Jonas Fröberg

Talade just med en chef inom industrin. Han berättar att han har civilingenjörer och civilekonomer som undviker fikat för att de är nervösa inför fikasamtalet. Men detta är inget man snackar om.

Nån som känner igen sig?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Gränskänsla

När jag började mitt jobb så tog det bra många veckor innan jag satte min fot i fikarummet/personalrummet. Ofta tog jag inte ens en rast när jag hade rätt till det... och om jag gjorde det så satte jag mig vid datorn, eller i massagestolen för att slippa prata med nån.

Det blev dock bättre efter ett tag, men ville ofta bara gömma mig bakom dagens tidning eller nåt...

Kanske inte riktigt samma sak, jag är varken civilingenjör eller civilekonom, jag jobbade på dagis...

__________________

Skymningsljus

Ha, ha, ha, jo nog känner jag igen mej. Jag har inte sett melodifestivalen eller "På spåret" som diskuteras vid fikabordet. "Men kan du inte ta upp det du är intresserad av" säger psykologen. Jo visst jag var på en teaterpjäs som ingen annan sett. För de vill inte! De tar bara emot det som samhället och Hollywood erbjuder. När jag jobbade hade jag ångest inför varje rast då jag visste att jag var tvungen att ikläda mig en av alla de roller jag hade, oftast fick jag dem att skratta. Visst gillade jag det ibland men det blev alldeles för långt ifrån verkligheten och jag tappade fotfästet. Jag kunde inte hålla ihop mej själv......Det blev nog en av faktorerna som medverkade till min djupa depression...........och jag har en civilekonomutb bakom mej som jag kanske inte är helt nöjd med idag men jag väljer att se det som en tillgång!

Jonas Fröberg

Jag har talat med en av Sveriges största verkstadsindustrier. De inser att detta är ett problem. Så de vill att jag ska göra en show som tar upp ämnet.

Tror ni man kan göra en fika-scen, där olika människor berättar om sin ångest? Med humor, men ändå fram med det i ljuset. Så att det kommer under debatt. Så man bryter ensamheten, bryter tabut.

Kan detta hjälpa deras anställda?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Gränskänsla

Det låter som en väldigt intressant idé, att verkligen få nåt att snacka om, där man vet vad man pratar om då man pratar om ångesten. Ett ämne där man känner sig hemma. En förståelse kan väckas och situationen kan komma att förändras.
Ja, det uppslaget gillas!

__________________

Jonas Fröberg

Tack för stödet!

De är lite rädda för att det ska bli för "allvarligt". Men ändå inser de problemet.

Så jag tror att det får börja med en show, där jag spelar personer med ångest på scen. Humor samt att det är JAG som uttrycker rädslorna.

Om jag vinner förtroende, då kanske man kan komma så långt att DE SJÄLVA vågar tala om det.

Lite tålamod är nog det bästa tror jag...

Varför är stora företag rädda för att tala om mänskliga problem och känslor på arbetsplatsen, tror ni?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Gränskänsla

Jag vet inte varför, men man kan spekulera i det litegrann...

Stora företag har många anställda, attraktiva jobb, alla vill ha kvar sin styrka inför de andra. På ett litet företag eller i en liten personalgrupp blir man tajtare, man måste kunna vara tajtare. Om en personalgrupp på fem personer, som jobbar tillsammans, inte har en relativ personlig kontakt blri det kaos. Om en person har haft en jobbig morgon utan att säga det kan det gå ut över de andra utan att man förstår varför, därför är det lättare att säga som det är.

På stora företag tror jag att den här personliga kontakten inte känns lika självklar, trots att den är lika viktig, man kanske inte lika lätt knyter an till de andra i gruppen (speciellt om man är man).

Utan att det är uttalat så känner man nog att ett starkt företag måste ha starka anställda.

Jag vet inte, det är bara lite spekulationer, jag vet egentligen ingenting :P jag är bara 19 haha...

__________________

Jonas Fröberg

Nej då, du skriver klokt, trots din ungdom!

Jag tror att du har helt rätt om att "ett starkt företag har starka anställda." Och vad tror de då att STARK är för något?

Ett problem är att de anställda inte tycker att "företaget ska lägga sig i" när det gäller fysisk och psykisk hälsa. Men sen när personal blir utbränd eller deprimerad, så tvingas företaget ta tag i det.

Ett sätt kan vara att arbeta med värderingsfrågor, som kan påverka attityder på arbetsplatsen.

Ett sätt kan vara att synliggöra känslor och tankar som finns under ytan. Så att man kan börja tala mer öppenhjärtligt och förståelsen ökar. Då kanske saker kan komma upp till ytan INNAN en viss person kraschar helt?

Hur kan ett företag komma runt personalens ovilja att tala om känslor och tankar under ytan? Ska företaget det?

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Gränskänsla

Tack Jonas.

Jadu, det är en svår balansgång mellan att låta de anställda ha sitt privatliv men samtidigt hjälpa dem att må bra. Kanske anordna "må-bra-dagar" där man gör olika sorters övningar för att stärka självkänslan, lekar där det kanske inte känns så allvarligt men är det, team-building på olika sätt, en tryggare atmosfär inbjuder de anställda att själva tala om sina känslor och tankar. Företaget skall inte tvinga någon, utan inbjuda till möjligheten och påvisa de positiva effekterna av det.

__________________

Skymningsljus

Hej, jag tror att problemet du beskriver där de anställda inte tycker att företaget skall lägga sig i när det gäller fysisk eller framförallt psykisk hälsa är en stor grej. För vissa människor i alla fall. De vill inte blotta sig på det sättet inför kollegor och chefer. Vissa människor har ju lättare för att dela med sig av både hjärta och smärta. Jag är väl en av dem som ikläder mig en roll på jobbet och försöker sitta av rasten genom att lyssna på kollegorna och ibland komma med någon kommentar. Delar inte så mycket med mina arbetskollegor, jag ventilerar hellre med vänner.....Men så blev det också väldigt jobbigt när jag blev sjuk för lite mer än ett år sedan, kände ingen förståelse från chefen vilket gjorde att det blev ännu jobbigare. Har inte haft kontakt med mitt jobb på ca ett år. Har endast skickat sjukskrivningspapper till chefen. Inget mer. Om det varit öppnare och människor vågat prata om fysisk och psykisk hälsa på jobbet kanske det hade varit lättare att ha en bra dialog med jobbet under sjukskrivningen......ja, ja bara lite tankar! Men jag tror du har ett bra underlag för en pjäs som du skrev innan. Lycka till!