enja

Hej

Jag har ett jättestort problem som jag inte vet om någon identiskt delar med mig... Jag har social fobi, men inte i de avseenden som de flesta ser social fobi... Jag är oftast inte rädd i första kontakten med ngn. Problemet kommer då jag träffat personen att antal gånger, då en ev kontakt skall fördjupas. Då får jag social ångest. Det kan bli så jobbigt att jag helt plötsligt inte kan se personen i ögonen igen, ex om jag går på stan och ser personen ifråga, men väljer att undvika honom/henne snarare än att gå fram och tala. Om jag siter i ett fikabord kan jag tvångsmässigt bli nervös för ngn person i fösamlingen, som sedan märker det efter en stund. Hela den situationen ä oerhört skamlig.. Det har ingenting med personens läggning att göra, ingenting med kön att göra, endast att han eller hon befinner sig i mitt blickfång.. Jag kan spänna mig för att det inte skall märkas, men jag klarar ju inte av att hålla ögonkontakt, så jag börjar darra med koppen i handen. Sedan förstör detta hela sammanhanget för mig. Jag vill inte längre gå tillbaka till sit ifråga, med de rädslor det anbelangade. Jag känner bara att jag är obehaglig för den person jag "exponerat min rädsla för".

Sofie Österlund

Sök samtalsterapi eller annan hjälp för att komma tillrätta med det. Finns på vårdcentral, ungdomsmottagning, eller här på communicera

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

enja

OK. Hur söker man hjälp på communicera? Är du terapeut?

Sofie Österlund

Nej jag är inte terapeut, jag har gått i terapi själv där och de är jättebra. Ring Jonas och berätta om dina bekymmer så kan han vägleda dig för vem du ska gå till. Telefonumret finns på Comunicera - Depression Mental träning Psykolog Göteborg Stockholm

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Blueye

då en ev kontakt skall fördjupas. Då får jag social ångest. Det kan bli så jobbigt att jag helt plötsligt inte kan se personen i ögonen igen, ex om jag går på stan och ser personen ifråga, men väljer att undvika honom/henne snarare än att gå fram och tala.

Jag vill bara säga att jag verkligen känner igen mig i det du beskriver. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på det, så varmt tack för att du hjälpte mig med det genom att beskriva dina känslor!

Jag har inga social-fobiska problem med främlingar. Folk man inte behöver bry sig om, där man inte hamnar i den där pressade konstiga situationen då man inte vet hur man ska bete sig, om man ska fly fältet och gömma sig bakom första bästa matvaruhylla eller om man ska gå fram och kraxa ur sig något obegripligt i sitt försök att hälsa, och det bara för att man MÅSTE det...

Jag har varit ganska besvärsfri sedan slutet på 1900-talet, innan dess led jag hemskt av detta undvek en konfrontation med någon jag kände in i det yttersta! Nu kan dessa känslor komma tillbaka om jag mår extremt dåligt (på andra sätt)...

Jag vet inte riktigt vad som gjorde att denna sociala fobi blev mindre, men jag körde en hel del med självsuggetion, jag intalade mig själv att jag klarade detta, och jag tänkte ut exakta lösningar på hur jag skulle hantera en situation när "det och det och det" händer... Jag var förberedd, liksom. Jag hade lärt mig manus, och sedan blev det enklare och enklare att bara improvisera. (Jag tycker att teater och skådespeleri är ganska bra att använda som liknelse med social fobi...)

Jag håller tummarna för att du kan komma till bukt med detta så snart som möjligt! Det går, och du är inte ensam. Säkert finns det fler än vi som har/har haft denna typ av social fobi...

Kram på dig nu!

Sofie Österlund

Försök att föra dagbok... ha en liten bok med dig i fickan och skriv varje gång du mår dåligt, vad som hände, känslorna kring det och vad du gjorde för att försöka göra något åt det...

Ett annat tips är att sätta upp mål... Börja med lätta
ex. först idag ska jag ringa den personen... har själv en sambo som haft liknande problem, han kunde sitta och hålla telefonen i en timma för att sen låta bli att ringa... men det är bättre nu, det handlar om att inte ge upp, inte låta känslorna ta över kroppen och din vilja. Du bstämmer över din kropp Kram!

Men man är inte mer än mänsklig och man behöver stöd. Min sambo gick i kognitiv terapi, du kanske även behöver jobba upp din självkänsla om det är ett bakomliggande problem... Eller leta upp vad just ditt bakomliggande problem är om du har nåt. Gå in på Råd information tips kärlek reltioner äktenskap skillsmässa otrohet förälskelse attraktion och läs

lycka till och berätta hur det går
tänker på dig

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Mikael G

Som svar på din fråga: Ja, det är social ångest och ingen särskilt konstig social ångest. Möjligtvis lider du även av tvångstankar om du känner att du måste vara på ett visst sätt mot vissa.

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Jonas Fröberg

Läs mer om social fobi på: http://www.comunicera.se/text/fragor_socialfobi

Vad tänker du att personen ska tycka om dig, när du blir så där nervös?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

enja

Hej. Jag tror att det jag tänker har att göra med att jag tidigare varit mobbad och utsatt. Att jag har agerat konstigt och undvikande under mobbingtiden har liksom blivit min tvångstanke; "änk om jag nu agerar undviande mot personn ifråga framför mig och därför sabbar ännu en chans till social kontakt. Då kommer den personen reagera misstänksamt mot mig och sprida det budskapet om att jag är konstig, associal, otrevlig osv, så att till slut hela klassen vet det och vänder sig mot mig" Jag framkallar mobbingen mot mig själv på ngt underligt sätt. som att jag missunnar mig att vara den egentliga spontana tjejen jag. Paradoxalt nog är jag oerhört social egentligen, men dåliga hemförhållanden och mobbing har vänt mig ryggen mot mitt sanna jag. Den störstarädslan har under längre tid varit att jag skall agera fobiskt mot en person jag inte känner heller i olika samamnhang, för då finns det ingen möjlighet att be om förlåtelse. Gör jag det mot en nära vän eller släkring, blir det inte lika hotfullt, men gör jag det mot en person jag nyss lärt känna eller har känt ett tag, blir chansen mkt större, eller 100% säkert att man förlorar honom/henne.

Sofie Österlund

Usch, förstår vad du menar, har varit i samma sits själv av liknande anledning....

men det är inte ditt fel att du är mobbad... det är du aldrig... du kanske kan bygga upp din självkänsla... sen tror jag fortfarande på kognitiv terapi ,de har hemläxor å att man ska ändra sitt tankemönster

sen kan du gå in och läsa på Råd information tips kärlek reltioner äktenskap skillsmässa otrohet förälskelse attraktion

kramar å stå på dig

*du är värdefull*

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -