skrev på forum men fick tipset att fråga här ist

[samba]

Hej,
Jag är en medelålders tjej som lider av social fobi.
Jag skolkade mig genom skolans alla föredrag och sen så vidareutbildade jag mig inte pga av detta problem. Idag har jag ändå fått ett bra jobb där jag har slingrat mig , sjukskrivit mig osv vid jobbiga situationer.
Annars så tycker jaginte att jag har ett dåligt självförtroende men jag klarar bara inte av att prata in för grupp, inte ens i fikarummet på jobbet eller för en större grupp vänner. Det här är första gången som jag tänker att nu j..... ska jag ta tag i det här, det hindrar mig något så fruktansvärt.
Anledningen att jag har kommit till den insikten är att nu på måndag så ska jag iväg på en stor kurs med jobbet där vi bl.a ska spela rollspel, tillsammans med cheferna och alla. Jag har fullständig panik!!!!! Har tänkt all möjliga tankar, om jag krockar eller något så att jag slipper. Om jag sjukriver mig så känns det verkligen som ett nederlag och jag kommer att ha väldigt svårt att se kollegorna och cheferna i ögonen samt mig själv efter det. Om det inte vore så att jag blir så fruktansvärt panikslagen så skulle det ju vara riktigt roligt på kurs. Men jag får svettningar, blir helt blockerad i huvudet, darrar, diaree får svimmningskänslor osv.
Nu har jag iallafall suttit hela eftermiddagen och kvällen och läst på nätet och jag förstår att jag måste utmana mig själv men jag skulle faktiskt behöva lite hjälp till att börja med. Läste att många har använt Inderal, skulle det hjälpa mig tror ni?
Men ett stort problem är att kursen är på måndag, jag skulle behöva tabletterna tills dess. Några tips? Finns det någon helgöppen mottagning.

På ett sätt så är jag ganska glad och stolt att jag har insett att jag måste ta tag i det här, synd bara att jag inte gjort det tidigare.

Ser verkligen fram emot svar

[Evenflow]

Hej.
Jag är inte någon expert, och tanken är kanske inte att jag ska svara här då. Men jag vill bara säga att det är oerhört starkt av dig att ha bestämt dig för att ta tag i problemet efter att ha gått med det så länge. Bara att du har gjort det hjälper säkert lite grann.

En sak som jag tror är bra, och som jag själv är ganska dålig på, är att våga berätta för andra att man är nervös. Det kan kännas jättesvårt att visa sig "svag", men min erfarenhet är att de gånger jag har vågat göra det har nervositeten släppt rejält. Det är när jag försöker att upprätthålla en fasad av självsäkerhet som nervositeten inte vill släppa. Man vill ju inte bli avslöjad...

Vet inte mycket om inderal eller andra blodtryckssänkande medel. Men jag tror att det är något man tar akut i en situation och ingenting som har någon långtidsverkan.

Tycker att du ska åka på det där rollspelet och våga visa att du är nervös. Eller vad vet jag? Du kanske är lugn som en filbunke när du väl har kommit igång? Det är svårt. Men du kommer garanterat inte att vara den enda som är obekväm. Och två saker till.

- Du kommer inte att svimma
- Det kommer att kännas grymt bra efteråt

Lycka till!

[Jonas Fröberg]

Hej!
Vilken fin möjlighet att sätta igång och förändra din gamla rädsla nu! Men jag förstår verkligen att det känns ångestladdat inför rollspelet på måndag.

Det här kan du förändra, det vet jag av erfarenhet. Hade det funnits mer tid, så hade jag frågat om din rädsla. Vad är du rädd för? Vad ser du framför dig ska hända?

Vad tänker du för tankar?

Vem har sagt dessa saker till dig?

Jag hade också föreslagit trygga, små övningar i att tala inför publik, tillsammans med nån vän. För att börja öva i ett helt tryggt sammanhang och få in lite lek och lust i situationen.

Och jag hade sagt att rollspelet blir ett bra tillfälle att öva, att slappna av och förändra ditt beteende.

