Instinct

Hej!

Är en (straight) kille på 29 år med ett ganska stort problem; Jag har aldrig haft ett förhållande, och känner mig nu efter alla år av ensamhet inte längre ens kapabel till det.

"Ja, men det är ju skitenkelt att få förhållade och att vara i ett" tänker nog många, men så är det alltså inte för mig. Det låter säkert som något hjärnspöke eller i bästa fall som en "självuppfyllande profetia" (hatar det uttrycket), men om du frågar mig så väcker jag helt enkelt något hos gemene kvinna som får dem att inte vilja vara med mig. Vet inte vad, trots att jag gett det en hel del fundering genom åren. Samtidigt gräver jag inte ned mig för det särskilt mycket, utan det är som det är. Alla kan inte vara lyckliga och få den man älskar eller få känna närhet. Det är en matematisk omöjlighet att alla ska få vara lyckliga.

Men även om hjärnan sedan flera år tillbaka accepterat ensamheten, så har inte hjärtat gjort detsamma. Närhet och bekräftelse är ju grundläggande mänskliga drivmedel, och jag är väl ärligt talat inte i det bästa av mentala skick efter att ha förvägrats kramar, sex och snälla ord under en hel livstid. Fortfarande så vill jag ju träffa den rätta.

Men om jag nu på något mirakulöst sätt skulle finna Henne med stort H imorgon (och ha en klubba och en säck med mig så jag öht kan få med henne hem), så är chanserna små att jag skulle kunna hantera en relation i och med mina demoner. Vad jag säger är, att även om det omöjliga sker att den rätta dyker upp och vill ha mig på alla sätt, så skulle jag inte kunna sköta det förhållandet lika lite som en treåring kan köra bil.
För jag har som sagt varit ensam i hela mitt liv. Ensamhet är allt jag kan. Hade jag fått tjej tidigare, så hade det nog varit annorlunda, men nu anser jag mig vara för gammal och för fucked up för att kunna fungera i ett förhållande.
Mitt inre bagage är alltför omfattande för att gå in på, men i snabba drag så tar jag en drös mediciner för att inte få Mijailovic-tendenser, träffat en drös specialistläkare genom åren och fått lite roliga diagnoser som ADHD och Borderline för ett år sedan respektive en vecka sedan

Så. Vad anser ni som läser detta spontant? Det jag undrar är, bör jag fullt ut lägga ner drömmen om den rätta, och istället satsa på mitt eremitliv som jag tvingats leva i 29 år. Genom att fokusera på det så kan jag ju få en hyfsad vardag, och slipper drömmen om en tjej, som kanske ändå inte kommer uppfyllas.

Vet att många säkert gärna vill se lyckliga slut och vill råda mig att inte ge upp, men försök att åtminstone överväga fördelarna för mig med att vända ryggen åt kärleken.

Om någon ändå tycker jag ska fortsätta hoppas och eftersträva en relation, vart tusan träffar man tjejer idag? VETTIGA tjejer vill säga. Såna som är trygga, roliga, ärliga, söta, kan få en att må bra. Tips på kurser, typ som yoga, fast utan ansträning

Dags för medicinen. Tack på förhand alla.

/Marcus

Kika in på min sida - Jag gör mina egna ekologiska möbler!
Rum 237

Mikael G

Hej,

Det är inte lätt att inleda förhållanden när man har "psykiska problem" som gör att man inte riktigt passar in i samhällets ideal och normer.

Men att därför lägga ner alla planer på att någonsin träffa någon, är ett i mitt tycke drastiskt drag.

Du är 29. Inte 75. Det finns fortfarande tid för dig att utvecklas och kunna fungera i ett förhållande. Exakt vad ditt problem när det gäller kvinnor är, framkommer inte riktigt i det du skriver. Finns gör de, med all säkerhet.

Är ingen intresserad av att träffa dig?
Undviker du att träffa kvinnor?
Uppstår problem när du väl träffar kvinnor?

Fördelar med att vända ryggen åt kärleken... Hmm, ja, jag har aldrig varit någon romantiker, så mitt tips baserar sig snarare på egna erfarenheter än ideal om kärlek och romantik... Och den erfarenheter är att man fortfarande kan utvecklas. Ganska rejält dessutom.

Du behöver inte ha ett ideal om den ultimata kärleken, men du behöver inte heller flytta ut i en grotta och leva eremitlivet.

Tjejer träffar man överallt. Träffa kompatibla tjejer (för det är trots allt så, att man inte kan få vemsomhelst..) gör man främst på fritidsaktiviteter (där liknande personligheter ofta möts) osv. Forum på internet, om problem och specifika (och lite udda) intressen har också blivit ett populärt ställe att träffa kompatibla partners.

När jag var 20 funderade jag som du på att bli eremit (eller rättare sagt, buddhistmunk). Idag förstår jag att det var ångesten som pratade och jag är glad att jag inte lyssnade på den.

Mvh

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Instinct

Hej!

Mina issues med kvinnor är väl att jag inte tar vadsomhelst. Många skulle kalla mina krav höga, men själv tycker jag inte det. Det rör sig inte om utseende så mycket som attityd och intelligens. Det rfinns ju ett uttryck som tjejer gärna använder om killar; "Alla de bra är antingen upptagna eller bög". Jag känner att alla bra tjejer antingen är upptagna eller vet att hålla sig borta från mig. Lyckas aldrig komma i kontakt med de tjejer jag tycker verkar intressanta. De vill bara vara vänner, eller inte umgås alls.

