mamma g

hej
jag har en son som är drygt 20 som bor hemma. När man tittar i backspegeln kan man nog säga att symtomen kom någon gång under mellanstadiet och blev med tiden succesivt värre. Han var en mer än lovligt en livlig grabb som liten, full i hyss och bus, dock inget illa menat. När man ser på foto så lyser och glittrar det i hans ögon. Någonstans på resan släcktes ljuset av vem/vad och inte riktigt när det skedde har vi ingen aning om vare sig han eller vi andra i familjen. till en början tror jag att vi alla slappnade av och njöt av lugnet och friden som la sig hemma och vi trodde nog att han helt enkelt hade blivit lite äldre och mognat. Ingen hade en tanke på att det var något som kunde utvecklas till något negativt.
grundskolan gick bra men efter första året på gymnasiet så slöt han sig mer och mer innåt, stängde in sig på sitt rum och tog avstånd från oss andra. Jag trodde att det hade att göra med frigörning från oss föräldrar och att kompisar blev viktigare.
allt eftersom kompisarna började att hänga ute och blev intreserade av tjejer tillbringade min son mer tid framför datorn. Det blev högre och högre frånvaro i skolan och när jag pratade med honom kröp det fram att när skolan planerade redovisnings arbeten föll min son ner i som han beskrev ett stort svart hål. Allt runt honom blev svart och han såg dagarna i ett tunnelseende fram till dagen D. oftast sov han inte de sista dygnen och åt sin mat på sitt rum. Han kallsvettades, hjärtklappning och hade svårt att andas dvs riktig panikångest. självklart skolkade han den dagen redovisningen skulle ske och fick ännu mer ångest för att han visste att förr eller senare skule skolan höra av sig till mig. Mig höll han spklart helt utanför detta, jag var lyckligt omedveten om hans skolk och höga frånvaro då han sa eller att han for till skolan med bussen varje dag och kom hem i rätta tider på eftermiddagarna.
När han äntligen berättade för mig hur han mådde tog vi tillsammans kontakt med skolsköterska, rektor och mentor på skloan och bad om råd och hjälp för han vill verkligen klara skolan. Hjälpen vi fick var att rektorn förklarde som under ett polisförhör att hennes lärare inte hade tid att ödsla så mycket vare sig tid eller arbete på en så oduglig och lat elev. Min son ville trots detta gå om ettan och ge utbildningen och sig själv en chans. Mentorn lovade att han skulle få slippa de muntliga redovisningarna och vi började om på ruta 1 vid höstterminens start. Detta funkade ett par vckor sedan ställde andra lärare krav på muntliga framträdanden och rektorn sa att om han skulle klara sig i vuxen livet fick han lov att ta sig i kragen. Då hoppade han av utbildningen och stannade hemma till hösten året därpå.

Nytt försök för 3 dje gången i årskurs 1 nu på en annan linje. Det funkade i nästan 2 år men inte längre. För att göra en lång historia kort så sitter han fortfarande hemma och är nu 22 år, ingen utbildning, inget arbete, ingen ekonomisk ersättning från något håll då han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Hur skall han kunna det när han knappt kan gå in en affär och köpa snus. Han har gått ner 10-14 kg senaste året och mår som ni förstår inte särskillt bra. Han gick till socialen i höstas (berättade efteråt att han inte ens kom ihåg vad de sa, han såg munnen röra sig och hörde ljuden men förstod inte orden) .
Fick arbetskrav och hamnade på ett ställe med drogmissbrukare och började med hasch tillsamans med dem, fick en grupp tillhörighet. Tur är att vi har en bra relation och när detta uppdagdes sa jag att han inte behövde gå dit mer för ett snitt bidrag på ca 20-25 kr/h som det blev när vi räknade ut arbetstiden mot bidraget Har han hållit sig från droger till 21 års ålder känns det inte Ok att hamna där för det priset. Banklån för mig blev "räddningen" för oss ett tag.