Att vara rädd för rädslan, är ett typiskt drag vid fobi. Dvs. du är rädd för paniken på måndag. Din styrka är ditt självförtroende. Och att du är så motiverad att ta dig igenom detta. Motivation är en av de vikigaste faktorerna för att en förändringsprocess ska lyckas.

Vad kan du göra för att minska ångesten på kort tid?

Kan du ringa en bra kollega och berätta att du är nervös inför att tala inför publik? Och att måndagens rollspel därför är läskiga?

Jag har hållit i sådana övningar och vet att många människor är nervösa inför sådant. Även chefer! Det kan avdramatisera känslan om man inte är ensam.

Skriv gärna ner dina svar på frågorna ovan, så kan jag ge dig några fler tips imorgon. Jag kontaktar en kollega som kan Inderal och ber honom kommentera.

Tänk på den sköna känslan efteråt, när du har vågat slappna av och bara följt med på kursen. Då gör det inget om det var läskigt eller om du kanske inte pratade jättemycket. Det viktiga var att du gjorde det!

Vi hörs här imorgon!

Vänlig hälsning,
Jonas Fröberg

[samba]

Just nu är skräckslagen och tänker inte på annat än hur jag ska ta mig ur det här, det äter upp mig och tar över alldeles. Gråter om vartannat. Samtidigt som jag är lite glad och upprymd över att jag ska ta tag i det här, tänk vad jag kan göra sen , studera, vara med på möten,i fikarummet, prata hos frissan osv. För självklart så klarar jag det, fast jag behöver helt klart hjälp.
Vad jag är rädd för? Jag är rädd för själva rädslan som du skrev. Jag får hjärtklappning, svettas väldigt, blir röd, magen blir orolig, jag blir helt blockerad, jag darrar, kan känna svimkänslor.
Även om jag försöker att bearbeta mig själv innan, med andningen, det är inget farligt, jag kan, alla är lika nervösa, ingen bryr sig osv osv så är det som bortblåst när jag kommer dit. Jag kan bara inte lugna ner mig själv.

Jag vill inte ringa en kollega och berätta om hur rädd jag är, jag har precis tagit orden i min egen mun och är inte riktigt beredd på att delge andra. Jag brukar som jag skrev förut slingra mig, skylla på andra saker, sjukskriva mig osv. Jag sa till och med upp mig en gång för att vi skulle gå en kurs. Jag VET att det inte är skämigt men jag tycker det iallafall.
På jobbet har vi pratat om att det kommer att bli nervöst men jag är inte bara nervös.
Egentligen så anser inte jag eller tror inte att jag är blyg, jag tror att jag skulle trivas i dom där situtationerna om inte det här hände med mig.

Jag tror att om jag bara fick hjälp med att lugna ner mig lite och kunna vara närvarande och ta in situationen utan att bli totalt blockerad så skulle jag kanske kunna bearbeta mig själv men som det är nu så går det bara inte.

Samba

[Ying]

