Tjejen som inte räckte upp handen.

charlotta77 · 2008-03-02, 23:25

Det var jag det. Den tysta. Flickan med svaren, som hördes, endast i hennes huvud. Av rädsla blev svaren aldrig uttalade. Jag kompenserade med hjälp av pennan. Skrev så det glödde. Och betygen blev topp på grund av den förmågan. I klassrummet förblev jag tyst. Med ett stilla hopp om att läraren visste, att jag kunde. Att jag bara inte vågade.

Usch! En dag tog det stopp precis. Jag hade tvingat mig hålla föredrag alltför många gånger och det hade gått bra, men en dag sa jag till mig själv- Fy fan, vad jag är taskig mot mig själv som gör det här, stå och hålla föredrag för klassen och totalt gå emot allt vad min egen kropp säger. Ångest!!! Ångest!!! Att ställa mig upp och låtsas att den inte existerade. Jag kunde bara inte.

Sedan dess har min dröm varit att bli FRI. Att sluta tänka på vad andra tycker om mig. Att kunna göra det jag vill. Att vara nöjd, tillfreds med mig själv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Ibland märker jag att jag har gått och varit nöjd i en ganska lång period, men just nu känns det väldigt jobbigt. Jag har en bit kvar. Jag jämför mig med andra. Jag har en otrolig prestationsångest och krav på mig själv. Hur fasen ska jag bli kvitt den här våndan helt. Går det? Kommer jag nånsin kunna bli FRI??

Jonas Fröberg · 2008-03-04, 18:52

Ja. Man kan bli fri.

En början är att sluta jämföra dig med andra. Du duger bra som du är. Din jämförelsenoja trycker ner dig själv.

fia79 · 2008-03-26, 21:14

Hej Charlotta!

Jag känner igen mig direkt i vad du skriver om att sitta tyst i klassrummet och inte våga räcka upp handen.
Jag var precis likadan, det är nu först jag har börjat våga räcka upp handen och då har jag snart bara 10 p kvar på en högskoleutbildning.
Men innan har jag varit likadan, det var när jag började på universitet som jag insåg att man våga räcka upp handen....men det tog nog mig
ändå nästan 1,5 termin innan jag vågade fullt ut.
Redovisa har jag aldrig heller gillat, men sedan jag började den här utbildningen och det ändå lossnat får jag lov att säga kan bero på att
det är mest killar och dom är annorlunda på något sätt....

Skönt att ändå hitta flera med samma problem!

Jonas Fröberg · 2008-03-28, 11:16

Intressant. Vad är det som är annorlunda med killar?

David · 2008-03-28, 16:13

När jag läste in gymnasie ämnen hade vi jämt något vi skulle gå fram i klassrummet och redovisa för andra.I början gick det bättre för mig men på slutet blev jag sämre konstigt nog!

Mikael G · 2008-03-28, 16:39

Jag satt alltid längst bak i klassrummet.

"Bakre raden" kallade vi det för. Det var inte så att jag led av att prata i klassen, men jag föredrog att vara tyst längst bak. Redovisningar var jobbiga och ångestframkallande, men det är de för c:a 40-60 procent av eleverna (till sådan grad att de faktiskt funderar på att inte redovisa... men det är bara c:a 10-20 procent som vägrar redovisa) också. Så man är inte direkt unik i den bemärkelsen...

Min problematik började efter gymnasiet och jag kunde inte ens föreställa mig att jag någon gång skulle våga höja armen i ett klassrum och ännu mindre i en föreläsningssal bland 200 andra!

Men idag har jag inga problem att höja armen och prata (faktum är att jag brukar vara den mest aktive och också mest kritiske... under föreläsningarna). Ingen njuter av att prata inför massa folk, men man gör det för att det är intressant och stimulerande. Och ingen bryr sig om man är nervös när man pratar. Så visst går det att bli fri!

Cec · 2008-04-05, 23:24

Hej, en till som känner igen sig här. Vet inte hur många kvartssamtal som kretsat om att jag "måste prata mer i klassen". Och jag visste ju att det var så, har så långt jag kan minnas att jag haft en släng av social fobi kännt att det är inte jag att vara "blyg", jag har alltid trott att alla som är försiktiga/blyga strävar efter att inte vara det. Men blev en aha-upplevelse när jag upptäckte att en del är tillfreds med att vara "blyga". Då insåg jag ju hur "fel" det är för mig. Gick i KBT för några år sedan och det hjälpte mig en del, men jag vågade inte vara ärlig mot terapeuten (trodde att hon skulle tycka jag var knäpp och visste att jag just skulle behöva möta mina rädslor om jag avslöjade dem fullt ut) så jag har en hel del kvar att jobba på.

