nutshell

För ett och ett halvt år sen hade min familj en stor kris. Min pappa lämnade oss, sin fru sen 30 år tillbaka och barn (visserligen vuxna, då 21 och 24 år gamla) för en betydligt yngre kvinna. Han skötte hela processen oerhört dåligt, var helt plötsligt bara borta och meddelade min mamma via mail! Sen var han ute ur våra liv.

Jag har alltid varit pappas flicka, vi har gjort mycket kul ihop och jag har alltid varit så stolt över honom och han över mig. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att han skulle göra såhär mot oss. Jag har inte pratat med honom på över ett år, han hör inte av sig och inte jag heller. Sist jag pratade med honom grät jag och bönade och bad att han skulle "vakna" upp och komma tillbaka. Han kallade mig barnslig och sa att jag inte förstod. Han är som förbytt och jag känner inte igen någonting i hans beteende, sätt att tala eller vara. Han verkar ha blivit ondskan själv, sån jag minns honom var han min underbara, snälla pappa som jag kunde göra vad som helst för och han detsamma för mig.

Månaderna efter mådde jag fruktansvärt dåligt, jag har aldrig upplevt sån ångest som jag hade då. Jag var så ledsen och hade så ont av sorg överallt att jag kräktes. Jag fick panikattacker då jag bara skrek efter pappa och var som ett litet spädbarn hopplöst otröstlig. Fruktansvärt var det!

Tiden har läkt några sår. Jag mår idag hyffsat och är "stabil", går i skolan, får bra betyg och gör det jag ska. Men sista halvåret har jag kännt mig konstig, har haft svårt att känna igen mig själv men det var först för nån månad sen som jag lyckats sätta fingret på VAD det är som känns "konstigt".

Jag är helt tom på känslor! Jag är aldrig glad längre, men inte ledsen heller. Inte arg, inte rädd, inte kär(min stackars sambo har märkt av detta), inte upprymd, inte lycklig.....jag är ingenting. Saker som normalt gör mig glad eller ledsen har ingen effekt längre. Förrut när jag tänkte tillbaka på den tiden precis efter pappa försvann så började jag gråta direkt och blev fylld till bredden av ångest, sorg, svek, ilska...u name it. Nu kan jag i detalj tänka mig igenom hur jag låg på soffan och skrek och kved och hade fruktansvärda smärtor överallt och jag får inte MINSTA lilla tendens till känslomässig reaktion. Är inte det konstigt?

Ju mer jag tänker på det desto konstigare känner jag mig. Jag försöker utsätta mig för saker som jag vet i normala fall skulle fått mig glad eller arg etc men det fungerar inte och då får jag lite halvt panik. Vad är det för fel på mig? Varför har det blivit såhär och HUR tar jag mig ur det? Fast det var fruktansvärda känslor jag hade efter pappa så vill jag hellre uppleva dom igen än att inte känna någonting alls.

Någon som har nått tips till mig?

Malin

Hej

Jag skulle vilja råda dig att ta reda på om detta beror på depression. Man kan bli så utmattad av sorg att vissa saker stängs av tillfälligt.
Sover du på nätterna? Äter du okej?

Hälsningar
Malin Bruto
Comunicera
Göteborg

Dopa minen:)

Äter du ngn medicin?

Din pappa är en SKURK! Jag tänker inte skriva hur jag hade agerat om jag var i din sits...

nutshell

Hej och tack för svar.

Jag äter ingen medicin.

Äter ordentligt gör jag, sömnen däremot är varierande men inte nån jättekatastrof. När det är problem med sömnen så är det att jag har svårigheter att somna.

Jag tror ingen av mina kompisar upplever mig som nedstämd. Men jag känner själv att jag är mer frånvarande än normalt. Inte lika engagerad och har svårt att fokusera på samtal etc. Det märks tydligt ibland tex om jag varit på föreläsning så kan jag efteråt inse att jag inte har en aning om vad föreläsningen har handlat om. Jag har inte direkt suttit och tänkt på annat heller utan bara inte registrerat vad som sades. Jag får anstränga mig för att lyssna om jag sitter o pratar med en kompis också, annars svävar jag iväg och hör inte. Men jag svävar bara in i tomheten igen, inte till andra tankar eller känslor.