Grattis du har tagit det första steget...att bli J-la trött på ditt " handikapp". Jag har haft det precis som du. Märk väl haft...det är inte jättebra nu men helt ok.När jag var i det läget du är nu satte jag mig själv på egen terapi. Jag börja skriva upp en stolp lista över situationer jag hade upplevt.Där människor inte ville lyssna på mig. Förkortad typ så här : Äldst av fem syskon endast ett år i mellan de fyra första...vem hade tid att lyssna på mig?...Första skoltiden..( en stor bov i detta drama) Lite Hackkyckling av lärarna..kom från fel familj...de tvinga gärna upp en för att visa exempel när man inte kunde sin läxa. De visste ju hade jag inte hade någon hjälp hemmifrån. Där stod man som en fån..ensam..rädd...Kantorn som tvinga mig sjunga " en sjöman älskar havet våg" Med orden : Ja jag får välll lyssna på dig också även om vi vet att du inte kan vara med i luciatåget. ( Har idag en härlig whiskeyröst..ler ..och sjunger högt i kyrkan för att retas...) Där stod en liten mager söt 9- årig tjej med tårarna rinnande inför en klass som vrålskratta med kantorn leende vid orglen osv. På Högstadiet hade jag blivit en "tuff" tjej som vägra gå upp.Gjorde ett tappert försök vid 25. Börja komvux. Mest för att bevisa för mig själv att jag kunde få en femma och således ej var dum i huvudet. Fick min femma men klara ej av att redovisa. Gjorde som du...var typ sjuk eller något. Vid 37 skulle jag på måndag börja läsa till undersköterska....det var då jag gjorde stolparna och börja känna dessa känslor av ångest, rädsla, skräck. Insåg att det var gamla känslor och att jag aldrig fått chansen att lära mig att någon kunde vara intresserad av vad jag hade att framföra. Just inför grupp. Tänkte huvudet bestämmer över kroppen ...nu är det krig. Huvud mot kroppskänslor. Ingen kände mig...fördel tyckte jag...de kan ju inte veta om jag tycker det är kul att redovisa. Första dagen tog jag direkt en aktiv roll....i lära känna varann lekarna...som jag också hata.....simsalabim...ler...Resten av denna utbildning bad folk mig framföra saker för som de trodde " du har ju så lätt för det ". De visste ju inte att jag sjöng " mors lilla olle medans jag vänta på min tur...skratt...för att lura kroppen. Numera är kropp och huvud lite mer tillsammans....de är nervösa ihop och fnittrar ihop när det går illa...och jag är rätt bra kompis med båda.
Bara du sätter din fot där så har du vunnit första slaget...ler

Många kramar och lycka till hör gärna din fortsättning

[Mariiqa W]

Ying - Vilken underbar historia, och vilken bra idé att sjunga Mors lilla Olle, det tror jag att jag ska sno från dig när jag blir nervös

[Jonas Fröberg]

Jag har kollat med min kollega och Inderal kan vara en möjlighet. Den verkar snabbt, man blir lugn. Men det är ju ingen lösning på lång sikt så klart. Övning/KBT fungerar bra så du kommer att kunna förändra din upplevelse på ganska kort tid.

Kom gärna in för en session om du är i närheten av Göteborg eller Jonas Gådes helgkurs i februari.

Ying har skrivit så fint. Att låtsas vara kaxig och bryta låsningen direkt genom att ta mycket plats vid första presentationsrundan, är en möjlighet. Bryter man beteendet så öppnar man för nya möjligheter. Och att "låtsas" va säkrare än man, är helt tillåtet!

Att sedan börja upptäcka var rädslan kom ifrån kommer hjälpa dig få distans och fler nya valmöjligheter, precis som Ying sa.

Stöttar dig till 100% imorgon. Det är säkert fler än mig här som hejar på och vill höra hur det går!

Varm hälsning,
Jonas Fröberg

[Gränskänsla]

Hej hej!

Stöttar dig och hoppas att det går bra!

Varma kramar!

[Jonas Fröberg]

Nåt som är väldigt bra om man är nervös inför en intervju är att ÖVA!

Tänk igenom vad du vill få fram vid interjvun.

Ta ett proffs (en chef, en rekryterare eller en skådespelare) eller en god vän och be att få pröva. Ta emot feed back. Gör om ett antal gånger. Mot slutet av övningen: Be den som lyssnar att ställa svåra frågor, så att du är beredd på lite "motstånd".

Detta ger ofta en mycket säkrare känsla inför den riktiga intervjun.

[samba]

Tack alla. Nu hinner jag inte inte köpa Cool down, men den ska jag absolut gå och köpa sen.

Nu är jag inte längre panikslagen utan ganska så motiverad och smått förbannad men med fjärilar i magen och lite illamående förståss.Vi får väl se hur cool jag är i natt iofs :-/.

Jag skriver och berättar imorgon om hur det har gått och om det funkade att sjunga mors lilla olle.
Det där med att spela tuffare än man är det försöker jag nästan jämt samt att jag försöker att säga någonting ganska omgående.

Jag ska verkligen fundera på en kurs Jonas, men det känns också så jäkla skrämmande.
Samba