Luzy

Jag är 20 år, och misstänker att jag skulle kunna ha nånting liknade social fobi/social ångest. Tidigare har jag även haft andra problem, jag hade ätstörningar i gymnasiet, och när jag på egen hand (men med stöd från min fd pojkväns familj) försökte ta mig ur dem, blev min värld ganska kaotisk. Innan hade jag många projekt för mig på fritiden, jag var ledare för en ungdomsgrupp, och uppträdde ofta med dans och teater. Idag sitter jag mest å ser på tv på kvällarna, träffar inte mycket folk.

Jag gick nyligen med i Röda Korsets "förstahjälpengrupp" på min ort, för att det intresserar mig och jag behöver nånting att göra. Hittills har jag bara hunnit träffa andra "Röda Korsare" genom utbildningen och när jag var ute sista april, och jag är förvånad över hur trevliga de är, samtidigt som jag är rädd för att göra/vara fel på något vis så att de ska börja hata mig.
En viktig del när man är ute på uppdrag är just bemötande, man måste kunna prata med den skadade, och där är mitt problem. Situationer jag är säkrare i, på vad jag ska göra, säga etc., fungerar bättre, men ändå önskar jag att jag kunde göra lika bra ifrån mig som mina kurskamrater och ledare.

Jag vet inte hur jag ser ut i andras ögon, men jag tror inte det finns en själ som skulle kommit på att jag har såna problem jag har. Jag försöker göra allting så "normalt" det går, jag har ett jobb, jobbarkamrater som verkar tycka jag är ok. Det syns nog inte hur mycket jag anstränger mig, och jag brukar jaga på mig själv att "Det är väl bara å göra. Va inte så mesig!" men det funkar inte. Jag vill att det ska vara enkelt! Och jag skäms väldigt mycket över att jag tycker det är så svårt.

Taniya Lundström

Hej!
Det är absolut ingenting att skämmas för, att man har det svårt. Det är starkt av dig, att du bestämde dig, för att skriva hit. Välkommen. Om du skulle göra fel på arbetet, så kommer de inte att hata dig. Du skall vara stolt över dig själv att du har hittat någonting, som du är intresserad av att arbeta med. De flesta arbetar inte med det, som de egentligen vill göra. Har det inträffat någonting, som gör att du sitter hemma på kvällarna? Jag blir orolig för dig. Du är välkommen att kontakta mig, när du vill.

Ta hand om dig!
Taniya

Luzy

Nej, jag tror inte det. Det har bara blivit så. Jag har inte så mycket att göra på fritiden längre, sen jag slutade med dans och teater. Jag längtar efter att börja, men jag är rädd jag hamnar lite fel. Det finns inga grupper för teater, dans eller gymnastik i min ålder, och jag är inte särskilt duktig.

Så snubblade jag in i Röda Korset, och jag trivs med de människor jag träffat hittills. Jag vågar inte riktigt tro på det. Kanske har jag haft en del otur tidigare, för de flesta människor jag litat på har på något vis svikit. Jag har aldrig haft särskilt många vänner, och många av de jag haft har visat sig vara fel. Hur kan jag veta att eventuella nya vänner inte är likadana? Det känns så hopplöst.

Taniya Lundström

Hej igen!
Tyvärr kan man inte veta när man inleder en kompis relation, om de är dåligt sällskap eller inte. Men det brukar visa sig, ganska tidigt. Det gäller givetvis alla våra relationer till människor. Tråkigt att du slutade med dansen & teatern. Skulle du inte kunna titta efter information på nätet, angående teater eller dansgrupper? Viktigt att man har fritidsintressen, också. Så att man inte bara arbetar eller blir sittande hemma. Vad kul att du trivs med ditt arbete på Röda Korset. På vilket sätt har dina tidigare kompis relationer, visat sig vara fel för dig?

