag själv tycker att jag varit otydlig då jag inte själv riktigt vet .. vi tog en lite paus på en vecka då jag verkligen funderade på hur jag ville ha det. Jag bestämde mig sedan för att stå för mina behov och vara tydlig för då har jag gjort så gott jag kan och fungerar det inte nu så är det inte rätt.
När vi sedan träffades så pratade vi och då kände jag att han förstod mig.Han förstod då hur viktigt detta var för mig och att han inte kan "skynda på " relationen. Det kändes väldigt skönt att ha fått sagt vad jag behöver just nu och stå för det. Nu är vi alltså där och det känns mycket bra. Jag behöver bara lite stöd i att verkligen stå för mina behov samtidigt som jag vill finnas där för min pojkvän och lyssna på hans behov. Det känns som att det är en svår balansgång här för mig just nu.. hur mycket ska jag tänka på mig själv i en relation då jag inte alls har gjort det förr.

Sorin

Du ska alltid tänka på dig själv först.

jag vet hur detta låter men står för det ändå. kanske hinner förklara det mer i helgen...kanske - jag måste tänka på mig själv först

solstrålen

jag förstår. Klart man ska tänka på sig själv.. men lite ovant för mig bara. förklara gärna lite mer om du får tid.

Sorin

Ska använda ett citat för att förklara vad jag menar:

"M. Scott Peck has written brilliantly about our culture's various forms of counterfeit love. His book The Road Less Travelled offers an enlightening, and for many, surprising discussion of this matter. Love, according to Peck, is a form of work. It involves commitment and overcoming laziness and fear through the courage to risk exposure and rejection. Love is therefore not a feeling - it is an act of the will and a decision. All true love begins with self-love. The work and discipline of love flow from a true sense of self-value. We have to know how to value ourselves before we can value others."

(John Bradshaw, Bradshaw on: The Family, s.188 - den kursiverade texten är kursiverad i boken, den feta och understrykta texten vill jag själv betona)

Alltså du kan inte ge någonting du inte har. Har du dålig självkänsla kan du inte riktigt ge bra självkänsla till dina barn. Älskar du inte dig själv kan du inte heller älska andra på riktigt. Ett bra exempel är kvinnor som låter sig vara misshandlade i åratal. Så småningon glömmer de älska sig själva. De tror (många av dem) att de älskar männen som slår dem. Det handlar så klart inte om kärlek. De männen älskar inte heller sig själva så de kan inte heller ge kärlek till någon annan. Man kan låtsas. Vi är fantastiska på att låtsas och lura oss själv för att överleva och kunna leva med våra val. När man äntligen älskar sig själv for real, då kan man älska andra for real, bara då kan man bli generös på riktigt. Det rätt så självklart tycker jag, hur kan man vara generös med någonting som man inte har? Det är omöjligt. Man kan vara generös med saker som man "äger" man kan bara dela med sig av det man har inte av det man inte har.