Pga SF har han svårt/ omöjligt att ta kontakt med olika instanser för att få hjälp och jag har frågat honom om han inte vill ha hjälp från psykolog/kurator massor av gånger men han har vägrat i alla år.
I jan -08 kom han och sa att nu förstod han att han behövde hjälp innan han gick under, han såg ingen annan lösning längre.
Det var lättare sagt än gjort först 1 månads väntetid på vårdcentral, provtagningar och återbesök, totalt 3 mån. Ingen medicinsk behandling förrän efter psykolog kontakt, ytterligare 3-4 mån väntetid + semester. Till hösten ska han få en tid dvs upp till 8-9 månader innan han får hjälp. Vi/jag protesterade och det hela slutade med att han fick börja med T Mirtazepin och telefonkontakt med läkaren på vårdcentarlen var/14dag. Efter 2 dagar med medicinskbehandling var han färdig att kasta sig framför ett tåg, låg i fostrställning och grät så tårarna trillade. Har nu behandlats i ca 2.5 vecka och är helt fri från sucidala tankar och är kanske lite mer på G. Men en lång väg kvar så klart.
Nu har han skrivit på fullmakter så jag kan föra hans talan med ex. arbetsförmedling, försäkringskassa och socialen och nu verkar det som om det kanske löser sig lite för honom. De har lovat att hjälpa till med olika program/stöttning när han kommer så långt att det är dags att börja prova att komma ut i arbetslivet. Kravet på att stå till arbetsmarknadens förfögande har nu lagts på hyllan och fokus liggar på att hjälpa honom b.la ekonomiskt, utbildning och på att träna i olika sociala sammanhang.

Det jag undrar är vad jag kan göra för att hjälpa honom utan att stjälpa, det är en attans balansgång. Många av mina vänner där ibland hans pappa tycker att jag får skylla mig själv som inte har slagit näven i bordet och ställt krav på honom. Att det är mitt fel att det är som det är och att han bara är lat och utnyttjar mig för att slippa undan. Nu har han två syskon som båda gör "rätt" för sig om ni missförstår mig rätt och de har vuxit upp under samma förhållanden. Han har fått diagnosen Social fobi och självklart förstår jag att jag har en del i detta även om vi inte kan räkna ut vad mer än att jag är för snäll.
Har ni några råd och tips vad vi här hemma kan hjälpa honom med tar vi tacksamt emot dem. Jag önskar er all lycka till, för det är inte lätt det vi går igenom, alla på sitt eget vis med sina egna upplevelser.

vänligen mamma G

nervöspojke

Hej, jag vet inte hur jag ska skriva detta men de blir väl så här.
Jag var med om en rättegång för ett år sedan där jag var målsägande och när jag väl skulle prata om de som hade hänt så blev jag jättenervös, skakade och min röst sprack sen bröt jag ihop. Efter rättegången har jag hafe jättesvårt att prata inför folk, speciellt när jag ska redovisa eller läsa högt. Varje gång jag går in i ett klassrum blir jag nervös. När jag ska läsa högt eller redovisa spräcks min röst, jag vet inte vad jag ska göra. SNälla hjälp mej !!!!!!!!!!!!!!!!

Delila

Hej!

Undrar om det kallas social fobi då man känner avsky inför andra människor. Svårt att förklara men detta går i vågor för mig. Stundtals kan jag verkligen hata människor som jag ser på stan, i affären, utan att jag känner dem. Det är ologiskt jag vet men jag kan inte hjälpa det. Jag irriterar mig på hur de ser ut, vad de säger, att de skrattar (åt mig kanske?). osv. Alla är fula, äckliga, störiga och de flesta luktar så illa att jag håller på att kräkas. Jag får tom kväljningar. Jag vill inte känna så här. Egentligen är jag en vänlig människa som är mån om andra och har stor empati (tom för stor ibland). Har någon hört talas om detta fenomen och vad det kan bero på. tacksam för all information jag kan få.
mvh
"Delila"

20080825

Jag är också ny här. Men jag förstår precis hur du känner, har själv haft det. Det är hemska känslor, man har liksom ingen kontroll över sig själv.

Men, jag lärde mig att handskas med dessa, även om det tog lite tid.
Det händer fortfarande att jag får dessa, då gäller det att lära sig att slappna av så du mår bättre.

Det är alltid du som har kontroll och bestämmer hur du mår.
Strunta i alla måsten och krav och var dig själv!