Ta hand om dig!
Taniya

Luzy

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag kom nyinflyttad i sjätte klass, och först verkade alla vara rätt trevliga. Men jag måste ha gjort något fel, för de ändrade sig med tiden, och lämnade mig utanför. Tjejerna i klassen började skicka lappar, säga hur jag skulle klä mig och vem jag skulle vara med, men jag följde inte deras råd. Om jag gick med dem och åt, gick de iväg utan att bry sig om mig alls, och ibland bytte de bord när jag kom och satte mig med dem. Jag hittade folk jag kunde vara med i parallellklassen, men de verkade bara vilja vara med mig ifall det inte fanns någon intressantare att vara med. Kanske begär jag för mycket. I gymnasiet var jag mest bara nervös, och osäker och vågade aldrig kom särskilt nära mina klasskamrater, så jag var ganska ensam då också. Genom att jag var elevskyddsombud lärde jag känna en tjej, som verkade trevlig, men för några månader sen kom jag på henne med att snacka skit om mig - och henne har jag "känt" i tre år!
Jag vet inte, kanske är jag fel ute, kanske jag borde nöja mig med att vara "reservkompis", och att jag är värld att prata om alls? Kanske finns det någon oskriven lag jag inte vet om att jag inte är värd bättre... :/

psykfallet

nej, nejnej, känner igen mig så väl i att vara "reserv" kompis, men grejen är att et finns folk där ute på stan, på arbetet, på gymmet, på parkbänkar.. som FAKTISKT är riktiga vänner, som BRYR sig om dig, för den du är. det spelar ingen roll hur mycket du än arbetar med att vara "rätt" å så, det spelar ingen roll, för oss här ute, det är du som märker, tro mig been there, done that!
det enda som lönar sig i längden är att vara den du är!
sen om du förändras under årens gång, ja jag är 25 å förändras fortfarande...
kramar om

Taniya Lundström

Hej!
Det är fruktansvärt grymt gjort av dina klasskompisar, att de snackade skit bakom ryggen på dig. Förstår att det inte kan ha varit lätt, att komma till en ny klass, där man inte känner någon. Man är ju i en ganska utsatt, position då. Reagerade inte dina Lärare, på dina klasskompisars uppförande? Tjejer & barn kan verkligen vara grymma, emot varandra. Du begär inte alls för mycket, av någon. Respekt & ärlighet är det minsta man kan begära, av sina medmänniskor. Du skall inte alls nöja dig, med att vara någon reservkompis. Du är värd mycket bättre. Om de inte vill umgås med dig, så är det deras förlust. Du verkar inte alls ha gjort någonting fel. Kul att du trivs på ditt arbete.

Ta hand om dig!
Taniya

Luzy

Nej, inte först. Jag vet inte ifall de inte märkte nånting eller inte orkade bry sig. Min klass var rätt stökig innan jag kom så mycket tid gick åt till att reda ut slagsmål som varit på rasten och så. När vi började högstadiet i sjuan vet jag bara min kemi/biologilärare som märkte något alls. Hon brukade fråga mig hur jag trivdes i klassen (på skala ett till tio) och försökte få mig att sträcka på mig och inte titta ner i backen hela tiden. Sen efter att jag av misstag slagit sönder ett glas på en kemilektion och mina klasskamrater retats över det så att jag i lektionens slut sprang gråtande därifrån (rakt in i min lärare), fick mitt familjehem reda på att allt inte var "bra" i skolan.
Efter att detta tagits upp på ett utvecklingssamtal, började jag berätta för min mentor vad som hände och hon försökte nån gång reda ut, mellan mig och en kille i klassen som kallat mig något fult, och hon pratade med tjejerna i klassen, men det hände inte mycket, och jag kände mig mest fånig om jag skulle berätta allt min klass gjorde mot mig så jag slutade.
Jag vet inte hur annorlunda jag egentligen var, mina familjehem har alltid varit inne på at jag skulle ha något handikap, typ Asperger, men det har aldrig blivit någon sådan diagnos satt. Ändå, får jag intrycket (från hur jag upplevde det då, och av saker som står skrivet i mina journaler från soc) att de vuxna faktiskt tyckte att det var ok, försvarbart, att mina klasskamrater skrattade bakom min rygg och retades för att jag var "annorlunda".

Taniya Lundström

Hej!
Ibland kan det bli värre, när en Lärare/Mentor skall försöka att reda ut problemen, med klasskompisarna. Ingen tycker ju om folk som skvallrar. Det är absolut inte försvarbart att de skrattade bakom ryggen, på dig. Vem är det som bestämmer vad som är normalt? Tragiskt att dina Lärare ansåg sig ha den rätten, att avgöra detta.

Ta hand om dig!
Taniya

psykfallet

tycker dina klasskompisar gjorde fel, kansek även dina lärare tog tag i saken, på fel sätt.. även om de säkert menade väl.. (själv mobboffer.. å tror iaf att mina lärare menade väl..) hmm, har du själv kollat upp typ aspberger? å då sett att du kanske lider av det? är det något du själv anser att du bör kolla upp, tror dig ha??
ta hand om dig!!
kramar om