Ursprungligen postat av Blueye

Även om du inte blev allvarligt skadad så är det ingen konstig reaktion att du fick flashbacks och mådde dåligt när du skulle börja övningsköra. Jag skulle nog ha reagerat på samma sätt, tror jag.

Jag var med om en krock i vintras. Jag hade bråttom till en föreläsning, och körde lite fortare än däcken klarade av i en kurva. Hjulen tappade greppet, och jag var tvungen att väja för att inte köra i diket, och då kom jag över på den andra körbanan. Framför mig hade jag en backe med skymd sikt, och jag har precis börjat få kontroll på bilen när jag ser en stor långtradare komma emot mig. Hela scenariot gick i slowmotion, och jag hann tänka att "dethär går inte, jag kommer att dö nu"... Ändå kunde jag bibehålla något slags lugn, och jag lyckades köra bilen så "bara" vänster backspegel rök. Långtradarchaffisen körde bara vidare, trots att jag stannade vid vägkanten...

Jag hade nog aldrig vågat sätta mig vid ratten igen, om jag inte varit tvungen att köra vidare direkt. Jag var halvvägs till skolan och halvvägs hem, och sträckan är ungefär 7 mil... Så jag hade inget annat val än att köra vidare, och fortsätta att köra varje dag eftersom vi hade föreläsningar och basgruppsmöten hela tiden. Jag kan fortfarande hajja till när jag möter långtradare, och jag var riktigt rädd de första veckorna... Sedan har det släppt mer och mer...

Så vad kan man lära av det här nu då? Jo, två grejer: För det första att man inte skall drabbas av hybris och köra som jag gjorde då, inte ens om man har bråttom till något väldigt viktigt. För det andra så är bästa sättet att komma över en chock eller en otäck händelse när det gäller bilkörning att fortsätta på en gång. Att så fort som möjligt komma igång igen, för då är risken mindre att man blir så skrämd att det hindrar en i körningen i fortsättningen! Och det tror jag gäller det mesta här i livet. Undviker man något för att man är rädd så stiger rädslan!

En annan sak jag funderat över, det är att man nog klarar mer än man tror i trafiken. Att återfå kontrollen över bilen så snabbt och undvika en allvarlig krock, det trodde jag inte att många bilförare skulle klara av. Jag hade inte haft körkort i så många år, och skulle inte kunna klassa mig själv som en väldigt erfaren förare - ändå fixade jag det där! Jag tror inte att jag är ensam om att fungera så. Händer något verkligt farligt så klarar man faktiskt av att hantera situationen oändligt mycket bättre än man själv tror! Så alla som är rädda för trafikolyckor när ni kör - tänk på det! Ni klarar långt mer än ni tror när det faktiskt krisar sig!!

Scars, jag är ledsen att även du har svårt för kritiska passagerare. Men som du ser är du inte ensam. Vi är säkert många som fungerar såhär! (Och jag gör så gott som alltid mer eller mindre klantiga parkeringar när jag har någon med mig!)

/Nanna

Ursprungligen postat av ReleaseMe

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver.
Jag kände mig tvingad att ta körkort. Familjen hade betalat.
Det blev mycket ångest för mig och försöka smita undan.
Men efter några år, när jag var 26 år så satte jag sista krutet
men med extrema påtryckningar från familjen och jag tog körkortet.

Det var aldrig så att jag inte ville ha körkort,
men det var för jobbigt för mig. Nu är jag glad att jag blev pushad
och är glad att jag fixade det.

Alla nervösa känslor bakom ratten med bilskolan och hemma spelar liksom ingen roll längre. Jag är ju här nu, med ett körkort.

Känner igen mig i så mkt du skriver. Jag ville helst bara köra med mamma.
Har under större delen i mitt liv varit lite rädd för trafiken.
Att bli påkörd, krocka, dö..
Nu är jag inte rädd när jag själv kör, men har fortfarand eångest när jag åker med nån annan och speciellt buss. Får jämt för mig att vi ska krocka med en stolpe eller en bil. Ska själv försöka få hjälp med detta.

Lycka till