Jag ser inte mig själv som deprimerad. Jag känner mig inte ledsen eller nedstämd. Men inte motsatsen heller. Jag verkar ha fastnat i nått vacuum däremellan. Hur tar man sig därifrån?

Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

sviken

Jag har varit med om samma situation som i din familj. Jag har också barn som mår precis som du. En går på terapi på Comunicera just nu och jag ska försöka få dit de andar syskonen också. När man stänger av sina känslor efter en jobbig situation så blir man lite avstängd med allt. Man måste bearbeta detta och då ofta hos en terapeut. Det är svårt när en familjemedlem ändrar sig så totalt och det är framför allt så svårt att acceptera.
Hoppas att du kan få hjälp och snart får ett mycket bra liv igen.

Jonas

Hej Nutshell



En viktig förutsättning för att må bra är att vi ger uttryck för våra känslor. Precis som det bara finns några grundfärger finns det bara en handfull grundkänslor. De som oftast nämns i sammanhanget är:

• fruktan
• sorg
• vrede
• glädje
• spänning

Dessa känslor klassificerar vi antingen som positiva eller negativa, men under ytan finns också hundratals mer subtila nyanser, såsom skuld, leda, nervositet eller missmod m.fl. Dessa är i själva verket olika kombinationer av våra grundkänslor eller reaktioner på någon av dem.

Genom att du inte ger uttryck för dina känslor finns det risk att du och dina partner kan få problem Vi vill jag göra som det lilla barnet gör, hålla händerna för ögonen och uppleva att hela världen försvinner. På samma sätt som barnet inbillar sig att känslorna inte finns där och att allt kommer bli bra av sig själv Du är inte ensam det är en vanlig strategi att vi försöker lösa problemet genom att ta bort känslorna. Vi tror lite naivt att om vi tar bort känslorna så kommer allt att lösa sig. Problemet är att om vi inte pratar om känslorna direkt, blir det mycket svårare för oss att lösa problemet eftersom känslorna kommer in i diskussionen ändå men på mindre konstruktiva sätt.
Att utelämna känslorna har ofta ett högt pris, men risken är också stor att när vi delar med oss av våra känslor, att vi kan bli sårade eller att vår partner tycker att vi skadar relationen.
Vad är det som händer när vår partner inte tar våra känslor på allvar genom att tala om något för oss som vi inte vill höra eller säger något tillbaka som sårar oss?

Hälsningar

Jonas Gåde


Du kan testa dig här för depression

DEPRESSION - TEST

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

nutshell

Ursäkta att svar har dröjt, jag har varit utan internet i veckan.

Jonas, tack för krediterna, jag ska följa ditt råd. Jag gjorde nyss testet du länkade till och fick en score på 21.

Jag och min sambo har tydligt glidit ifrån varandra sista året, sen om det har med det här att göra vet jag inte men problemen uppstod i samband med att pappa gjorde som han gjorde. Jag har sista tiden börjat fundera över att göra slut på vårat förhållande men tvekar av olika anledningar. Jag är hans första kärlek och han har alltid varit väldigt kär i mig och är nog fortfarande trots våra problem. Han kommer bli helt förkrossad om jag lämnar honom och jag känner mig hemsk som vill utsätta honom för det. Han är en mjuk och snäll kille med ganska dåligt självförtroende så det kan lätt knäcka honom befarar jag. Jag upplever det också som svårt att veta vad jag vill med honom iom att jag har så svårt att känna några känslor öht i dagsläget, positiva eller negativa. Så just nu avvaktar jag bara och så får vi se vad som händer....vad jag väntar på vet jag inte, bättre tider!?

Nadiya

Jag tycker inte att det verkar vara en god idé att vara ihop med honom för hans skull och inte för din egen. Du förtjänar att själv verkligen älska en annan människa och att leva i ett förhållande där han är din vän och du är hans flickvän tror inte jag kommer funka särskilt länge. Det är inte rätt mot dig helt enkelt. Visst skulle han bli ledsen och knäckt, det blir vi väl alla när vår älskade inte vill fortsätta ett förhållande, men det kommer att gå över.

Fråga dig själv om du vill leva i en kärleksrelation med en vän.

nutshell

Igår dog min farmor och jag är inte ledsen. Jag har försökt hela dagen idag med att frammana någon form av reaktion men det går inte och det ger mig nästan panik. Hur tar man sig ur det här?