Tycker som du fia att det är lättande att hitta fler med lilknande problem. Och att höra från er som kommit över social fobi. Uppmuntrande.
Känns konstigt att så många människor går runt och är rädda för samma saker, inför varandra.

Brasse · 2008-04-09, 20:41

Jag är om nio månader 70 år gammal. För mig känns det som om den sociala fobin, som jag lider av, har blivit värre de allra senaste åren. Kan detta ha med åldersförändringar i hjärnan att göra. Du som är läkare kan kanske svara på detta. Finns det någon medicin, som har någon verkan på denna åkomma?

Jonas Fröberg · 2008-04-15, 10:26

Vad jag vet finns ingen koppling mellan ålderdom och social fobi när det gäller hjärnförändringar. Däremot kan ju en minskande ork göra självförtroendet sämre. Ofta finns ju dåligt självförtroende med i bilden runt social fobi. Och många upplever en ökande isolation - och då får man mindre mänsklig kontakt och färre tillfällen att öva på det sociala. Allt detta kan påverka social fobi.

Antidepressiv medicinering kan kanske hjälpa, tala med din läkare.

Jag är övertygad om att KBT skulle underlätta för dig!

Vänlig hälsning,
Jonas Fröberg

Jonas Fröberg · 2008-04-15, 10:28

Hej Cec!
En erfaren terapeut har stor förståelse och empati. Jag kan rekommendera några som jag tror verkligen skulle inbjuda till förtroende!

Du kanske inte fick fullt förtroende för terapeuten den gången?

2008-03-02, 23:25	#1 (permalink)
charlotta77 Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Mar 2008 Ort: Göteborg Inlägg: 11 Krediter: 181	Tjejen som inte räckte upp handen. Det var jag det. Den tysta. Flickan med svaren, som hördes, endast i hennes huvud. Av rädsla blev svaren aldrig uttalade. Jag kompenserade med hjälp av pennan. Skrev så det glödde. Och betygen blev topp på grund av den förmågan. I klassrummet förblev jag tyst. Med ett stilla hopp om att läraren visste, att jag kunde. Att jag bara inte vågade. Usch! En dag tog det stopp precis. Jag hade tvingat mig hålla föredrag alltför många gånger och det hade gått bra, men en dag sa jag till mig själv- Fy fan, vad jag är taskig mot mig själv som gör det här, stå och hålla föredrag för klassen och totalt gå emot allt vad min egen kropp säger. Ångest!!! Ångest!!! Att ställa mig upp och låtsas att den inte existerade. Jag kunde bara inte. Sedan dess har min dröm varit att bli FRI. Att sluta tänka på vad andra tycker om mig. Att kunna göra det jag vill. Att vara nöjd, tillfreds med mig själv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Ibland märker jag att jag har gått och varit nöjd i en ganska lång period, men just nu känns det väldigt jobbigt. Jag har en bit kvar. Jag jämför mig med andra. Jag har en otrolig prestationsångest och krav på mig själv. Hur fasen ska jag bli kvitt den här våndan helt. Går det? Kommer jag nånsin kunna bli FRI??

2008-03-04, 18:52	#2 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 212 Krediter: 1 673	Ja. Man kan bli fri. En början är att sluta jämföra dig med andra. Du duger bra som du är. Din jämförelsenoja trycker ner dig själv. __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

2008-03-26, 21:14	#3 (permalink)
fia79 Member Bronsmedlem Reg.datum: Mar 2008 Inlägg: 38 Krediter: 178	Tjejen som inte räckte upp handen Hej Charlotta! Jag känner igen mig direkt i vad du skriver om att sitta tyst i klassrummet och inte våga räcka upp handen. Jag var precis likadan, det är nu först jag har börjat våga räcka upp handen och då har jag snart bara 10 p kvar på en högskoleutbildning. Men innan har jag varit likadan, det var när jag började på universitet som jag insåg att man våga räcka upp handen....men det tog nog mig ändå nästan 1,5 termin innan jag vågade fullt ut. Redovisa har jag aldrig heller gillat, men sedan jag började den här utbildningen och det ändå lossnat får jag lov att säga kan bero på att det är mest killar och dom är annorlunda på något sätt.... Skönt att ändå hitta flera med samma problem!

