Stadig

Långt ifrån alla som har stor koll på sina problem och begränsningar, så betyder en hel del att du kan se flera av dom .

Sen om du tycker/känner att du har "fastnat" (som du beskrev, inte vet hur du ska "lösa" sakerna som du är medveten om), så tror jag att någon form av terapeut skulle kunna hjälpa dig lyfta fram lösningar och "verktyg" som passar just dig.

Inte nödvändigtsvis någon form av "super-terapeut". Kuratorer, präster, personalchefer, lärare-pedagoger... ja där kan man nog hitta en hel del lämpligt folk. Om du inte är sugen på en psyko-terapeut (elller liknade) då .

Jonas Fröberg

"De flesta dansare (tjejer och killar) har full förståelse för att en nybörjare inte är en stjärna och antagligen känner sig både bortkommen och vilsen på ett dansställe.

En kollega (tjej) beklagade sig för några år sedan för mig, på killar som på just sådana här tillställningar försökte flirta på rejält, när hon bara var där för dansen och tjusningen med den.

Hon föredrog killar som var mer eller minde tysta och som i alla fall försökte dansa (trots att dom inte var så bra), framför skickliga danskillar som var "på". "

Stadig - användbara tankevändningar tycker jag. En realistisk förväntning på vad folk tycker och en realistisk förväntning om att många inte tycker om för pushiga personer utan vill dansa och ha kul i första hand.

Många gånger behöver vi just realistiska förväntningar, när vi har byggt upp en för hård eller orealistisk press på oss själva.

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Davikar

Mmm... Jag har nog egentligen haft ganska svårt för det här med realistiska förväntningar. Man har inte varit ute så mycket i samhället och börjar få för sig att saker är mycket värre än vad dom egentligen är.
Jag har länge antagit att folk går ut för att dansa just för att kunna stöta på det motsatta könet. Men det är alltså inte en så vanlig orsak som jag trott. Jag har bara haft lite svårt att se det som något annat just pga att det känns så intimt just för mig.

Men det är just det. När jag umgås med den här tjejen på jobbet känns det så mycket mer för mig. Men det är ju egentligen en helt vanlig sak för henne, hon är social och trevlig. Men i och med att jag egentligen inte är så van att umgås med tjejer så känns det som om det är mycket mer än så för mig. Jag tror jag överanalyserar ganska mycket vilket gör att jag kan tolka dom fel ibland.
Det här gör nog att det sociala spelet känns lite jobbigt då jag aldrig kan slappna av riktigt. Man känner sig nervös, hämmad, osäker på vad hon egentligen tycker och osäker på hur jag ska bete mig.
Det blir också samma känslor när det gäller dans. Men jag oroar mig inte så mycket längre inför dansen på den här personal festen, men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att prova sällskapsdansa själv.

whodunit

Det är säkert bra att ta sig ut mer och öva av allehanda relationer och även mindre krävande situationer. Har också märkt att jag överanalyserar och fastnar i det kanska ofta. Men att det går att bryta mönstret om man ger sig ut i samhället.

Och om man tar det hela som en övning blir det inte heller blodigt allvar. Utan det känns mer som att man kan slappna av och det är mindre märkvärdigt om det blir fel.

Ofta hör jag också om jag börjar prata med någon att denna någon har också frågor och synpunkter om kanske just det jag har tänkt på. Om något vardagligt och så trivialt som tex priser eller blommor på stan osv.

Man ska inte göra det för svårt för sig heller. Inte tänka att alla andra går omkring med fina höga filosofiska tankar utan lita sig på att vi är kanska lika i längden.

Ungf så att alla skulle säkert uppskatta om någon skulle komma framt till en och börja prata. Hur ofta gör man det förresten? Att man bara tänker att oj det skulle vara kul om någon skulle säga ett ord eller fråga nåt. Men inte gör något själv? Jag försöker gör så varje gång jag är ute på stan. Prata med vem som helst om vad som helst.

Då blir man också mer van att prata med det motsatta könet. Man avdramatiserar det hela.

