camillabel

Jag kanner att jag suddas ut mer och mer. Det hela borjade ordentligt forra sommaren (2007). Kande att jag inte var mig sjalv bland folk, tom vissa av mina nara vanner. HAde distansforhallande da, och tankte att det var mycket pga pressen det hade pa mig. Kande mig ledsen oftare och drabbades ofta av studenr da jag inte kande mig som mig sjalv. Jag har alltid varit den sociala, trevliga tjejen som alltid skamtar. Folk omkring mig har alltid tyckt att jag ar vld rolig, social och jag har alltid haft vld latt att lara kanna nytt folk.

For ett par ar sedan hade jag en del problem med atstorningar. Nar jag tittar tillbaka nu, ser jag att jag alltid har sett valdigt bra ut. Under tonaren var jag lite chubby, innan jag vaxte till mig. Dock hade jag egentligen inte extrema komplex nar jag hade problem med vikten. Kanske tyckte jag att jag kunde ga ner nagra kilo till, men jag kande mig alltid attraktiv. Jag har aven alltid varit den som har fatt mycket uppmarksamhet fran killar, kompisar etc etc. Alltid varit den i ganget, jobbet kompiskrestsen som varit en av de mest attraktiva (och jag har vetat om det). Det ar detsamma nu ocksa, jag vet att jag ar vacker och jag far fortfarande hora det ofta. Det ar inte utsidan jag har daligt sjalvfortroende med, det ar insidan. Jag har tappat den roliga mannsikans jag var som alltid kunde anpassa sig till olika manniskor grupper etc och alltid passa in och vara rolig..
Iaf, jag tog mig ur dessa problem sjalv, och har inte haft problem med det efterat. Jag tanker ibland fortfarande pa att inte ata den chokladen osv.. Dock ater jag numera sunt och kanenr verkligen att jag tagit mig ur mina gamla monster.

LAngsamt borjade den har kanslan av tomhet dock krypa in. det har sedan forra sommaren bara blivit varre och varre, och nu kanner jag som att jag nastan inte kan prata med nagon. Kanner som att den gamla "jag" bara kommer fram lite da och da, men att jag oftast ar den dar lite tysta inte skamtsamma tjejen. Numera bor jag utomlands med min pojkvan (som inte ar fran sverige). Nu kanns det annu varre an innan, och jag ar ofta extremt ledsen fran time to time. NAgra dagar gar ad jag ar glad, men sen kommer deppheten tillbaka. det kanns nog tom varre pga att jag itne har min kompiskrets har och familj. Kanner inte som att jag kan lara kanna folk som jag alltid gjort forr i tiden. Om nagra dagar gar och jag kanner mig glad, sa blir jag nere igen nar det uppenbarar sig for mig att det ar som att mitt gamla vanliga "jag" ar instangd inombords, och bara kommer ut nagon gang ibland.
Vet inte vad jag ska gora langre. det gar ut over min pojkvan ibland. Jag oroar mig over att jag ska borja bli annorlunda med honom. Smabrak uppstar aven, och jag ar extra kanslig for grejer och bli latt upprord. DETTA AR INTE JAG. Pluggar har och det gar jatte bra, sa jag fungerar fortfarande i mitt daily life... Han ar den underbaraste pojkvan man kan ha och alla ser oss som de perfekta paret.
Har pratat lite med honom om hur jag kanner, men vill intedra in honom i det. Har dock inte mina basta vanner har som jag kan ta upp det med. Ar aven valdigt langt borta sa jag kan itne bara komma hem over en vecka eller ringa upp bara sadar. Kanns som de ar saa langt borta och pga att det ar sa svart att hora av sig, sa kanns det som att jag bli bortglomd darhemma. Detta ar ocksa sa korkat av mig att tanka, da jag tom har vanner som snart kommer over. Jag ar sa bra pa att ta at mig allt, och det kanns hela tiden som att folk egentligen inte tycler om mig. Jag analyserar ALLT!

Jag vet inte varfor detta har hant, och jag vet inte varfor det inte blir battre. Vill bara vara lycklig, och jag har inte anledning att inte vara det.. Vill inte forstora vad jag och minpojkvan har, men ibland kanns det som att han fortjanar battre..

Kan nagon ge mig rad tack!