Marielo

Riktigt jobbigt att leva med social fobi. Jag tycker jag försöker att test och tänja på grenserna hela tiden för att de ska bli bättre. Men jag märker ingen skillnad. Det blir väldigt jobbigt när man aldrig kan prata i grupp utan att rösten sviker och man blir kallsvettig. Hur gör man för att bota sig mot detta. Har försökt med att hålla föredrag och att delta i ny aktiviteter.

20080825

Prova göra mindre svåra grejer först, och kom ihåg ge beröm till sig själv varje gång. På så sätt blir det mer spännande och stimulerande.

Du kan om du verkligen vill! Lycka till!

ChuckieCharles

Det låter som "vanlig" ilska och irritation. Är man arg, irriterad och frustrerad över något i sitt liv ser man allt runtomkring sig med ilskna ögon, och känner avsky mot sin omgivning.

Delila

:-P

Kanske är det så lätt... hmmmm... men jag har inte kännt hat och avsky mot människor jag inte känner förrut fastän jag var arg och irriterad på saker i mitt liv innan med. Kanske jag inte förklarade det hela så bra då. Får försöka på nytt en annan gång. orkar inte just nu. Men tack ändå för svaret. ;o)

"Delila"

terapisnack

hej, jag har ett konstigt beteende jag hakar upp mej på. det är så att när jag sitter på en föreläsning och tittar på föreläsaren, så ser jag , även om jag tittar rakt fram, den som sitter bredvis mej (speciellt om jag blir tvungen att titta lite åt det hållet om vi sitter på kanten och man måste vrida lite på huvudet för att se föreläsaren). då börjar jag tänka på det, och försöker anstränga mej att titta på föreläsaren så att den bredvid inte ska känna att jag tittar på den, vilket jag ju inte gör. men ofta börjar personen skruva på sej och känna sig obekväm, som om jag tittar på den, och så vänder den sig mot mej, för att se om jag tittar på den..
det kan vara samma sak om vi sitter några, och jag tittar på den som pratar, då jag jag behöva anstränga mej för att verkligen titta på den som pratar, för de bredvid inte ska känna att jag tittar på dem, vilket jag inte gör.. men på något sätt blir de bredvid ofta obekväma..

jag vet inte varför det blir så, jag tittar ju inte på dem, men kan de känna av att jag tänker att jag inte "ska" titta på dem, eller kan ögonen ibaldn titta utan att man förljer med med själva pupillen???

tyckert det är jättejobbigt, svara snälla!

anian

Hej mamma G
Jag skall svara så gott jag kan:
1. Viktigt att han får gå i KBT (Kognitiv beteendeterpi) eller likn. antingen ensam eller i gruppträning så snart som möjligt. Jag kan rekommendera Comunicera i GBG, Magasinsgatan.
2. Jag gick en kurs i social fobiträning på 3 timmar på Comunicera som Jonas Gåde höll i vilken var jättebra. Den kan jag verkligen rekommendera.

3. Social fobiträning tar tid att behandla och har mycket med dålig självkänsla att göra dvs det är viktigt att sätta värde på sig själv. Viktigt att acceptera sina fel och brister dagligen. Viktigt att exponera sig själv, konfrontera sig själv, och inte bry sig vad andra tycker. Ju mer man exponerar och accepterar sig själv desto lättare blir det att umgås med andra i stora grupper och vistas ute. Din son har ett undvikande beteende och här kan du/ni underlätta för honom att inte stänga in sig på sitt rum utan försöka uppmuntra honom att konfrontera sig med verkligheten. Det är jobbigt i början men avklingar med tiden ju mer man tränar. Viktigt också för honom att undvika negativa tankespiraler hos honom. Som sagt träning av konfrontation acceptans av sig själv dagligen och belöna sig själv när han lyckats. Återigen; ta kontakt med en KBT-terapeut eller likn. så snabbt som möjligt.

4.Kolla gärna med läkaren om det verkligen är rätt dos han får av Mirtazapin eller i fall han skall ha just den medicinen. Det finns andra som t ex Cymbalta, Zoloft, Cipralex etc. Men om han mår bra av Mirtazapin eller Remeron så skall naturligtvis fortsätta med den.

Lycka till.
Bästa hälsningar
Anian