Jonas Fröberg

Just det. Din tanke att ditt konstiga beteende ska vara oattraktivt - gör att du beter dig konstigt. "Rädsla för rädslan"

Hur skulle du kunna göra för att tänka annorlunda i mötet med nya människor?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

enja

Ja om jag visste det kulle jag bli jättelycklig. Dock upplever jag att det inte spelar ngn roll hur sansat och rationellt jag tänker innan jag går in i en situation. Rädslan är för stark ändå. Kroppen tar över. Jag skall gå till en psykoterapeut på måndag. Jag hoppas jag kan få ngn medicin som lindrar ångesten. Har du eller ngn annan någon aning hur allting hänger ihop? teorin om mobbingen är endast min egen. Hur brukar det se ut i ångestsituationer som min?. Vad är det generella tankeflödet? Hur utvecklas en sådan fobi som min?

juggernaut

Där slog du huvudet på spiken....

Måste säga att jag blev väldigt lättad inombords när jag läste denna tråden, för det är precis så jag känner mig också. Trodde att jag var den ända med den här åkomman.

Hur går behandlingen ? vad för typ av behandling använder du dig av ?

Är väldigt tacksam för svar.

/önskar dig all lycka!

enja

Hej

Vad "trevligt " att ngn känner igen sig. Hoppas du tar det på rätt sätt. Nej jag har ingen behandling. Har inte varit i kontakt med psykiatri på åratal, och det var meningen att jag skulle vara på samtal i morgon men jag har fått förhinder, så jag måste bli omkallad. Jag har inte fått ngn behandling för detta, då ingen terapeut el dyl riktigt förstått vad jag menat med min fobi. Mina symtom har varit svårbeskrivliga... JAg mår verkl pyton med alla tvångstankar. Jag kommer ha ångest över situationen som blev sist vid fikabordet gentemot persone som blev "utsatt för min fobi". Jag vill helst försvinan från jorden yta om jag skall vara ärlig... Hur gör du?

Sofie Österlund

Hej!
Har du laddat hem sessions? De är väldigt bra att jobba med: http://www.terapisnack.com/andra-sak...aetterapi.html
ta hand om dig
kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Henriksson

Jag känner igen mig mycket i det! Jag kan vara väldigt social när det gäller helt ny kontakter men sedan när man ska fördjupa kontakten så är det som att det tar tvärstopp ibland och jag vet inte vad jag ska säga. Istället undviker jag att vara ensam med den personen för att undvika pinsam tystnad.

Jonas Fröberg

"Har du eller ngn annan någon aning hur allting hänger ihop? teorin om mobbingen är endast min egen. Hur brukar det se ut i ångestsituationer som min?. Vad är det generella tankeflödet? Hur utvecklas en sådan fobi som min?"

Hej!
Det generella tankeflödet är en negativ inre dialog: "De kommer inte tycka om mig" etc.

Rädsla för rädsla: "jag är fobisk. Alltså tycker de inte om mig" - så blir man räddare.

Den kan utvecklas som följd av negativa händelser: de skrattar när man har redovisning - och ingen vuxen synliggör situationen.

Det kan vara ett uttryck för dålig självkänsla: Jag är inte värd att de ska tycka om mig.

Hälsning,
Jonas

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

enja

Jag vet inte om jag tänker i de barnorna att "jag är fobisk. Alltså tycker de inte om mig".

Snarare tycker jag att jag tänker att mitt beteende( med undvikande blickar, konstiga ord och meningar som kommer ur min mun av att vara nervös, skakig osv, ) helt endkelt införlivar en osäkerhet hos människor gentemot mig, vilket gör dem ledsen och börjar undra om de gjort ngt fel. . Andra människor kan ju inte förstå varför jag helt plötsligt börjar agera på detta sätt, utifrån att en minut innan jag visar detta kontiga beteende, vara till synes normal och avslappnad i beteendet.

Jag tror inte att folk utifrån ser mig som "fobisk". De flesta människor vet väl knappt vad social fobi är. De tycker väl bara att jag är konstig, eller att de gjort ngt för att såra mig...

Detta gör mig ledsen, för jag kan inte i mednågon tanke, något mantra bryta denna trend av fobiska beteenden, när de väl visar sig. Det går ju heller inte att be om ursäkt för ngt som "hänger i luften". Något som inte är uttalat. Det går ju inte att gå o be om ursäkt en stund senare till den jag agerat fobiskt mot genom att säga;

"Jo men du förlåt att jag agerade undvikande mot dig genom att flacka med blicken. Jag gjorde det bara av ingen anledning alls. Du har inget med det att göra, det är endast min konstiga fobiska natur!"

Vilket freak jag skulle framstå som...

Jag vet att jag borde söka hjälp, men jag är låst f n. Bor inte så till att det bara går att söka hjälp. Jag försöker gripa efter halmstrån istället, för att kanske få några tips med mig på vägen.... Folk blir ju rädd för mig...Jag blir rädd för mig själv när jag blir på detta sätt.

