Philip4

Hej!
Efter lite letande på nätet så har jag kommit fram till att jag med största sannolikhet har haft nån form av socail fobi sedan jag var runt 10-13 år.
Lite lustigt hur jag började fundera på om jag hade detta men det kan man ta nån annan gång.

Jag är då 20 år nu och har pluggat klart, skoltiden var ett rent helvete som ni kanske förstår. Nu står jag inför att välja, jobba eller plugga vidare?
Men tack vare att jag mår så dåligt så vet jag att jag just nu inte skulle kunna plugga vidare även om jag vill och mitt arbetssökande drabbas också p.g.a. att jag fasar för de här intervjuerna.

Nu har jag bestämt mig för att söka hjälp men vart ska jag vända mig först? Vårdcentralen/läkare? Eller bör jag kontakta någon terapeut? Och vet någon vad det är för priser vi pratar om när det gäller terapi?

Tacksam för svar!
Philip

Jonas Fröberg

Läs mer om social fobi och behandling på:
http://www.comunicera.se/text/fragor_socialfobi

Vad skrämmer mest inför intervjuerna?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Philip4

Nja vet inte vad det är som "skrämmer" mig riktigt och intervjuerna var ett exempel då, finns andra saker som är värre för mig personligen. Men i grund och botten har jag kommit fram till att jag mår som sämst när jag är i centrum av allt, när jag får uppmärksamhet osv.

Kan vara allt från att bli firad (fylla år etc), redovisa något inför grupp klass, göra bort mig (t.ex. tappa ett glas som går sönder i en knökfull matsal).

Och känslan jag har när jag ska bort på något är att det knyter sig kraftigt i magen, kan ha kraftig magknip, härtat pumpar på som om jag har sprungit milen på under 30 minuter. Och sedan har jag det jag fasar mest över, att jag rodnar. Gillar inte ens att prata om det.

Jag har alltid fått höra att jag är en lugn och social människa. Låt mig då ta ett exempel i skolan: Jag räckte aldrig upp handen i skolan, sa nästan inget på lektionerna. Men sedan när vi hade idrott och slöjd (praktiska) saker då kan jag vara hur framåt som helst, och vad jag har kommit fram till är att det är för att jag inte är i "strålkastarn" lika kraftigt.

Tack för svaret, känns bra att någon läser det iallafall

EDIT: Bara en liten fråga, hur kommer det sig att man blir drabbad av "social fobi/ångest"? Kan det vara uppväxten? Genetiskt? Eller är det bara slumpmässigt?

Jonas Fröberg

KBT är att rekommendera. Forskningen visar att det är effektiv behandling och går ofta snabbt.

Vad ser du framför dig ska hända, om du hamnar i centrum?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Philip4

Okej, det är tre behandlingar jag läst om eller hört talas om. KBT/Medicin/titthåls-operation. Fått lite mixade känslor för allt, men det som "skrämmer" mig mest med KBT är kanske att jag måste "möta" min rädsla genom att utsätta mig för det och jag kan bara tänka mig att jag kommer att må sämre, men ja, jag är ju inte experten precis.

Vad jag ser framför mig ska hända? Svårt att specificera men det känns som att jag tappar kontrollen om det är många människor omkring mig. jag kan hantera att prata med en eller två personer men inte om det är 15 och jag har all uppmärksamhet.
Vet inte om det är för att jag har lättare för att "dölja" mina känslor mot färre människor eller om det är något annat. Rätt ny till det här, har alltid
trott att jag bara varit extremt blyg i vissa situationer.

Jonas Fröberg

Vad skulle hända om du tappade kontrollen?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Philip4

Jag känner att jag skulle bli osäker på situationen och då kan jag inte kontrollera mina känslor som jag har lärt mig att dölja ordentligt.

Ett annat exempel: Dom flesta säger att "det värsta som kan hända är att dom säger nej" och detta är i många situationer i livet. T.ex Man ska ringa en kompis, Man söker ett jobb, Man söker kontakt med motsatt kön osv...

Grejen är att det är inte bara ett "nej" för mig, det är så mycket värre. Rädd för att bli "rejected" som det heter på engelska för då känns det att jag inte riktigt duger till.

Mikael G

För att svara på dina frågor:

Det är vanligast att man först vänder sig till sin vårdcentral. Kunskapen är idag ganska god om social ångest, men vårdcentralen kan endast skicka remisser till psykologer och terapeuter som brukar ta 6 månader till två år. I nödsituationer (typ, planerande av självmord) kan man få remiss inom ett par/tre veckor till öppenpsyk. Man kan också själv vända sig till öppenpsyk direkt. Den behandling man kan få på vårdcentralen är i stort sett bara medicin i form av SSRI eller ångestdämpande om problematiken är allvarlig. Tar man medicin, tycker jag att man bör ha en behandlingsplan.

Privata terapeuter finns det gott om, med varierande utbildning (dvs kvalite). Priserna ligger på mellan 200 till 1000 kronor i timmen, oftast beroende på terapeutens utbildning. Ett vanligt pris är 500 kronor i timmen. Forskning visar att terapins inriktning spelar mindre roll, medan alliansen mellan klient och terapeut spelar större roll, dvs att det känns bra att gå till terapeuten.

Jag tycker du ska göra allt du är förmögen till när det gäller att söka hjälp! Du är i en ålder då man går från skolungdom till att bli självständig vuxen, och det steget är ganska viktigt.


Att man drabbas beror på många faktorer: biologiska (gener), miljö (uppfostran) och psykologiska (kognitiv "förmåga"). Vad som dominerar din problematik är omöjligt att svara på såhär.

För mig var det en situation som var den utlösande faktorn (jag svimmade och blev rädd för att svimma bland folk), men efteråt förstår jag att jag varit benägen för ångestfroblematik i min barndom också.


Du MÅSTE konfrontera din problematik, vilken behandling du än väljer. Titthålsoperation är extremt ovanligt och förmodligen inget alternativ för dig. Medicin i kombination med terapi är det som ger mest effekt, om inte terapin är intensiv.


Hoppas infon gav nåt Fråga mer om du vill.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.