Davikar

Mmm... Men det blir nog ändå ganska mycket "övning" för mig nu. Ibland går det nästan bra faktiskt (får jag för mig i alla fall). Men det känns så jobbigt när det blir tyst. Jag börjar få för mig att det inte går bra alls då. Jag känner mig extra ointressant och tråkig då. Jag har egentligen sällan nåt riktigt vettigt att säga, och då blir det ganska svårt att få en annan människa intresserad.
Man ser ju hur bra alla andra fungerar med henne, jag vill kunna vara intressant och rolig jag också...

whodunit

Men om alla andra är intressanta och roliga är det inte speciellt kul i längden. Det måste finnas någon som bryter mönstret, någon i en annan färg. Det är då de här samspelet blir bra

Det är ju jättebra att du är inte lika alla andra. Då måste ju hon lägga märke till dig. Och jag tycker att det är nästan det värsta om en kille låter hela tiden. Så man hinner inte ens tänka en tanke själv, eller få med ett ord.

Om du vill vara intressant på ditt sätt ska du tänka på vad du kan? Och sen fråga henne vad hon kan? Ungf så att man ger och tar.

Davikar

Jag har funderat lite mer om den här tjejen. Jag är ganska säker fortfarande att hon inte är intresserad på det sättet, men idag när jag berättade att jag känner mig rätt så ensam när jag är hemma så föreslog hon att jag kanske skulle kunna komma över någon gång och hälsa på henne och hennes kompis (hos hennes kompis, dom umgås rätt så mycket). Jag vet inte riktigt om hon säger det för att hon tyckte synd om mig och ville vara vänlig, eller vad...
Jag känner samtidigt att pga att jag gillar henne så pass mycket så blir det svårt för mig om jag hamnar i kompis facket...

Jag har funderat lite på om jag kanske skulle säga till hennes kompis att att jag gillar den här tjejen, och fråga lite om vad hon tror. Eller jag vet inte... Det kanske är bättre att ingen annan vet, det kan bli så konstigt annars. Och jag kanske ändå kommer över den här tjejen tillslut, jag är ju ändå rätt så van vid obesvarade känslor.

Och föresten, det jag skriver här nu passar nog egentligen mer in bland relationer och kärleksbekymmer. Ska jag skapa en ny tråd där, eller?

Jardina

Varför kan du bara inte tro på att hon tycker att du är en trevlig prick som vore kul att få besöka av bara.

Börjar ni umgås som kompisar lär ni väl märka om ni är intresserade av varandra och om du verkligen tycker om henne när du lär känna henne mer väl, och inte enbart attraktion. (hm svårt att förklara vad jag menar, men ibland så är det ju som så att när man lär känna någon mer ordentligt så märker man att man inte är så intresserad som man tror man var och har man bara varit vänner fram tills dess, så slipper man bli sårad på samma sätt som om man lyckats ha en kort kärleksrelation fram tills dess, men jag kanske bara virrar nonsens nu...)

Hur som helst så tycker jag inte du ska gå via hennes kompis, det verkar så "fjortis"aktigt.

__________________
Life is like a rollercoaster, sometimes up and sometimes down

Jonas Fröberg

Hej!
Att bli vän är väl jättebra? Du har ju fått en inbjudan - grattis!

Många relationer jag vet har börjat i vänskap. Ibland kan det vara en trygg grund att stå på i en relation.

Kanske är det realistiskt att du får växa i självkänsla när det gäller detta, innan det klaffar till 100%?

Vad skulle det göra om ni skulle bli vänner? Det kan ändå vara en positiv kick på det social planet, ett två tre steg framåt.

Du är välkommen att skriva här. Blyghet, dans, att våga ta kontakt är ju väldigt relaterat till social fobi-ämnet.

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Davikar

Ja, det är ganska sant det ni skriver. Jag har tyvärr en tendens att falla för någon en aning för fort.
Vi pratar ganska mycket och umgås på jobbet. Ibland känns det som att det kanske finns något mer, och ibland säger hon vissa saker som jag ser som ett tecken på att hon troligtvis inte är intresserad. Hon har t.ex. flera manliga vänner som hon trivs väldigt bra med. Och hon säger att bara för att man skrattar och har roligt tillsammans betyder det ju inte att man behöver vara kära i varandra. Det är nog ändå bara det vi har, vi skrattar och har roligt, men det nog inte mer än det för henne.
Det svänger upp och ner hela tiden för mig... Det är tyvärr ganska svårt att hålla känslorna i schack när jag börjar hoppas igen.

Men det bästa jag kan göra är nog att bara hålla ut och försöka tänka på henne mer som en bra vän. Jag tror nog jag skulle kunna acceptera att bara bli kompis med henne, om det är allt jag kan få. Men vem vet, en vacker dag kanske hon ändrar sig.