2008-03-28, 11:16	#4 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 212 Krediter: 1 673	Intressant. Vad är det som är annorlunda med killar? __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

2008-03-28, 16:39	#6 (permalink)
Mikael G Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Dec 2007 Inlägg: 170 Krediter: 807	Jag satt alltid längst bak i klassrummet. "Bakre raden" kallade vi det för. Det var inte så att jag led av att prata i klassen, men jag föredrog att vara tyst längst bak. Redovisningar var jobbiga och ångestframkallande, men det är de för c:a 40-60 procent av eleverna (till sådan grad att de faktiskt funderar på att inte redovisa... men det är bara c:a 10-20 procent som vägrar redovisa) också. Så man är inte direkt unik i den bemärkelsen... Min problematik började efter gymnasiet och jag kunde inte ens föreställa mig att jag någon gång skulle våga höja armen i ett klassrum och ännu mindre i en föreläsningssal bland 200 andra! Men idag har jag inga problem att höja armen och prata (faktum är att jag brukar vara den mest aktive och också mest kritiske... under föreläsningarna). Ingen njuter av att prata inför massa folk, men man gör det för att det är intressant och stimulerande. Och ingen bryr sig om man är nervös när man pratar. Så visst går det att bli fri! __________________ Mikael Glännström Studerar just nu psykologi i Grekland. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering av behandlingar. Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

2008-03-28, 16:13	#5 (permalink)
David Member Silvermedlem Reg.datum: Aug 2007 Inlägg: 89 Krediter: 431	När jag läste in gymnasie ämnen hade vi jämt något vi skulle gå fram i klassrummet och redovisa för andra.I början gick det bättre för mig men på slutet blev jag sämre konstigt nog!

2008-04-05, 23:24	#7 (permalink)
Cec Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 1 Krediter: 29	Hej, en till som känner igen sig här. Vet inte hur många kvartssamtal som kretsat om att jag "måste prata mer i klassen". Och jag visste ju att det var så, har så långt jag kan minnas att jag haft en släng av social fobi kännt att det är inte jag att vara "blyg", jag har alltid trott att alla som är försiktiga/blyga strävar efter att inte vara det. Men blev en aha-upplevelse när jag upptäckte att en del är tillfreds med att vara "blyga". Då insåg jag ju hur "fel" det är för mig. Gick i KBT för några år sedan och det hjälpte mig en del, men jag vågade inte vara ärlig mot terapeuten (trodde att hon skulle tycka jag var knäpp och visste att jag just skulle behöva möta mina rädslor om jag avslöjade dem fullt ut) så jag har en hel del kvar att jobba på. Tycker som du fia att det är lättande att hitta fler med lilknande problem. Och att höra från er som kommit över social fobi. Uppmuntrande. Känns konstigt att så många människor går runt och är rädda för samma saker, inför varandra.

2008-04-09, 20:41	#8 (permalink)
Brasse Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 1 Krediter: 30	Jag är om nio månader 70 år gammal. För mig känns det som om den sociala fobin, som jag lider av, har blivit värre de allra senaste åren. Kan detta ha med åldersförändringar i hjärnan att göra. Du som är läkare kan kanske svara på detta. Finns det någon medicin, som har någon verkan på denna åkomma?

2008-04-15, 10:26	#9 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 212 Krediter: 1 673	Vad jag vet finns ingen koppling mellan ålderdom och social fobi när det gäller hjärnförändringar. Däremot kan ju en minskande ork göra självförtroendet sämre. Ofta finns ju dåligt självförtroende med i bilden runt social fobi. Och många upplever en ökande isolation - och då får man mindre mänsklig kontakt och färre tillfällen att öva på det sociala. Allt detta kan påverka social fobi. Antidepressiv medicinering kan kanske hjälpa, tala med din läkare. Jag är övertygad om att KBT skulle underlätta för dig! Vänlig hälsning, Jonas Fröberg __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

2008-04-15, 10:28	#10 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 212 Krediter: 1 673	Hej Cec! En erfaren terapeut har stor förståelse och empati. Jag kan rekommendera några som jag tror verkligen skulle inbjuda till förtroende! Du kanske inte fick fullt förtroende för terapeuten den gången? __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning