Folk skrattar åt mig..

Alexanderr · 2008-02-22, 09:44

..tror jag iaf. Jag är en 18 årig kille och bor i en förort till Stockholm. Jag har under hela mitt liv varit väldigt social, öppen, glad, trevlig och pratat med allt och alla. Skämtat och varit omtyckt och allt har varit bra.

Men sen när jag började gymnasiet så hamnade jag på en linje jag inte alls trivdes på. 1an gick ganska bra och jag skaffade vänner i klassen och allt var bra. Sen när jag började tvåan så började jag i en ny klass. Där kände jag två stycken sedan långt innan, vi gick på samma högstadium, så jag tänkte att det skulle lösa sig. Dom kände dock några fler i klassen.

Jag satt alltid tyst bredvid dem andra när dom snackade och så, sa aldrig något. När någon utav dem jag inte kände frågade mig något så tyckte jag att det blev pinsamt och jag svarade något litet kort och drog upp mobilen och låtsades skicka sms eller något annat, för att slippa prata. Så här höll jag på i kanske 2-3 månader och så klart så tröttnade de andra på att försöka prata med mig. Mina vänner ifrån högstadiet förstod inte vad som hade hänt med mig. Under resten av tvåan så var jag tyst och gick lite bakom dem andra och pratade inte mycket, var inte alls mig själv.

I 9an tex så var jag alltid den som läraren fick säga åt flera gånger att jag skulle vara tyst, räckte ofta upp handen och ville svara på frågor, fast jag inte ens visste svaret. Men på gymnasiet så satt jag tyst och när jag blev till frågad så sa jag alltid att jag inte kunde svaret på frågan, fast jag kunde. Uppfattades nog som ganska konstig utav både lärare och elever som inte kände mig sedan tidigare.

Jag trivdes, som du förstår, inte alls i skolan. Detta ledde till att jag skolkade väldigt mycket, runt 30% frånvaro hela året. Dåliga betyg fick jag också. Men sen så började det bli värre.

Om jag åker tex buss och sitter och lyssnar på musik så känns det som om alla tittar på mig, skrattar och snackar skit om mig (jag har aldrig räknats som snygg, men jag är inte så pass ful att 50 åringar bör sitta och hånle mot mig). Om jag går på stan och det kommer två tjejer emot mig så VET jag att dom går och viskar och skrattar åt mig. Det är värst med folk i min egen ålder. Jag har börjat undvika bussturer där jag vet att det kommer vara mycket gymnasieungdomar.

Och på tal om tjejer. Jag har aldrig haft en tjej. Aldrig varit kär i någon. Aldrig pussat någon tjej, inte ens hållit någon tjej i handen. Jävligt pinsamt när andra polare har tjejer och det kommer på tal. Och när släkten frågar. Och mamma och pappa. Och mina systrar. Och vem fan som helst. Jag är för feg, helt enkelt. Annat är det när jag är full, då är jag den vanliga killen igen, som jag alltid har varit.

Om vi ska gå tillbaka till skolan då. Jag klarade helt enkelt inte skolan, hade tankar på att sluta skolan under hela tvåan. Jag slutade äta mat, kunde inte sova och mådde riktigt dåligt. När trean drog igång i höst så kände jag redan efter första veckan att känslan kom tillbaka. Jag klarade inte, jag ville verkligen inte. Så efter två veckor slutade jag skolan. Jag skaffade mig ett jobb efter ett tag och där är jag kvar nu. Jag har inte heller skaffat några vänner på mitt jobb, folk försöker prata med mig, men jag svarar kort och enkelt. Innan tex rasten så tänker jag alltid "Nu ska jag sätta mig i soffan och snacka med dem andra", men det slutar med att jag sätter mig vid ett bord lite bakom, på sidan om.

Känslan av att folk tittar och skrattar finns kvar, lika stark. Känner mig ledsen när jag kommer hem. Orkar inte leva så här, vet fan inte vad jag ska göra. I ena sekunden så vill jag bara slå till dom som garvar, kan bli riktigt arg ibland. Men det brukar övergå till att jag tänker att alla andra har rätt, det är något fel på mig och så går jag av bussen och går sista biten istället.

Nu blev det här långt, vet inte varför jag skrev riktigt. Vill bara veta HUR jag ska göra för att bli som vanligt igen?

MVH

Jonas Fröberg · 2008-02-24, 18:11

Hej Alexanderr!

Good news är att social fobi kan man göra stora förändringar med! Många är drabbade så det är inte det minsta konstigt! Sök gärna hjälp hos Comuniceras kognitiva terapeut i Sthlm (se Comunicera - Depression Mental träning Psykolog Göteborg Stockholm) eller snacka med företagsläkaren eller kuratorn på din gamla skola.

KBT handlar om att förändra tankemönster samt att öva på nytt beteende. Läs gärna mer på strängen faq här intill.

Som du sa: du inser att 50-åringarna egentligen inte skrattar åt dig. Precis de här tankarna när du tolkar att snygga tjejer skrattar åt dig, är en del av problemet. Det är för det allra mesta inte sant! Det är DU som tolkar det så. Hur känns det att säga till dig själv så många gånger per dag: "de skrattar åt mig"?

Vad tror du ska hända om du sätter dig i soffan med arbetskollegorna?

Vilken inre bild eller tanke, gör att du inte går dit?

Lita på att du kommer att förändras, Alexander! Din motivation i sig är en mycket bra faktor!

Nyfiken på dina svar.

Vänlig hälsning,
Jonas Fröberg

Habibi91 · 2008-02-29, 01:26

Hej!

Jag känner mej exakt i de du skriver...jag har samma problem...allt började för mej i gymnaset också...förut i högstadiet vågade jag alltid prata med alla, svara på frågorna lärarna undrade, skoja på lektionerna m.m...jag var alltid den tjejen som snackade mycket, ibland fick jag gå ut för lektionerna eftersom jag pratade för mycket och skrattade, jag vågade också redovisa inför publik utan att vara något speciellt nervös...men nu i gymnasiet har allt förändrats, nu vågar jag inte redovisa inför publik, svara på frågorna läraren undrar, vill inte få uppmärksamhet i klassrummet och på andra ställen längre! jag hatar att ha de såhär, man tycker livet e bara tråkigt...man bara önskar man kunde bli den personen som man var förut..jag vill bli den tjejen jag var! jag känner inte heller igen mej längre...allt har bara förändrats...jag gillar verkligen och vara ute och festa och träffa okänt folk...men jag vet inte om jag vågar längre..jag kanske bli nervös och gör bort mej...jag e alltid orolig att göra bort mej...jag gillar inte heller att ha ögonkontakt med någon, vill helst inte bli frågad en massa frågor...för de känns bara som alla bara stirrar på mej hela tiden, t ex: när jag skriver, läser, när jag sitter vid en data i skolan elr på någon annan plats...jämt känns det som att alla tittar på mej, och att de ibland skrattar åt mej och snackar skit om mej...men egentligen gör de inte det! men de känns så hela tiden! det är verkligen så jobbigt...jag bara önskar att allt kunde bli som förut...jag känner inte igen mej längre...vill att det här ska få ett slut nån gång! det här är egentligen inte jag, det är någon annan, jag är inte såhär egentligen...känner exakt igen mej i de du skriver, så ville svara dej och säga att jag har samma problem...Mvh Eriika

Alexanderr · 2008-03-03, 20:28

Hej igen, har varit utan internet ett tag, har inte kunnat svara.

Jag vill ju vara med dom på jobbet, det är ett gäng i min ålder som har samma intressen som jag, dom snackar om sådant jag är intresserad utav. Men jag känner att dom inte vill prata med mig. Jag är ju den konstiga som bara sitter för mig själv. Jag vill så gärna prata med dom. Ingen utav de umgås privat utan bara på jobbet, men dom verkar ändå vara bra polare. Jag vill vara med dom, bli en i gänget. Precis som i skolan så började dom ju hälsa på mig, fråga hur läget var osv, men när jag bara kommer med små korta svar och vacklande blick så struntar dom ju i mig efter ett tag. Det förstår jag fullt ut.

Vet inte hur jag ska göra för att våga prata med dom, men jag vill, jag vill verkligen.

Att precis ha klivit av bussen, i ösregnet, och måste gå hem 20 minuter pga att jag tror att några satt och skrattade åt mig känns inte bra. Jag går där och tänker "Alla skrattar åt mig, jag är ful, jag är sämst. Jag är ingen" Så känner jag verkligen, att jag inte är någon. Men innerst inne så vet jag ju att jag inbillar mig, fast jag kan ändå inte släppa tankarna jag har.

Blev ganska dåligt svar det här, men jag orkar snart inte längre. Livet är inte roligt, inte alls.

Jonas Fröberg · 2008-03-04, 18:50

De som jag har hjälpt, har skrivit ner sina negativa tankar under några dar.

Pröva - vissa saker blir så tydliga! Så hörs vi här sedan!

2008-02-22, 09:44	#1 (permalink)
Alexanderr Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 2 Krediter: 36	Folk skrattar åt mig.. ..tror jag iaf. Jag är en 18 årig kille och bor i en förort till Stockholm. Jag har under hela mitt liv varit väldigt social, öppen, glad, trevlig och pratat med allt och alla. Skämtat och varit omtyckt och allt har varit bra. Men sen när jag började gymnasiet så hamnade jag på en linje jag inte alls trivdes på. 1an gick ganska bra och jag skaffade vänner i klassen och allt var bra. Sen när jag började tvåan så började jag i en ny klass. Där kände jag två stycken sedan långt innan, vi gick på samma högstadium, så jag tänkte att det skulle lösa sig. Dom kände dock några fler i klassen. Jag satt alltid tyst bredvid dem andra när dom snackade och så, sa aldrig något. När någon utav dem jag inte kände frågade mig något så tyckte jag att det blev pinsamt och jag svarade något litet kort och drog upp mobilen och låtsades skicka sms eller något annat, för att slippa prata. Så här höll jag på i kanske 2-3 månader och så klart så tröttnade de andra på att försöka prata med mig. Mina vänner ifrån högstadiet förstod inte vad som hade hänt med mig. Under resten av tvåan så var jag tyst och gick lite bakom dem andra och pratade inte mycket, var inte alls mig själv. I 9an tex så var jag alltid den som läraren fick säga åt flera gånger att jag skulle vara tyst, räckte ofta upp handen och ville svara på frågor, fast jag inte ens visste svaret. Men på gymnasiet så satt jag tyst och när jag blev till frågad så sa jag alltid att jag inte kunde svaret på frågan, fast jag kunde. Uppfattades nog som ganska konstig utav både lärare och elever som inte kände mig sedan tidigare. Jag trivdes, som du förstår, inte alls i skolan. Detta ledde till att jag skolkade väldigt mycket, runt 30% frånvaro hela året. Dåliga betyg fick jag också. Men sen så började det bli värre. Om jag åker tex buss och sitter och lyssnar på musik så känns det som om alla tittar på mig, skrattar och snackar skit om mig (jag har aldrig räknats som snygg, men jag är inte så pass ful att 50 åringar bör sitta och hånle mot mig). Om jag går på stan och det kommer två tjejer emot mig så VET jag att dom går och viskar och skrattar åt mig. Det är värst med folk i min egen ålder. Jag har börjat undvika bussturer där jag vet att det kommer vara mycket gymnasieungdomar. Och på tal om tjejer. Jag har aldrig haft en tjej. Aldrig varit kär i någon. Aldrig pussat någon tjej, inte ens hållit någon tjej i handen. Jävligt pinsamt när andra polare har tjejer och det kommer på tal. Och när släkten frågar. Och mamma och pappa. Och mina systrar. Och vem fan som helst. Jag är för feg, helt enkelt. Annat är det när jag är full, då är jag den vanliga killen igen, som jag alltid har varit. Om vi ska gå tillbaka till skolan då. Jag klarade helt enkelt inte skolan, hade tankar på att sluta skolan under hela tvåan. Jag slutade äta mat, kunde inte sova och mådde riktigt dåligt. När trean drog igång i höst så kände jag redan efter första veckan att känslan kom tillbaka. Jag klarade inte, jag ville verkligen inte. Så efter två veckor slutade jag skolan. Jag skaffade mig ett jobb efter ett tag och där är jag kvar nu. Jag har inte heller skaffat några vänner på mitt jobb, folk försöker prata med mig, men jag svarar kort och enkelt. Innan tex rasten så tänker jag alltid "Nu ska jag sätta mig i soffan och snacka med dem andra", men det slutar med att jag sätter mig vid ett bord lite bakom, på sidan om. Känslan av att folk tittar och skrattar finns kvar, lika stark. Känner mig ledsen när jag kommer hem. Orkar inte leva så här, vet fan inte vad jag ska göra. I ena sekunden så vill jag bara slå till dom som garvar, kan bli riktigt arg ibland. Men det brukar övergå till att jag tänker att alla andra har rätt, det är något fel på mig och så går jag av bussen och går sista biten istället. Nu blev det här långt, vet inte varför jag skrev riktigt. Vill bara veta HUR jag ska göra för att bli som vanligt igen? MVH

2008-02-24, 18:11	#2 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 219 Krediter: 1 698	Hej Alexanderr! Good news är att social fobi kan man göra stora förändringar med! Många är drabbade så det är inte det minsta konstigt! Sök gärna hjälp hos Comuniceras kognitiva terapeut i Sthlm (se Comunicera - Depression Mental träning Psykolog Göteborg Stockholm) eller snacka med företagsläkaren eller kuratorn på din gamla skola. KBT handlar om att förändra tankemönster samt att öva på nytt beteende. Läs gärna mer på strängen faq här intill. Som du sa: du inser att 50-åringarna egentligen inte skrattar åt dig. Precis de här tankarna när du tolkar att snygga tjejer skrattar åt dig, är en del av problemet. Det är för det allra mesta inte sant! Det är DU som tolkar det så. Hur känns det att säga till dig själv så många gånger per dag: "de skrattar åt mig"? Vad tror du ska hända om du sätter dig i soffan med arbetskollegorna? Vilken inre bild eller tanke, gör att du inte går dit? Lita på att du kommer att förändras, Alexander! Din motivation i sig är en mycket bra faktor! Nyfiken på dina svar. Vänlig hälsning, Jonas Fröberg __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

2008-03-04, 18:50	#5 (permalink)
Jonas Fröberg Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 219 Krediter: 1 698	De som jag har hjälpt, har skrivit ner sina negativa tankar under några dar. Pröva - vissa saker blir så tydliga! Så hörs vi här sedan! __________________ Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-02-29, 01:26	#3 (permalink)
Habibi91 Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 3 Krediter: 44	Hej! Jag känner mej exakt i de du skriver...jag har samma problem...allt började för mej i gymnaset också...förut i högstadiet vågade jag alltid prata med alla, svara på frågorna lärarna undrade, skoja på lektionerna m.m...jag var alltid den tjejen som snackade mycket, ibland fick jag gå ut för lektionerna eftersom jag pratade för mycket och skrattade, jag vågade också redovisa inför publik utan att vara något speciellt nervös...men nu i gymnasiet har allt förändrats, nu vågar jag inte redovisa inför publik, svara på frågorna läraren undrar, vill inte få uppmärksamhet i klassrummet och på andra ställen längre! jag hatar att ha de såhär, man tycker livet e bara tråkigt...man bara önskar man kunde bli den personen som man var förut..jag vill bli den tjejen jag var! jag känner inte heller igen mej längre...allt har bara förändrats...jag gillar verkligen och vara ute och festa och träffa okänt folk...men jag vet inte om jag vågar längre..jag kanske bli nervös och gör bort mej...jag e alltid orolig att göra bort mej...jag gillar inte heller att ha ögonkontakt med någon, vill helst inte bli frågad en massa frågor...för de känns bara som alla bara stirrar på mej hela tiden, t ex: när jag skriver, läser, när jag sitter vid en data i skolan elr på någon annan plats...jämt känns det som att alla tittar på mej, och att de ibland skrattar åt mej och snackar skit om mej...men egentligen gör de inte det! men de känns så hela tiden! det är verkligen så jobbigt...jag bara önskar att allt kunde bli som förut...jag känner inte igen mej längre...vill att det här ska få ett slut nån gång! det här är egentligen inte jag, det är någon annan, jag är inte såhär egentligen...känner exakt igen mej i de du skriver, så ville svara dej och säga att jag har samma problem...Mvh Eriika

2008-03-03, 20:28	#4 (permalink)
Alexanderr Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 2 Krediter: 36	Hej igen, har varit utan internet ett tag, har inte kunnat svara. Jag vill ju vara med dom på jobbet, det är ett gäng i min ålder som har samma intressen som jag, dom snackar om sådant jag är intresserad utav. Men jag känner att dom inte vill prata med mig. Jag är ju den konstiga som bara sitter för mig själv. Jag vill så gärna prata med dom. Ingen utav de umgås privat utan bara på jobbet, men dom verkar ändå vara bra polare. Jag vill vara med dom, bli en i gänget. Precis som i skolan så började dom ju hälsa på mig, fråga hur läget var osv, men när jag bara kommer med små korta svar och vacklande blick så struntar dom ju i mig efter ett tag. Det förstår jag fullt ut. Vet inte hur jag ska göra för att våga prata med dom, men jag vill, jag vill verkligen. Att precis ha klivit av bussen, i ösregnet, och måste gå hem 20 minuter pga att jag tror att några satt och skrattade åt mig känns inte bra. Jag går där och tänker "Alla skrattar åt mig, jag är ful, jag är sämst. Jag är ingen" Så känner jag verkligen, att jag inte är någon. Men innerst inne så vet jag ju att jag inbillar mig, fast jag kan ändå inte släppa tankarna jag har. Blev ganska dåligt svar det här, men jag orkar snart inte längre. Livet är inte roligt, inte alls.