Tjohejj

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, jag är en 15 årig kille som lider av grova (anser jag) osäkerheter... Jag har inte många nära vänner, men vill såklart gärna ha det. Jag har ett skönhetsideal som jag vill leva upp till, något jag vet att jag kan vara, det enda som står emellan är min jäkla självkänsla!!! Jag kan gå upp en morgon, titta mig i spegeln, och bara hata vad jag ser- nästa dag kan det vara tvärtom... Men det spelar ingen roll, för när jag är bland folk kan jag inte sluta tänka på hur jag är och hur andra ser mig! Jag skulle tro att jag började känna mig osäker i mitten av åttan, har nu börjat på nytt gymnasium och under hela sommarlovet såg jag det som en chans att börja om på nytt- vara den jag verkligen vill vara, men icke, redan efter en vecka märker jag att folk kollar lite snett på mig, även fast jag tycker vissa dagar har gått relativt bra.
Om läraren frågar en fråga t ex kan jag svara på ett bra sätt, utan att rösten darrar eller så, men om jag är med mina nya klasskamrater har jag väldigt svårt att få ut de rätta orden...
Jag ser mig själv inte som någon tystlåten person, men det känns som att "krafter" som jag inte har kontroll över gör mig till en tystlåten person, som sagt har jag inga problem att våga räcka upp handen i klassen och svara på en fråga, men när jag pratar med jämngamla människor så blir det problem.
Och jag märker att folk märker att jag verkar lite konstig, och då känner man ju sig bara ännu mer osäker!!!

Allt jag vill är bara att kunna leva mitt liv som JAG vill leva det, vara den JAG vill vara, utan att behöva anstränga mig som en galning-ännu värre är att även när jag anstränger mig som en galning för att vara som jag vill vara, funkar det ändå inte!

T o m när jag är med min familj kan jag ibland känna mig osäker, hur fan kan det vara så? Det är ju min familj!

Jag skulle inget hellre just nu än att bara överkomma mina osökerheter, jag accepterar att jag inte ser så jättebra ut, men jag vägrar acceptera att vara osocial! När jag var yngre, innan jag började känna mig osäker, var jag väldigt social och jag gjorde det JAG ville, så jag vet att jag har det i mig, jag måste bara ha lite (mycket?) hjälp på traven...

Och en sak till, folk i min nya skola har redan börjat kolla snett på mig- även om jag överkommer mina osäkerheter, kommer de någonsin kunna acceptera mig utan att bli kallad "wanna-be"?

Skulle vara så tacksam om jag kunde få lite hjälp, av experter och andra användare som kanske känner ungefär likadant?

Fisken

Hej,
jag svarar senare.
Även om du är mycket yngre än vad jag är så känner jag igen mig...
/Fisken

__________________
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det är nog mitt sätt att tänka som allt blir fel.
(ADD/Asperger är min tanke?)
Jag har skapat min hjärna till att det är något fel på mig.
fel fel fel är mina tankar. Och så blir det också i huvudet och även i en handling av rädsla av att andra människor tror det är fel på mig.

Kanske är det bara en inbillning?
Eller är det sant att det är så jag känner?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

musikfreaknr1

Hej. Jag kan känna igen mig lite i vad du skriver. Jag har också börjat gymnasiet nu och känner mig fortfarande lite osäker i den nya klassen. Men det är trots allt en väldigt trevlig klass och det finns egentligen inget större skäl till att jag känner mig blyg. Jag var väldigt tyst hela högstadiet och jag tror att folk ibland undrade vad det var med mig. Men jag har försökt att ändra på det nu, det kanske inte går så snabbt, men det går framåt. Mitt tips till dig är att kanske prata lite med andra som också är blyga i klassen, det är förmodligen fler än du som inte snackar ständigt, även om det känns så. Försök bara att öppna upp dig lite mer och låt de i klassen märka att du finns där och är helt normal.

Lycka till!!!