Känner att många tjejer är opålitliga, falska, tröga. Så kan ju många killar tycka, och så kan många tjejer tycka om killar, men jag känner detta nog mer än de flesta. Varje gång jag inleder en kontakt så får jag vatten på min kvarn. Jag vill inget hellre än att bli motbevisad, och jag tror att det finns bra tjejer, men de lyser med sin frånvaro. Vet att det låter som jag dömer alla på förhand men så är det inte. Jag har bara garden uppe och allt som oftast så infriar tjejen mina värsta farhågor.

Så idag så har jag kastat in handduken. Har tagit för många smällar för att orka gå ut i ringen igen. Tycker inte synd om mig, känns bara som det är destruktivt att utsätta sig för förnedring och emotionell skit från en tjej när man kan dricka cola och skapa konst i hemmet med sin katt.

Ett annat av mina issues är jag är extremt åldersfixerad, dels vid min egen, dels vid min partner. Känns som att mitt liv slutade för 10 år sen. Känner döden lika nära mig som en 75-åring, även om jag förstås vet att den inte kommer komma än på 40-50 år. Har hela tiden klockan i bakhuvudet, och sätter en enorm press på mig att hinna med så mycket. Mår skit över att åldras.

Och jag får ångest av att se mina medmänniskor åldras. Ett tag sökte jag mig därför till unga tjejer hellre än i min egen ålder. Till slut upptäckte jag att det inte funkade då mognaden skiljde sig med ljusår. Även om tanken på en 20-årig flickvän är fin så är jag nog för smart för en sådan relation. Då gillar jag betydligt mer 30+ tjejers inställning till livet, men då får jag kompromissa på min åldersnoja.

Stuck

Jag tror att det är så otacksamt att vara klok och ha lite mer IQ än andra att folk inte bejakar den sidan hos sig själva längre.

Det är ju trots allt så att tjejer och killar hela tiden matas med en ständig hets i att vara snyggast. Och enligt dagens mentalitet så kommer man ju ganska långt i att se ut som en dröm.

Någon som har försökt att vara smart på 300 kalorier om dagen?
Eller försökt ha en intelligent diskussion med två stycken silikonbröst som stjäl showen?

Äsch nu pratar jag bara massa jibborish.

Hade en poäng, och den var att intelligens håller på att dö ut snabbare än någon gammal religion. Tråkigt, för jag älskar smarta människor.
Dom är oftast kvicka och roliga och oerhört intressanta.

Sorry darling, intelligens är underprioriterat i dagens samhälle.
Hoppas du hittar en dundertjej som överbevisar både din och min skeptiska,misantropi =)

Kram // Stuck

storbrorsan

rent spontant så tänker jag att du kan lägga ut en kontakt annons här på terapisnack och om du har dåligt självförtroende så försök att bygga upp det så går det nog lättare att träffa en kvinna.

Instinct

Ja, jag håller med. Det känns som att ju längre ner i åldrarna man går desto mer försvinner IQ:n. Kanske mognar de till sig, men det är ändå ett mörkt moln.

Jag säger inte att jag är supersmart nu, jag gillar bara att kunna ha lite substans
i samtal och medmänniskor. Tyvärr är jag själv lite ytlig, så jag gör mig väl skyldig till dubbelmoral nu.

Instinct

Storbrorsan: Fast jag är inte så säker på att jag VILL. Jag har en speciell smak på tjejer, och få passar min smak. Och om jag hittar dem som jag vill ha så sårar de mig eller vill inte vara med mig. Därför lever jag hellre ensam.

Stuck

Hehe, dubbelmoral!
Då tycker jag att du ska kolla in din andra tråd som jag nyss skrev i så ska du få smaka på dubbelmoral tills du spyr.

Men jag tror inte att det är åldersrelaterat. Snarare att man är nog lite naivare och öppnare med att vara IQ befriad när man är ung.
Men jag känner nästan fler personer som är av den äldre generationen som jag minsan inte skulle vilja ha som förebilder. För när du är äldre så är dom flesta sakerna så hårt inpräntade i dig att det är svårare att släppa dom än om du vore rookie=)

Kram //Stuck

Instinct

Mikael G:

Jo, en annan sak är att jag släpper en tjej direkt om jag får veta att

* hon har kille
* har barn

Jag har alltså skitsvårt för att bara vara vän med tjejer. Det kan ha att göra med att jag i hela mitt liv varit tjejers slaskhink. Prata-ut-killen, som man aldrig är intim med. Typ som att man duger att ta deras problem, men inte god nog att vara ihop med. Jag blir uttråkad och frustrerad över tanken på att vara kompis med en tjej medan någon annan är ihop med henne.

Antar att det får räknas som ett av mina problem dock...

storbrorsan

du säger att du hela livet vart tjejers prata ut kille/slaskhink.
det låter som du är för snäll helt enkelt jag menar det är skillnad
på att vara snäll och vara för snäll.fråga vilken tjej som helst det finns ingen som tycker att det är attraktivt med en kille som är för snäll.
ett tips läs Spelet av Neil Strauss jag har läst den och jag tycker den är
rätt bra faktiskt.

MVH