Jag är ingen dålig människa. Jag vill ha vänner, fungera socialt med folk, utan en rädsla för att skrämma bort dem.

Detta är ett exempel på hur en fobisk situation kan se ut för mig:

Hmm. Här sitter jag nu med Pelle, Olle, Camilla, Petra och Sofia. Sofia sitter framför mig vi fikabordet. Helt plötsligt börjar alla skratta kring bordet. Sofia tittar i mina ögon (kan lika gärna vara någon annan i gruppen) under skrattanfallet. Helt plötsligt får jag ångest, för
tänk om jag nu i denna givna uppsluppna situation helt plötsligt blir stel som en pinne och inte kan slappna av i käkmusklerna och få fram ett "naturligt leende".

Denna mening biter sig fast i mig, så att jag till slut infriar det jag befarar. Jag kan inte le naturligt. Sofia som sitter framför mig ligger mig närmast i blickfånget. Hon tittar ett ögonblick i mina ögon, och den stelhet som nu infriats i mitt beteende genom att koncentrera mig på att inte kunna le naturligt, gör att jag börjar flacka med blicken gentemot henne. Efter några sekunders betraktande kan jag inte längre se henne i ögonen. Jag kan inte delata i stämningen, jag blir helt o hållet uppslukad i den skam jag känner för att "utan egentlig orsak" orsakat detta.

Kroppen tar över. Skakningarna tilltar, jag kan försöka "dölja min nervositet" genom att försöka uttala en mening eller två som bara blir plump och fel.

På detta sätt skrämmer jag bort folk. Helt utan att jag egentligen är elak på ngt sätt. Endast p g a ett beteende som fångar mig i sitt nät.

Jag har förstått att tankarna går någonting i stil med

"Här sitter jag nu med en grupp människor".

Människor är hotfullt för mig, eftersom jag tidigare varit mobbad och trakasserad i hemmet på olika sätt"

"Om jag beter mig på ett fobiskt sätt, som inte står i relation till vad man kan förvänta sig av stunden, (som t e x den situation jag skrev ovan), kommer de bli rädda för mig, samt tycka jag beter mig konstigt. Den som utsätts för mina fobiska beteenden kommer tro att det är fel på honom/henne.

"Han eller hon kommer sedan bete sig avogt och avvaktande gentemot mig hädanefter, eftersom mitt beteende inte går att ursäkta."

"Han eller hon kommer prata med sina vänner och de kommer frysa ut mig från vidare social samvaro"


Jag har alltså en rädsla för att framkalla beteenden hos mig själv, vilka skall rättfärdiag att andra skall kunna vända sig mot mig.

Skammen tar vid. Jag vill försvinna, komma undan från jorde yta....

Jonas Fröberg

Hej!
Jag vet att många med social fobi kan känna igen sig i det du berättar. "Tänk om jag blir stel..." så blir man stel.

Det hemska med detta är att det är DINA tankar som plågar dig. Det fina med det, är att det går att förändra. Bli MER medveten om hur du gör för att trycka ner dig själv - så kommer du kunna förändra det. Använd gärna dagboken som Sofie föreslog.

Förstår hur jobbigt detta är. Och jag tror på att du är en bra och egentligen social människa som kommer att skapa nya möjligheter!

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Mikael G

När jag berättade för mina vänner att jag hade social fobi, så blev de både förvånade och nyfikna. Dels blev de förvånade eftersom det inte märktes utåt att jag hade social fobi. Jag är i normala fall ganska blyg och tyst av mig, och den sociala fobin la till paniktankar och ångest, som inte syntes utåt.

Däremot märkte de av att jag tackade nej till 90 procent av de aktiviteter de tyckte jag skulle följa med på, så de fattade att någonting var fel. Men de antog snarare att det var depp (liksom min läkare i början) än social fobi och panikångest.

Enligt MIN erfarenhet så hjälper det väldigt mycket att förklara den problematik man lider av för sina vänner. Och om det är en ny bekant, så skadar det inte heller att berätta. Förhoppningsvis reagerar personen empatiskt och vill stötta dig i din problematik.

Men den sociala världen är inte enbart empatisk, så det är naturligtvis ingen dans på rosor bara för att man berättar. Den sociala stegen som alla människor vill klättra på, innebär att vissa trycker ner andra för att ta sig uppått.

Vet du vad som händer i din kropp, när du får panikångest? För det är precis vad du får, när du tänker på hur du framstår och hur jobbigt det kommer bli.

Min teori är att du behöver berätta för vissa personer, så att du kan känna dig tryggare med dessa och även träna tillsammans med dom. Till slut blir det då inte någon fobi kvar, utan snarare en ovana vid vissa situationer.

Känner du såpass tilltro till människor att du skulle vilja anförtro dig till dom, eller är alla människor hot?

__________________
Mikael Glännström
Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.